Elevhälsan - Elevhälsan - BEO-bloggen



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


BEO-bloggen

Om kränkningar och mobbning i skolan av Barn- och elevombudet Caroline Dyrefors Grufman.
Postat 2014-12-16 08:42

Plikten att berätta för rektorn väger tyngre än sekretess

Om en elev berättar om kränkningar i skolan och säger ”du får inte tala om det för någon annan”, är jag då bunden av sekretessbestämmelserna eller ska jag rapportera vidare till rektorn? Det är ett dilemma som jag förstått inte är allt för ovanligt för dem som arbetar inom elevhälsan. Jag brukar ju skriva att all skolpersonal är skyldig att anmäla till rektorn så snart de får veta att en elev blivit kränkt eller mobbad, men får man göra det om eleven ber en att inte föra informationen vidare?

 

Det stämmer att skolläkare och skolsköterskor omfattas av en sträng sekretess och de får därför inte lämna ut uppgifter om en elev om det finns en risk att eleven eller någon närstående till eleven kan lida men på grund av det. Även kuratorer och psykologer omfattas av denna starka sekretess.

 

Det är klart att man vill lyssna på eleven och respektera hennes eller hans önskan, men det är samtidigt viktigt att eleven får hjälp så att kränkningarna upphör. Det kan kännas väldigt knivigt att avgöra hur man ska agera då. Faktiskt är det så att elevhälsan ska lämna uppgifter om kränkande behandling till rektor, även om det finns sekretess.

 

Ett exempel är ett ärende som vi på Barn- och elevombudet (BEO) handlagt, som handlade om en elev som bland annat utsattses för olika fysiska kränkningar. Vare sig skolan eller huvudmannen visste om vad som hänt. Kuratorn berättade att eleven pratat med henne, men uttryckligen förbjudit henne att föra informationen vidare. Det gjorde att hon inte berättade något för rektorn eller någon annan, med hänvisning till sekretessen. Därmed kunde varken rektorn eller huvudmannen göra någon utredning om vad som hänt och eleven fick ingen hjälp. I BEO:s beslut ansåg vi att kuratorn, utan hinder av någon sekretessregel, hade kunnat berätta för rektorn att eleven utsatts för kränkningar, till exempel genom att inte lämna ut några detaljer om själva händelsen.

 

BEO:s slutsats var att kuratorn hade åsidosatt sin skyldighet att anmäla till rektorn enligt skollagen. Elevens önskan att informationen inte skulle föras vidare vägde alltså inte tyngre än personalens skyldighet att rapportera att eleven hade varit utsatt för kränkande behandling.

 

Många elever tycker att det är svårt att berätta för någon att de blivit utsatta för kränkningar. Ibland beror det på att eleven berättat tidigare utan att bli tagen på allvar eller få hjälp. Ibland beror det på rädsla för att allt bara blir värre om hon eller han ”skvallrar”. Det förekommer också att de som mobbar hotar den utsatta.

 

För skolpersonalen, däribland elevhälsan, är det viktigt att bygga förtroendefulla relationer med eleverna, så att eleverna vet vart de kan vända sig om de har svårigheter och att de litar på i varje fall någon vuxen på skolan tillräckligt mycket för att våga berätta om problem i skolan. Förhoppningsvis kan man som vuxen då prata med eleven i fråga om vilka uppgifter man tänker lämna vidare till rektorn och komma fram till något som även eleven tycker känns okej.

 

Caroline Dyrefors Grufman

Postat 2014-12-02 12:01

Elevhälsan mycket viktig för utsatta barn

Vi på Barn- och elevombudet (BEO) kommer dagligen i kontakt med elevhälsans arbete i skolorna och kan se att elevhälsans personal har ett betydelsefullt och ofta svårt uppdrag. Kuratorer, skolpsykologer, specialpedagoger, skolläkare, skolsköterskor och andra kan spela en avgörande roll både för enskilda elevers möjligheter att må bra och lyckas i skolan och för skolornas arbete mot kränkande behandling. Elevhälsans personal har en särskild kompetens som är mycket värdefull i skolans förebyggande arbete men också i arbetet med att utreda och åtgärda kränkande behandling av enskilda elever.

 

De som jobbar inom elevhälsan är ofta de som upptäcker kränkningar då de träffar elever som mår dåligt, har skadat sig eller inte lyckas med skolarbetet. Allt detta kan vara tecken på kränkningar och mobbning. Jag tror också att många elever väljer att berätta om sin utsatthet just när de träffar en skolsköterska, skolpsykolog eller speciallärare eftersom det är ett tillfälle då de är ensamma med en vuxen och det finns tid att tala om vad de varit med om och hur de känner. Lärarna, som har ansvar för en hel klass, kanske inte alltid har den tiden för en enskild elev.

 

Vi på BEO ser också att de skolor som har ett bra förebyggande arbete mot kränkningar ofta har korta kommunikationskanaler mellan olika personalgrupper på skolan och en tydlig ansvarsfördelning för vem som gör vad i en utredning om kränkande behandling. Regelbundna samverkansmöten är ett exempel på hur personalen kan mötas och dela information om olika elever eller grupper där de kanske misstänker att kränkningar förekommer.

 

Under en utredning om kränkande behandling kan elevhälsans personal fungera som ett nav genom att prata med alla inblandade för att ta reda på vad som hänt: det utsatta barnet, den som mobbar, föräldrar, klasskompisar, skolpersonal och socialtjänsten. De kan också bidra med observationer och kartläggningar av elevgrupper där kränkningar sker, eller av hur skolan fördelar sin personal under raster och när elever förflyttar sig mellan lektioner och andra aktiviteter på skolan. Specialpedagoger och speciallärare kan spela en särskild roll, eftersom många av de barn som både utsätts för och utsätter andra för kränkningar har behov av särskilt stöd i skolan. Elevhälsans kompetens och erfarenheter kan också ha stor betydelse när man ska bedöma vilka insatser man vill göra för de inblandade eleverna.

 

Jag ser även en annan viktig uppgift för elevhälsan och det är att stötta de barn som utsätts för kränkningar. Det finns mycket man kan göra, till exempel erbjuda regelbundna samtal, stötta eleverna att söka mer hjälp och jobba för att skolan inte ska släppa frågan förrän kränkningarna upphört helt. Också de barn som kränker andra kan behöva hjälp. Man kan behöva ta kontakt med deras föräldrar och prata med eleverna själva för att förstå deras situation och vad som orsakar det utåtagerande beteendet.

 

Alla vuxna i skolan har ansvar för att motverka mobbning på kort så väl som lång sikt, men elevhälsans personal har en unik ställning eftersom de mer än andra som jobbar i skolan kommer i kontakt med elever som har det svårt på olika sätt. Också för att de har kompetenser som gör dem extra lämpade att möta och stötta dessa elever. Jag vet att det finns otaliga elever där ute som varit utsatta för kränkningar och blivit sedda och fått hjälp av någon från elevhälsan. Den personen minns eleverna för resten av sina liv.

 

Caroline Dyrefors Grufman

annonser

Föreläsare

Ämnen

hälsofrämjande och förebyggande  studiedagar  extra anpassningar  
Hitta fler föreläsare här