Elevhälsan - Elevhälsan - BEO-bloggen



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


BEO-bloggen

Om kränkningar och mobbning i skolan av Barn- och elevombudet Caroline Dyrefors Grufman.
Postat 2014-11-18 09:39

Skolans mest otrygga platser

Tänk dig att du ska byta om efter skolgympan och när du kommer in i omklädningsrummet ligger dina kläder och skor alldeles dyngblöta i duschen. När du lite senare samma dag kommer in i matsalen och sätter dig reser sig alla vid bordet och går till ett annat. Därefter när du går förbi skolkamrater i korridoren blir du inknuffad in i väggen. Så ser vardagen ut för vissa barn i vår svenska skola.

 

Omklädningsrum, matsalen, korridorer och utrymmen där elever är på rasterna är några exempel på platser där kränkningar förekommer oftare än på andra ställen. Jag kallar dem för riskområden. Det som är gemensamt för dessa riskområden är att det finns få vuxna där, och ju färre vuxna som ser på, desto större risk för kränkningar.

 

Andra riskområden är de platser där man har skolämnen som till sin natur gör att läraren har mindre kontroll över eleverna. Det kan till exempel vara på musiklektionen, idrottslektionen eller i slöjdsalen. Min uppfattning är också att det är vanligare här än i andra skolsammanhang att skolpersonal kränker elever, något som jag tror just kan ha att göra med att undervisningen ofta bedrivs under friare former än i ett vanligt klassrum.

 

Exemplen ovan kommer från anmälningar som kommit in till oss på Barn- och elevombudet (BEO). Vilka platser som är verklighetens riskområden måste dock varje skola själv ta reda på och därför behöver alla skolor göra en egen kartläggning. En sådan ska tas fram när man gör en plan mot kränkande behandling och bör innehålla en analys av var skolans riskområden finns och vad skolan ska göra för att minska riskerna för att elever utsätts för kränkningar där.

 

När man gör en kartläggning är det viktigt att fråga eleverna var de känner sig otrygga - för det är bara de som vet det. Till exempel kan man ta fram en karta över skolans område och be eleverna att pricka in otrygga platser. Det ska inte bara vara de vuxna på skolan som gissar och kommer med uppfattningar om var riskområdena finns. Jag har sett exempel på elever som blivit jagade eller tvingade att gå till speciella ställen där mobbarna vet att inga vuxna ser vad som händer. Det är allt annat än säkert att de vuxna känner till alla riskområden.

 

Åtgärderna måste förstås också vara anpassade efter hur riskområdena ser ut, hur allvarliga problemen är och elevernas ålder. På förskolan kan det kanske handla om att man tar bort en dörr så att de vuxna får bättre insyn. En annan åtgärd kan vara att se till att det finns personal i riskområdena. För äldre elever kanske det handlar mer om att sätta upp regler som eleverna får vara med och ta fram.

 

Förutom kartläggningen kan man prata om hur eleverna ska bete sig mot varandra, i matsalen och på rasten till exempel. Vad gör man när någon alltid sitter ensam och äter? Hur kan alla känna att deras integritet blir respekterad i omklädningsrummet? Vad är okej och inte okej att säga till varandra när man spelar fotboll eller innebandy och alla inte är lika skickliga?

 

Man ska inte behöva skolka från gympan, skynda genom korridorerna eller undvika att gå ut på rasten för att det känns hotfullt. Skolan ska vara en trygg plats för alla elever.

 

Caroline Dyrefors Grufman

Postat 2014-11-04 10:06

Ansvaret ligger inte på den utsatta eleven

Jag brukar skriva i mina inlägg om hur viktigt det är att skolan agerar kraftfullt när en elev blivit kränkt. Många skolor gör också en hel del för att hjälpa utsatta elever. Det är så klart väldigt bra, men en sak som händer ibland är att alla insatser riktas mot den mobbade eleven och inte mot det barn som mobbar. Om åtgärderna blir ensidiga på det sättet är risken stor att den utsatta eleven känner sig utpekad och mår ännu sämre. Om hon eller han till exempel får lämna klassrummet under lektionen eller sitta i lärarrummet på rasten för slippa bli utsatt kan det göra att känslan av utanförskap ökar.

 

En annan åtgärd som är ganska vanlig är att eleven tvingas träffa sin mobbare för att prata ut om vad som hänt. Ett sådant samtal kan upplevas som väldigt jobbigt, till och med förnedrande. Jag tror att de vuxna säkert har goda avsikter och vill hjälpa barnen att lösa en konflikt, men när det förekommit kränkningar kan ett sådant samtal inte ske på jämlika villkor. Den som kränker någon annan har ju redan visat att hon eller han inte har tillräckligt med respekt för den andra personen.

 

En del elever upplever att de inte blir tagna på allvar av skolpersonalen och att de ibland själva får skulden för att de blivit mobbade, till exempel för att de skulle ha någon viss egenskap eller är dåliga på att hantera det sociala spelet. Det vi då måste komma ihåg är att det aldrig är okej att kränka någon för att man inte gillar eller stör sig på hur hon eller han är. Vi måste alla, stora som små, lära oss att tolerera och behandla andra med respekt även när vi har svårt för dem.

 

Jag har också sett fall där skolpersonal skuldbelagt mobbade barn genom att säga att den som mobbar också är ett offer och på det sättet antytt att de som blivit utsatta ska ha överseende. Det stämmer att barn som mobbar andra ofta har egna svårigheter och inte mår bra, men det får inte vara en ursäkt för att släta över kränkningar som hon eller han utsatt andra barn för, eller för att strunta i att se till att kränkningarna upphör. Det måste gå att ta kränkningarna på allvar och samtidigt se mobbarens eventuella behov av hjälp och stöd. Det finns inget motsatsförhållande däremellan. Tvärtom.

 

Det förekommer också att man glömmer att se på den egna verksamheten och eventuella åtgärder som gäller skolan och huvudmannen för att förhindra mobbning.

 

Hur ska man göra då? Jag tycker att insatserna måste riktas både mot det utsatta barnet och den som mobbar, och inte minst ska skolan jobba med sin egen verksamhet för att motverka kränkande behandling. Det kan man göra genom att arbeta med värdegrunden, det vill säga demokratiska värderingar, respekten för mänskliga rättigheter och allas lika värde. Både eleverna och skolpersonalen behöver involveras.

 

Eleverna måste vara delaktiga i kartläggningen av de problem som finns och få inflytande över och förståelse för de insatser som skolan gör mot kränkningar och mobbning. Då får insatserna mycket större effekt. Elever och personal behöver kontinuerligt diskutera sådant som vilken attityd de har till varandra och hur de kan skapa trivsel och trygghet på skolan.

 

Elevhälsan spelar en viktig roll i arbetet mot kränkningar. Där finns kunskaper och kompetens som behövs. Det är till exempel viktigt att man informerar om vart eleverna kan vända sig och att det finns någon som lyssnar. En annan åtgärd kan vara ökade resurser och bemanning i form av exempelvis rastvakter och vuxna som kan vara i omklädnings­rummen, där kränkningar ofta inträffar.  

 

Alla vuxna i skolan, det vill säga hela skolans personal, behöver också prata om värderingar och gemensamma sätt att förhålla sig till elever som mobbar och blir mobbade. Jag tycker dessutom att skolan borde erbjuda sin personal att gå utbildningar om vikten av elevinflytande och barns rättigheter, till exempel om Barnkonventionen.

 

Ansvaret för att motverka mobbning ligger främst på huvudmannen och skolledningen, men också på skolpersonalen och eleverna när det handlar om hur vi beter oss mot varandra. En sak är dock säker. Ansvaret ligger aldrig på det barn som utsätts för kränkningar.

 

Caroline Dyrefors Grufman

 

annonser

Föreläsare

Ämnen

frisk och riskfaktorer  sekretess  utveckling  
Hitta fler föreläsare här