Jag tror på dig!

Jag arbetar med elever som har funktionshindret språkstörning. Det här skrev jag i våras, till en bloggstafett jag var med i. Jag förundras fortfarande över att jag kunde skriva en dikt om mitt arbete på det här viset och om processen att skriva den och delar villigt med mig av dikten till alla läsare här. Hoppas att ni tycker om den!

Jag ser en bild av ett särskilt barn framför mig. Jag hör en mening inom mig: ”Jag tror på dig.” Jag krafsar ner det i blocket bredvid mig för att inte glömma, och börjar genast skriva och rimma. Tiden försvinner. Jag känner flytet i handen, i kroppen och njuter av att se bilder framför mig som jag kan sätta ord på, så att jag kan vara sann i min beskrivning. Jag har så svårt att hitta på nämligen. Jag har inte fantasi nog till att bli någon deckarförfattare t ex för jag behöver vara med i hela processen liksom.  Det blir som en berättelse i en dikt. Jag hör ingen musik just nu. Då skulle jag räkna stavelser och få verserna sångbara. Kanske kommer det sen.

Varje barn har sin egen historia. Alla kan lära sig något. Det gäller både små barn och vuxna. Att lära sig och våga utvecklas handlar för mig om att få vara den man är, i ett sammanhang där det finns utrymme för omtänksamhet, värme, godhet, tillit, trygghet och glädje. På det viset är den här berättelsen också min.     

Att få vara med och se någon utvecklas och växa ger mig stor tillfredsställelse. Jag har ett jättebra jobb, som i sina bästa stunder inte alls känns som ett jobb, utan är som en gåva, i ett möte, flera möten, i ett vardagsarbete. 

Det är en glädje att dela upplevelserna och berätta för varandra vad ett barn upptäcker och lär sig. Min fd kollega, som var ”fröken” i dikten, hade en stor förmåga att se vad barnen gjorde och visade mig ofta glädjestrålande: ”Titta här Dana, vad fint barnen har gjort! Titta vad de kan!”

JAG TROR PÅ DIG

Du kom till skolan för tal och språk,
en liten pojke, försiktig, du undvek bråk.
”Ja´ kan inte” var allt du sa.
Vi funderade mycket på dig, varje da´.

Vad förstod du? Antagligen ingenting.
Du var helt borta när du satt med kamraterna i ring.
De andra barnen ville hjälpa och pratade åt dig.
Du lät dem och kom tre gånger i veckan till mig.

Fröken var orolig, för du var så tyst.
Jag märkte hos mig att du vågade säga mer än ett knyst.
Jag såg att du lärde dig mer och mer,
orden blev sakteligt fler och fler.

Inne i klassen du grät och var stum.
Din fröken hade tålamod och gav dig rum
till att vara den lilla du var och du fick en liten och enkel läxa
och hon tog dig i handen och hjälpte dig att våga växa.

Logopeden sa sen en dag:
”Hur står det egentligen till med pojken, jag
är orolig, han är överallt och vill ta
på grejor och det är nåt fel, tror ja´”
Jag kunde lugna: ”Han är bara gla´!
Han är nyfiken på världen ida´!
Det är precis som det ska!”

Din fröken är så stolt över dig och hon klarade att bära oron.
Och jag är glad när jag hör dig prata, jag ser att jag hade tron. 
Du behöver vara hos oss ett tag till,
och lära dig böja orden mer så som jag vill.

Du har många omkring dig som vill dig allt gott.
Alla lär dig något, stort som smått!
Det finns inte en, utan många att tacka
I ett samspel ihop, blir det kul att snacka!

Du leker med de andra barnen nu, precis när du vill.
Du är inte tyst, trots att orden ännu inte räcker till.
Idag gråter du när du har ont, ja, lessen kan du fortfarande bli.
och du skrattar och ler, för du är glad, och språkligare fri

Du vågar uttrycka dig och märker att vi förstår vad du menar
och du har lärt dig ha roligt med att kunna rimma på ”stenar”
Du arbetar villigt och vill göra rätt.
”Jag kan själv!” säger du ofta. ”Jag kan! på mitt sätt!”

Du är du! - en riktig skolpojke nu!