Ilsken reflektion i midsommartid

Som verksam i fem år med övergripande ansvar för skolhälsovård börjar jag bli lite av veteran. Möjligen är det uppgivenheten som börjar göra sig gällande, frustrationen över att det inte blir lika bra som jag vill eller bara den inbitnes trötthet.

Fick härom dagen en förfrågan ifrån en friskola belägen i ett område, som får anses tillhöra de mer socialtbelastade i Stockholm, om att ta över deras 300 grundskoleelever på 8 timmar per vecka. De förklarade att de tidigare haft en aktör inne i verksamheten som gjorde skolsköterskejobbet på 4 timmar per vecka vid denna skola men att denna nu hade gått i konkurs. Jag valde att tacka nej till det uppdraget.

Fler än en friskola jag känner till har en uttalad gräns gällande elevvården. Det är helt ok att elevvården arbetar med bekymmer som har sitt ursprung i skolans miljö men alls inte accepterat att elevvården ägnar sig åt sådant som hör ihop med det privata. Skolsköterska och skolkurator kan alltså helt obehindrat samtala med en elev som känner sig kränkt av en klasskamrat men om eleven inte presterar på topp pga att föräldrarna ligger i skiljsmässa ska han hänvisas till....ja var då? Att se människan som en helhet är en självklarhet menar jag.

Har ägnat våren åt att diskutera med friskolors koncernledningar kring hur skolhälsovården ska bedrivas där den enda anledningen till att diskussionen startat handlar om ekonomi och att spara pengar. Deras strävan är att ett minimum av skolpengen ska gå till elevvård, förebyggande insatser och omhändertagande av elevernas psykosocialahälsa.

Känner mig själv flat, och flathet är något som passar mig illa, då jag har få argument att sticka under ledningarnas näsor. Ingen vill arbeta med struliga elever med undantag för dem som har diagnoser och eventuellt kan generera mera pengar utifrån att de är utredda och har särskilda bidrag som redan är godkända. Så att argumentera utifrån resurskrävande ungars aspekt är sällan framgångsrikt. Att använda en god skolhälsovård som argument i konkurrensen om eleverna tror jag utgör en svaghet då skolan lätt skulle attrahera elever som behöver mycket stöttning. Hur att argumentera på ett kraftfullt sätt för god elevhälsa? De resurser som idag läggs på detta område påvisar inga högre lönsamhetsresultat för våra friskoleaktörer utan de som tjänar på god elevvård är eleven själv, dvs individen och oftast även samhället som möjligen får en skattebetalare till, en person som slipper sjukskrivning, arbetslöshet och annan socialinstabilitet men ack så svårt att argumentera med en friskoleledning kring detta!

I mina ögon finns bara en lösning och det är öronmärkta pengar till elevvården. Inga absurda diskussioner kring gränsdragningar eller orimliga arbetsförhållanden skulle då längre behövas. Möjligen skulle en obligatorisk nivå på elevvården också leda till att elevhälsans personal fick en tyngre roll i skolvärlden och det skulle i alla fall jag välkomna varmt!

Trevlig midsommar gott folk!