Privat vård i blåsväder

Sitter vid frukostbordet och läser morgontidningen och sätter nästan morgonmackan i vrångstrupen då jag läser om Koppargårdens äldreboende. Till de gamla på vårdhemmet finns inga blöjor, inget toapapper, ingen utbildad personal och de pressade krakarna som arbetar på boendet balanserar allt mer på gränsen av deras förmåga för att hålla kostnaderna nere. Även städningen ska de klara själva vilket lett till att smutsen spridit sig och därmed infektioner och allmänt förfall. Jag läser också om de många fallolyckorna, om att de boende avlider i rasande takt och om personal som har försökt att larma om alla missförhållanden men tystats av stränga chefer.

Jag upprörs extra för att det handlar om vård av våra sköraste. Jag trodde att den som vårdade var speciellt lämpad för att sköta just denna uppgift, hade kompetens och extra fallenhet för att kunna identifiera lidande och bar på en sjusärdeles god och humanistisk människosyn. Vi är ju alla så vanvettigt utelämnade när vår skröpplighet gör oss oförmögna till att ta hand om oss själva, det handlar om vårt människorvärde och vår okränkbarhet. Jag tror jag vågar säga att det handlar om livet.

Så tycks det inte ha varit på Koppargården. Där drevs inte verksamheten av någon med vackra och stolta vårdvisioner utan av riskkapitalbolag med säten i skatteparadis. Att läsa om att just dessa företag haft en sådan lönsamhet som gör det flesta företagare gröna av avund är förstås osmakligt och synnerligen upprörande. Tog igår del av flera upprörda inlägg i olika sociala medier. Människor som inte ville fortsätta på sin gamla invanda vårdcentral enkom för att företaget som drev verksamheten upplevdes som girigt. Man sökte alternativ, dvs av landstinget drivna verksamheter, men insåg att dessa, ickekommersiella alternativ, plötsligt var svåra att finna.

Jag arbetar också på ett privat vårdföretag och jag vill absolut hävda att det finns privata vårdgivare som vilar på en solid grund av kunskap, kvalitet, stolthet och civilkurage. Jag minns min sjuksköterskeutbildning med stolthet, hur viktigt mötet, respekten och den professionella omvårdnaden sades vara. Att människans autonomi är det mest centrala och att vi är vägledare, stödjare och ibland patientens förlängda armar till ett självständigt varande. För att kunna sova gott om natten måste kunskapen komma först, yrkesstoltheten får aldrig naggas i kanten och bli sekundär för då blir också nattsömnen förstörd. Vi kan aldrig gå in i uppdrag som inte känns försvarbara, vi kan aldrig nagga på kvalitet och vi kan aldrig välja att blunda för att hålla oss väl med någon. Just detta tror jag är världens bästa affärsidé och den kommer att hålla igenom alla tider. Tänk om även ledningen på Koppargården skulle kunna begripa det.