Elevhälsan - Elevhälsan - BEO-bloggen



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


BEO-bloggen

Om kränkningar och mobbning i skolan av Barn- och elevombudet Caroline Dyrefors Grufman.
Postat 2014-08-26 10:27

Skolan har ett ansvar även när föräldrar inte vill samarbeta

När en skola ska utreda om en elev utsatts för kränkande behandling är föräldrarna en viktig pusselbit för att få all den information som behövs. Speciellt gäller detta små barn som inte kan föra sin talan själva. Ofta är det också så att föräldrarna är drivande när det gäller att få ett stopp på kränkningar mot deras barn. Ibland händer det dock att föräldrar till ett utsatt barn inte vill samarbeta med skolan, svara på frågor eller föra en diskussion. I undantagsfall håller föräldrarna till och med barnet hemma. Situationen blir lätt komplicerad och jag tänker mig att det kan vara svårt för er som jobbar i skolan att veta hur ni då ska agera.

 

Jag tycker att det är väldigt olyckligt när samarbetet med föräldrarna inte fungerar. Det blir svårare att utreda vad som hänt och därmed svårare att sätta in konstruktiva åtgärder som gynnar den utsatta eleven. Skolan och föräldrarna har så klart ett gemensamt ansvar för barnets välmående, men samtidigt är skolan skyldig att utreda kränkande behandling även om föräldrarna inte vill samarbeta. Hur kan ni i skolan göra för att få med föräldrarna på tåget och vad gör man om de inte vill trots ansträngningar?

 

Mitt främsta råd är att ta situationen på allvar redan när de första signalerna om kränkningar kommer. Lyssna på barnet, ta upplevelsen av att ha blivit kränkt på allvar, utred noggrant vad som hänt. Prata också med föräldrarna och informera dem om det sker nya kränkningar och om vad som händer i utredningen. Ofta när föräldrar inte vill samarbeta vid utredningar om kränkande behandling beror det på att de tappat förtroendet för skolan. De tycker att kränkningarna gått för långt, att de pågått för länge och de litar inte längre på skolans förmåga att hantera situationen. När det blivit så kan det vara svårt att bygga upp en tillit igen.

 

Även om det skulle ske får skolan inte ge upp, för den har ett långtgående ansvar även när situationen är komplicerad. Man får prata med andra än föräldrarna. Det kan till exempel vara eleven själv, andra elever på skolan och skolpersonal. Man får fundera ut hur man bäst kan ta reda på vad som hänt och vad som behöver göras utan föräldrarnas medverkan. Jag tycker också att det är bra om man kan fortsätta informera föräldrarna och visa att man tar kränkningarna på allvar. Utredningsansvaret gäller även om det kommer motstridiga uppgifter eller om eleven säger att hon eller han inte vill ha någon utredning.

 

Det viktiga är att föräldrars ovilja att samarbeta med skolan inte får bli en ursäkt eller ett hinder för att utreda och få stopp på kränkningar mot ett barn. Vi måste behålla vårt fokus på barnets rätt till trygghet.

 

Caroline Dyrefors Grufman

annonser

Föreläsare

Ämnen

Psykisk hälsa  hjärnan i skolan  hälsofrämjande arbete  
Hitta fler föreläsare här