Sitter vid frukostbordet och läser morgontidningen och sätter nästan morgonmackan i vrångstrupen då jag läser om Koppargårdens äldreboende. Till de gamla på vårdhemmet finns inga blöjor, inget toapapper, ingen utbildad personal och de pressade krakarna som arbetar på boendet balanserar allt mer på gränsen av deras förmåga för att hålla kostnaderna nere. Även städningen ska de klara själva vilket lett till att smutsen spridit sig och därmed infektioner och allmänt förfall. Jag läser också om de många fallolyckorna, om att de boende avlider i rasande takt och om personal som har försökt att larma om alla missförhållanden men tystats av stränga chefer.

Jag upprörs extra för att det handlar om vård av våra sköraste. Jag trodde att den som vårdade var speciellt lämpad för att sköta just denna uppgift, hade kompetens och extra fallenhet för att kunna identifiera lidande och bar på en sjusärdeles god och humanistisk människosyn. Vi är ju alla så vanvettigt utelämnade när vår skröpplighet gör oss oförmögna till att ta hand om oss själva, det handlar om vårt människorvärde och vår okränkbarhet. Jag tror jag vågar säga att det handlar om livet.

Så tycks det inte ha varit på Koppargården. Där drevs inte verksamheten av någon med vackra och stolta vårdvisioner utan av riskkapitalbolag med säten i skatteparadis. Att läsa om att just dessa företag haft en sådan lönsamhet som gör det flesta företagare gröna av avund är förstås osmakligt och synnerligen upprörande. Tog igår del av flera upprörda inlägg i olika sociala medier. Människor som inte ville fortsätta på sin gamla invanda vårdcentral enkom för att företaget som drev verksamheten upplevdes som girigt. Man sökte alternativ, dvs av landstinget drivna verksamheter, men insåg att dessa, ickekommersiella alternativ, plötsligt var svåra att finna.

Jag arbetar också på ett privat vårdföretag och jag vill absolut hävda att det finns privata vårdgivare som vilar på en solid grund av kunskap, kvalitet, stolthet och civilkurage. Jag minns min sjuksköterskeutbildning med stolthet, hur viktigt mötet, respekten och den professionella omvårdnaden sades vara. Att människans autonomi är det mest centrala och att vi är vägledare, stödjare och ibland patientens förlängda armar till ett självständigt varande. För att kunna sova gott om natten måste kunskapen komma först, yrkesstoltheten får aldrig naggas i kanten och bli sekundär för då blir också nattsömnen förstörd. Vi kan aldrig gå in i uppdrag som inte känns försvarbara, vi kan aldrig nagga på kvalitet och vi kan aldrig välja att blunda för att hålla oss väl med någon. Just detta tror jag är världens bästa affärsidé och den kommer att hålla igenom alla tider. Tänk om även ledningen på Koppargården skulle kunna begripa det.

Jag har varit i Norge två gånger i mitt liv, 1969 och 2011. Att färdas genom det Norska landskapet är som att färdas genom en hel rad vykort, "Se så vackert!", "Nej men här är ju makalöst!" "Var är kameran?!". Blev väldigt förvånad över att Sverige tycks prägla Norge i större utsträckning än vad Norge präglar Sverige. Minst två svenska artister per timme i NRK 's radioprogram, först Robyn sedan Kent, sedan Cornelis och därefter Robyn igen. En gång i världen lyssnade vi på Aqua och Ahaa, därefter Sissel Kyrkebo och Anne Bruun men knappast två gånger i timmen i svenska P3. 

Har länge drömt om Lofoten och for därför till Bodö för att ta färjan över till Moskenes på Lofoten. Bodö är en fantastiskt belägen liten stad, omgiven av vackra fjäll som bär upp tunna molnformationer som hänger som slöjor över de snöbeklädda topparna. Vi njöt av allt utom dofterna, Bodö är en stad som är påtagligt präglad av sin fiskindustri. Ganska stilla liv, liten inomhusgalleria, en sådan som alla städer i den här delen av världen numera tycks ha, också den obligatoriska försäljningen av räkor direkt från fiskebåten nere i hamnen.

Vi for till Lofoten och lät oss imponeras men lämnade Norge för Kiruna den 20 juli, två dagar före katastrofen som drabbade vår sömniga kuststad Bodö hårt då flera av ungdomarna ute på Utöya var hemmahörande just här.

Tänker inte spekulera i högerextremism, om polisen gjorde tillräckligt mycket eller låta mig imponeras över Stoltenbergs agerande utan mera konstatera att det om några veckor kommer vara skolbänkar som står tomma. Skolbänkar som skulle ha intagits av livfulla, diskuterande och engagerade ungdomar som nu inte finns mer.

Jag minns Tsunamin i Thaliand och den oro som skapades i skolans värld då vi inte visste om just vår skola hade elever som var drabbade och all den oron kom över mig igen. Jag vet att just Norge har stor kompetens av krishantering bland barn, en ödets ironi just denna gång.

Var på Skolverkets utbildningsdag "Elevhälsans och skolans uppdrag" för en vecka sedan
Min utvärdering såg ut så här:

1. Hur kan du göra skillnad i din verksamhet?

Som verksamhetschef på ett privat företag (PR Vård AB) som arbetar med skolhälsovård gentemot friskolor, finns verkligen tusen saker att göra för att påverka till bättre elevvård. Prata resurser, peka på brister, jobba elevvården närmare den pedagogiska verksamheten, förtydliga uppdraget, hålla koll på att konkreta ting för att kunna bedriva ett gott arbete finns tillgängliga (telefon, arkivförvaring, dator, funktionell lokal osv sv)

2. Vilken var den största utmaningen du fick under dagen?

Att få friskolorna att begripa den nya meningen i den nya skollagen. Att få friskolor att förstå att en god elevvård kommer att gagna deras syfte och inte bara bli ett utanpåverk.

3. Vilka var konferensens styrkor?

De stora penseldragen, fördjupad förståelse och det historiska perspektivet.

4. Övriga synpunkter

Saknade en handfast genomgång av lagtexten. Ville ha en mycket tydligare genomgång av den nya inställningen till sekretessen i elevvården, vad detta får för konsekvenser, vad för möjligheter detta ger. Fler beskrivningar av skillnader mot gamla lagen i det konkreta arbetet. Ville även få en förklaring av varför det i nya lagen står "skall ha tillgång till" olika professioner? En i mitt tycke mycket svag skrivning som i mina öron låter som en klar försvagning av skolsköterskans roll.

Repliker mottages tacksammast!

För ungefär två veckor sedan mötte jag en skolsköterska med åtskilliga års erfarenhet av att arbeta inom skolhälsa och jag lät mig dras med i hennes resonemang. Hon menade att skolhälsovården i mångt och mycket bedrivs och organiseras på samma vis som då de största problemen kring barn och växande tonåringar var undernäring, dålig hygien och infektionssjukdomar.

Vi väger och vi mäter och våra skolläkare ägnar sin tid åt att kika på nästan alltid raka ryggar medan barnen slutat sova, slutat prata med sina föräldrar och där många ungar känner isolation. Är det så vi hjälper våra barn och ungdomar mest?

Som verksam i fem år med övergripande ansvar för skolhälsovård börjar jag bli lite av veteran. Möjligen är det uppgivenheten som börjar göra sig gällande, frustrationen över att det inte blir lika bra som jag vill eller bara den inbitnes trötthet.

Fick härom dagen en förfrågan ifrån en friskola belägen i ett område, som får anses tillhöra de mer socialtbelastade i Stockholm, om att ta över deras 300 grundskoleelever på 8 timmar per vecka. De förklarade att de tidigare haft en aktör inne i verksamheten som gjorde skolsköterskejobbet på 4 timmar per vecka vid denna skola men att denna nu hade gått i konkurs. Jag valde att tacka nej till det uppdraget.

Fler än en friskola jag känner till har en uttalad gräns gällande elevvården. Det är helt ok att elevvården arbetar med bekymmer som har sitt ursprung i skolans miljö men alls inte accepterat att elevvården ägnar sig åt sådant som hör ihop med det privata. Skolsköterska och skolkurator kan alltså helt obehindrat samtala med en elev som känner sig kränkt av en klasskamrat men om eleven inte presterar på topp pga att föräldrarna ligger i skiljsmässa ska han hänvisas till....ja var då? Att se människan som en helhet är en självklarhet menar jag.

Har ägnat våren åt att diskutera med friskolors koncernledningar kring hur skolhälsovården ska bedrivas där den enda anledningen till att diskussionen startat handlar om ekonomi och att spara pengar. Deras strävan är att ett minimum av skolpengen ska gå till elevvård, förebyggande insatser och omhändertagande av elevernas psykosocialahälsa.

Känner mig själv flat, och flathet är något som passar mig illa, då jag har få argument att sticka under ledningarnas näsor. Ingen vill arbeta med struliga elever med undantag för dem som har diagnoser och eventuellt kan generera mera pengar utifrån att de är utredda och har särskilda bidrag som redan är godkända. Så att argumentera utifrån resurskrävande ungars aspekt är sällan framgångsrikt. Att använda en god skolhälsovård som argument i konkurrensen om eleverna tror jag utgör en svaghet då skolan lätt skulle attrahera elever som behöver mycket stöttning. Hur att argumentera på ett kraftfullt sätt för god elevhälsa? De resurser som idag läggs på detta område påvisar inga högre lönsamhetsresultat för våra friskoleaktörer utan de som tjänar på god elevvård är eleven själv, dvs individen och oftast även samhället som möjligen får en skattebetalare till, en person som slipper sjukskrivning, arbetslöshet och annan socialinstabilitet men ack så svårt att argumentera med en friskoleledning kring detta!

I mina ögon finns bara en lösning och det är öronmärkta pengar till elevvården. Inga absurda diskussioner kring gränsdragningar eller orimliga arbetsförhållanden skulle då längre behövas. Möjligen skulle en obligatorisk nivå på elevvården också leda till att elevhälsans personal fick en tyngre roll i skolvärlden och det skulle i alla fall jag välkomna varmt!

Trevlig midsommar gott folk!

Åter på arbetet efter en välförtjänt ledighet terminen efter den då vaccinationerna styrde vår tillvaro alldeles påtagligt! Så här med facit i hand  sammanfattar jag att Region Skåne hade den ojämförligt bästa organisationen för att få sin befolkning vaccinerad. Inga frågetecken fanns, vaccinationerna låg på primärvården som kom ut till skolsköterskorna och stack medan skolsköterskorna, förberedde och höll i trådarna. Vår syster Barbro ifrån Ystad, har hela hösten talat om deras eminente smittskyddsläkare, jag är numera benägen att hålla med trots att jag glömt hans namn.

I Stockholm fungerade det sämre. Det mesta tycktes förvirrat, ingen kunde ge besked om när vaccinet skulle komma och då det väl kom utbröt fullständigt kaos. Här stod vi plötsligt med 1000 doser och hela trapphuset fullt med mer eller mindre upprörda medborgare som ville ha sin vaccinationsdos. Inte hade vi en aning om att alla och en var kunde se hur många doser vi hade kvar via Vårdguiden. Vi kavlade upp armarna och lade allt annat arbete åt sidan och hade strax förbrukat de 1000 doserna. Då fick vi veta att vi vaccinerat fel människor och blev plötsligt svartlistade medan våra skolor låg på oss för att få besked om när vi kunde vaccinera just deras elever. Vår svartlistning varade i flera veckor och åtskilliga blev de samtal vi ringde för att förklara oss, hur tagna på sängen vi blev, hur agressiva många av dem som sökte oss var och att vi faktiskt ansvarade för åtskilliga ungdomars vaccination i och med att vi ansvarar för deras skolhälsa. Till slut lyckades vi övertyga om att vi skulle vara berättigade till nya doser och våra gymnasieelever kunde välkomnas till vår mottagning.

Maken till arbetssam tid med så mången oklarhet, jag är glad att den nu är ett minne blott och hoppas att vi lärt oss massor.

Med ett perspektiv som omfattar tio av landets län får jag tillstå mig vara förvirrad. I Stockholm ligger vaccinationerna på primärvården men skolhälsovården uppmanas i möjligaste mån vara behjälpliga med att vaccinera och får 65 kronor per given vaccination. I Västmanland utgår man ifrån att alla hjälper till och menar att ingen kan svära sig fri från ansvar från skolhälsovårdshåll med hänvisning till Skollagen 14 kapitlet, 7 a § om allas rätt till likartad skolhälsovård oavsett om man är elev i kommunalskola eller friskola. Västmanlandslän ger heller inga ersättningar till den som hjälper till med vaccinationerna utöver fritt vaccin, sprutor och spetsar. I Västra Götaland utesluter man inte att primärvården ska kunna hjälpa friskolorna med vaccinationerna. Olika förhållningssätt i olika landsändar alltså.

Att garantera kylkedjan för vaccinet är det som är mest komplicerat i vår verksamhet då vi sett det som svårt att gå in och kräva att små gymnasieskolor med kanske bara 40 elever ska inköpa ett låsbart kylskåp för åtskilliga tusenlappar då det handlar om någon enstaka kompletterande vaccination som kan behövas ges någongång då och då. I de lägena är det enklare att hänvisa eleven till närmaste vaccinationsmottagning och gå in och ersätta dem för detta. Att vaccinet sedan packas om 500 doser gör också situationen komplicerad för oss med ett litet antal elever. På en grundskola kan man sitta med 1000 doser vaccin (då barn under 12 år ju endast ska ha en halv dos) och ha endast 45 elever att sticka. I Stockholm där man dessutom kopplar en specifik batch till en specifik mottagning innebär det att man inte kan lämna överblivna doser till en kollega på en annan skola utan måste lösa vaccinationerna på sin egen enhet. Allt för att försvåra för små skolor.

Vi har frågat flera av våra skolor om hur de ställer sig till vaccinationerna men i de flesta fall blir motfrågan: vem betalar? Dem vi talat med har svårt att förstå att kostnaden ska hamna på skolorna själva. Jag befarar att detta ställningstagande från många av friskolorna kan ligga dem i fatet då diskussionerna gått höga kring friskolornas vara eller icke vara, ägarnas  vinstuttag osv. Jag efterlyser klara och tydliga riktlinjer som riktar sig till hela landet kring hur friskolorna ska förhålla sig i frågan, att ha en nationell rekommendation vore onekligen motiverat.

Situationen är överhuvudtaget väldigt förvirrad. Information förändras från en dag till en annan och ångestnivån är hög ute bland många sköterskor. Att de senaste prövningarna nu visar att det möjligen skulle räcka med att ge en dos vaccin istället för två är ett tydligt exempel på det.

För oss som arbetar med hälso- och sjukvård blir vaccination en sanning men i befolkningen i stort tycks det råda en stor skepticism gällande att verkligen låta vaccinera sig. Jag befarar att vi bygger en organisation för att vaccinera hela befolkningen medan det kanske bara blir 40% av medborgarna som verkligen kommer att göra så. Kanske att fokuset mera borde handla om hur vi upptäcker influensa och vilka personer som i ett tidigt stadium bör söka hjälp. Att diagnostisera pneumoni genom tidiga symtom lär ju vara det bästa sättet att undvika svår sjukdom. Hur vi än gör så kommer andelen av befolkningen med skyddande antikroppar att öka.

Radio Stockholms radiosändningar imorse piskade på om att Socialstyrelsen är på väg att granska Skolhälsovården i Stockholm. I vår ska allt bli klart. Skolhälsovården är bitvis katastrofal, remisser som inte skickas, journaler som ligger huller om buller och elever som missas både vad gäller vaccinationer och olika typer av kontroller. En skola i Södertälje hängs ut som ett varnande exempel och alla undrar vem som bär ansvar, vem ska hängas. Att leta syndabockar har dock en tendens att flytta fokus från det som behöver åtgärdas, så själv föredrar jag att blicka framåt. Först identifiera men sedan att blicka framåt.

Vackert prat från våra politiker om en skolhälsa som ska göra insatser för dessa stora skaror barn- och ungdomar som inte mår bra har lett till inget alls. Svenska barn sägs må förhållandevis väl fysiskt - värre är den psykiska hälsan och där har våra politiker gång på annan, talat vackert om nya resurser, begränsat antal elever per elevvårdartimme och skolkuratorer åt alla. Just tid behövs för att den som har det svårt ska hitta ett förtroendefullt klimat vid ett möte, känna att syster inte är stressad och inte avbrytas av att andra barn ständigt bankar på dörren under samtalet. Lika viktigt är att kurator finns på skolan i sådan utsträckning att hon eller han kan fungera rådgivande för lärare, skolsköterska och annan personal, samt givetvis också ha utrymme för direkta möten med elever och föräldrar.

Hoppas nu innerligt att dagens skriverier leder till en ordentlig dialog och en granskning så att vi i slutänden får en resursrik elevvård som hinner upptäcka våra barn- och ungdomar i tid och inte i ett läge där samhällets tyngsta insatser behöver sättas in. Det har alla att vinna på både utifrån den enskilda elevens perspektiv samt ur såväl humanistiskt som ekonomiskt hänséende.

Utbildar sig sjuksköterskor till just sjuksköterskor för att de är så fyrkantiga och petiga med detaljer, eller är det yrkets karaktär som gör oss sådana är sådant jag ibland går och funderar på.

Jag försöker tala dokumentförvaring med våra rektorer: "Vi har sekretess så skolhälsovårdsdokumentationen får endast skolsköterska och skolläkare ha tillgång till". De kastar hotade blickar mot oss, vadå för hemligheter, vad är det som vi på skolan inte får veta? "Skåpet ska vara ett brandklassat skåp som klarar brand i minst 60 minuter" "Jepp de är dyra - väldigt dyra men Ikeas skåp fungerar inte i de här sammanhangen". Skolledningen sliter sitt hår. "Också ska det vara ett skåp med hängmappssystem, det är mest funktionellt i skolhälsovårdsarbetet." Räcker det med ett skåp med endast en låda" undrar en rektor och har ännu inte begripit att snålheten allt som oftast besegrar visheten. "Ett enlådesskåp funkar fint detta läsår men nästa läsår så har skolan dubbelt så många elever och då räcker det inte, året därefter kommer dessutom lika många elever till så det mest ekonomiska är att ta ett skåp som räcker till då skolan är färdigvuxen." Pet och gnet och krav på de goda rektorerna som krampaktigt håller i sina plånböcker.

Var förvarar vi reservnycklarna till våra skåp och lådor? I små kuvert i skolans kassaskåp med feta bokstäver som berättar om att här finns något som endast angår "SKOLSKÖTERSKA". Eller har skolläkaren en uppsättning nycklar, eller samordnande skolsköterska eller verksamhetschefen, ja visst kanske att verksamhetschefen håller i nycklarna. 

Om skolsköterskan är sjuk och ingen kommer åt skolhälsovårdsjournalerna och en annan sköterska absolut måste få fatt i en skolhälsovårdsjournal som ligger inlåst i skåpet, får då rektor instrueras i att lugnt och sansat - utan att läsa en endaste millimeter text i dokumentet - sakta ta ut journalen, vända bort huvudet och lägga dokumentet i ett kuvert, försluta detsamma och sedan skicka det. Sådant går jag också och funderar över ibland... 

I mitt arbete och strävan efter att vara ett seriöst och kvalitetsmässigt gott alternativ för friskolor att lösa sin skolhälsovård på ser jag ständigt brister. Jag möter skolor som inte haft skolsköterska eller skolläkare hos sig på åratal, jag möter friskolor som regelmässigt aldrig går in och rekvirerar alla skolhälsovårdsjournaler utan endast i speciella fall och jag möter friskolor som har minimerat budgeten för skolsköterskan så till den milda grad för att det finns en uppfattning att lösningen kallas landstingets vårdcentral. Skolorna klagar över kostnader för att behöva tillhandahålla ett drägligt rum att bedriva mottagning i, de förfäras över att de ska behöva bekosta utredningar av olika slag och att köpa ett godkänt kylskåp för förvaring av vaccin kan kräva åratal av bearbetanden. Givetvis finns fantastiskt fina friskolor där elevvårdstänket går som en röd tråd igenom hela verksamheten, där lärare och skolledning förstår att elevvårdens arbete gagnar inlärningen och elevernas gynnsamma utveckling men de är tyvär allt för få.

Vem för elevvårdens talan på friskolorna? Hur kraftfulla blir påtryckningarna då skolsköterskan ensam ska slåss för sin sak? Är våra elevers tillgång till elevvård enkom beroende av hur stark röst deras skolsköterska besitter? Vid skolverkets granskningar av elevvården blir mest frågor ställda kring om skolsköterska överhuvudtaget finns på skolan, om någon skolläkare finns kopplad till verksamheten och egentligen inte en enda fråga ställs om elevvårdens innehåll. Endast då något avvikande framkommer av typen: ingen skolsköterska finns på skolan, görs en anmälan till Socialstyrelsen för ytterligare granskning. Instrumentet känns föga vasst och att personer med pedagogbakgrund ska granska hälso-och sjukvårdsverksamhet ter sig för mig egendomligt. Min undran blir om då de rätta frågorna kan ställas? Vem undrar över om det finns kvalitetsdokument, rutiner för Lex Maria, godkänd dokumentförvaring osv? Vem lyfter diskussionen kring statistik, rutiner, folkhälsoarbete och gemensamt förhållningssätt mot barnen i friskolorna? Så länge okunskapen hos friskolorna förblir stor kring elevvårdens förutsättningar och ramverk tror jag att det blir svårt att komma framåt. Är förvånad över att inte frågan diskuteras livligare då friskolorna kommit för att stanna och idag är en stor aktör som vi måste ta på allvar och räkna med i framtiden.