Jag har lust att skriva något idag. Men om vad? Det vet jag inte. Och så direkt tappar jag lusten. Sjukdom är inget kul att skriva om.

Jag har paket att slå in idag. Ett paket till mina barns pappa. Han fyllde 60 år i veckan. Barnen ska dit och fira honom idag. Tänk att vi blir så gamla. Jag tittar på min kropp och undrar hur det kommer sig att jag ser så gammal ut. Jag är ju inte det! Visst är det märkligt. Huvudet känner en ålder och kroppen har en annan. Så är det kanske inte för alla, men för mig då och då.

I natt drömde jag om ett gammalt bageri som fanns i Handen förr. Först är jag på en buss. En konstig busschaufför utan kläder på överkroppen, är irriterad på alla som kliver på och plötsligt, mitt i en nedförsbacke, struntar han i att köra och går därifrån. Nu åker bussen vidare utan någon vid ratten. Jag lägger mig ner med foten på bromsen, så den stannar, innan den kör över alla barnen som är utanför på vägen. Sen ligger jag plötsligt ute på vägen själv och ser bussen köra vidare. Jag får gå sista biten hem. Går förbi gamla bageriet på Bragevägen och jag vill dit och köpa smågodis. Går några trappsteg ner i lokalen. Där står en gammal handenbo bakom disken. De har inget smågodis där längre. Jag blir bjuden på ett vetebröd, tar en bit, som visar sig vara flera. Jag orkar inte äta upp det. Jag vill ha bullar med glasyr på. Såna de har i fönstret. Får inte köpa fyra. Bara tre. Till mig och barnen. Min pappa får vara utan då. Jag går vidare. Sen minns jag inget mer.

Ingen vidare dröm. Men som drömmar kan vara. Konstig. Gamla minnen som blandas med sånt som inte finns. Trappor ner, nerförsbacke, får inte det jag vill ha, blir lämnad. Tja... kanske är det så i livet för mig just nu. Livet är i utförsbacke.

Men jag förhindrar att barnen blir påkörda, får bröd och jag tar mer än jag orkar med, alla goda ting är tre. Något bra finns i det med.

Jag önskar jag kunde förhindra att barn har det så svårt. Att stå bredvid är inte lätt. Att sätta stopp när barn far illa, är en viktig uppgift. Men vägen dit, hur går den? Måste barnen lida först innan det blir bättre? Vem avgör vad som är rätt och riktigt? Det gör de sociala myndigheterna. Tar de rätt beslut? Jag måste hoppas det. Det är kanske först när barnen är vuxna som de möjligen kan säga:

- Vad bra att....

Eller så säger de:

- Varför gjorde ingen något? Såg ingen hur jag hade det?

Livet lovar en ingenting. Livet lovar inte att barn ska ha en smärtfri och lycklig barndom. Livet är bara livet. Men alla vi vuxna har ett ansvar för barnen. Om vi inte tar det ansvaret, far barn illa. Så är det bara.

I fredags var det storsamling inför FN:s födelsedag 24 oktober, med hela tal- och språkskolan. Vi är många där nu, 48 elever i sju klasser. Att jag höll i organisationen av det hela, förstod jag egentligen först dagen innan, på torsdag eftermiddag och på fredag morgon. Mitt i tröttheten, i slutet av veckans arbete, kom idéerna om att göra som en jord på golvet, med ett blått tyg och med båtar på och en jordglob i mitten och stjärnor, sol och måne runt omkring, för att spegla vårt klot som litet i rymden. En kanna rent vatten symboliserade vattnet vi har att dela med varandra. Och så sjöng vi "Våran jord är inte stor", "I natt jag drömde" och "Fredssång". En kollega pratade om FN och barnkonventionen, andra spelade teater om kamratskap och rätt till medbestämmande och allt var både kul, vackert och inspirerande. Alla var så glada.

Jag hade innan jag somnade på torsdagskvällen, letat fram mitt gamla peace-märke i tenn, tänk det är fyrtio år sedan jag fick det av Mats, antagligen som en kärlekspresent på den tiden. En elev visste förvånande nog att det hörde hippietiden till. Javisst, jag var ju ung i utkanten av den tiden, jag hann vara lite hippie en sommar i alla fall. Sen blev jag FNL:are och propagerade mot USA:s krig i Vietnam.

Mitt under min kollegas prat om 1945 och FN:s bildande, så kom jag att tänka på min mamma, som var ett barn i krig. Trots att andra världskriget kommer längre och längre bort, finns det kvar i människors minnen fortfarande, i mitt minne. Mitt liv har också påverkats av kriget, genom att vara första generationens barn efter kriget.

Vi pratade aldrig om kriget hemma. Och ändå var det närvarande. Ibland påminns jag om det, i ett vinddrag från det förflutna. Mamma började berätta om sina upplevelser tack vare mina barns frågor, som de hade när de arbetade med andra världskriget i skolan. En del berättar hon inte. Det är antagligen för smärtsamt och fortfarande obearbetat.

Också min mormor var barn under första världskriget. Hennes berättelser om det har jag aldrig hört. Kanske drabbade inte kriget de civila på samma sätt som under andra världskriget. Jag vet inte. Kanske vet min mamma något om det. Jag behöver fråga henne om det.

Att ha en mamma, mormor och morfar som var barn och unga i krig, det är en del av mitt arv. Det vill jag inte glömma bort. Då vore tiden och historien historielös.

Jag vet en sak i alla fall: Krig skadar alltid barnen. Både då och nu. Fred på jorden är kanske en önskedröm. Men ack, så viktigt för barnen som lever i krigshärjade länder. För alla barns framtid. Fred.

Jag är inte bara mamma, poet, lågstadielärare, specialpedagog och talpedagog. Jag är också lekarbetspedagog. Den utbildningen skaffade jag mig på egen hand, på universitetet i Uppsala 1996. Ja förresten, alla utbildningar jag har, tror jag faktiskt jag var min egen motor till. Ett av mina egna valspråk lyder: "Jag kan alltid lära mig mer, bara jag vill och inte känner mig tvingad!"

Materialet till leken är också mitt eget, så jag behöver egentligen aldrig be någon om pengar eller utrymme för att använda mig av leken i mitt arbete som talpedagog. Jag väljer själv när jag vill använda mig av metoden och frågar föräldrarna i samråd med personalen runtikring. För barnet blir det ett erbjudande, att välja att få leka om det vill. Självklart tillhör konsten att leka till språkutvecklingen och samspelet. Det är en rot till själva livet.

Jag tror jag var en av de första talpedagogerna som började använda mig av lekarbete, som en språk- och samspelsutvecklande metod i skolan. I alla fall sedan 1997 har jag varit talpedagog med båda kompetenserna. Idag har glädjande nog också logoped Barbro Bruce, som i lång tid arbetat med att forska om barn med språkstörning, skaffat sig den utbildningen och hon talar sig varm för att tal och lek hör ihop. Jag är riktigt stolt över att jag vetat det länge.

Nu har jag kommit med i ett nätverk för lekarbetspedagoger, tänk vad nätverk är viktiga. Vi funderar över hur vi ska bli fler. Hur kan vi verka för att nya lekarbetspedagoger utbildas? Inte alla vill betala utbildningen ur egen ficka och utbildas på sin egen fria tid. Hur är det i din kommun? Vill du skaffa dig utbildningen? Gå ihop flera stycken kanske och få den skräddarsydd till kommunen. Bestämmer du över ekonomin? Våga lägg pengar på lekarbete. Med hjälp av leken får barnet syn på världen. Där kan allt hända. Lekande barn blir glada, glada barn är nyfikna. Nyfikna elever lär sig bättre. Med leken, för en bättre framtid!

Läs mer om lekarbete på föreningens hemsida: http://www.lekarbetspedagogik.se/

Nu börjar terminen rulla på igen. Efter många år i skolan har jag mest svårt att starta och avsluta läsåret. Det som fungerar så bra på våren, ska göras om. Och ok, det som inte fungerar får en ny chans till hösten då. Och så drar hösten igång med alla dessa planer och visioner och mål och nya idéer. Ibland blir det gamla idéer med, ska jag villigt erkänna. På min hylla har jag ett fack med "att göra". Där ligger en del saker som skulle kunna göras något med. Fast inte just nu. De har legat där länge. De får ligga ett tag till. Jag har ständigt nya idéer.

Årets idé, fast det var det redan förra året, är att utgå mer tydligt och uttalat från vad mina elever själva vill öva och lära sig hos mig. Jag slås av hur svårt de har att själva komma på vad de vill och behöver göra. Oftast är de så nöjda med mina idéer. Men jag kan inte tänka mig att det är för att mina idéer alltid är bra och roliga. Det är mer funktionshindret språkstörning som stoppar upp elevernas flöde vill jag tro. Eller är det vi lärare som hindrar och styr för mycket? De är vana vid att andra bestämmer och för deras talan, inte bara vi i skolan svarar åt dem. Både kompisar och föräldrar gör det också. Lite av allt påverkar och stoppar upp elevernas egna idé-, tal- och kommunikationsflöden. Min utmaning blir att hitta sätt att höra elevernas egna tankar om sitt lärande. 

Rektor på skolan vill dessutom att vi ska arbeta med elevledda utvecklingssamtal också. Hela tiden kommer det nya idéer, nya utmaningar och gud förbjude, nya pålagor. Nu måste jag än en gång lära mig mer. Mer och mer hela tiden. Innan jag har hunnit smälta och tugga och integrera åtgärdsprogrammen, så ska vi ha nytt i huvudet. Kanske är det så mina elever också kan känna det, när jag vill röra om i grytan för dem?

Nå, jag får snurra vidare i huvudet och prata idéer och utveckla allt ihop med mina kollegor. En dag lättar dimman och det blir solklart alltihop. Allt trassel blir uppklarat och visionerna ger vackert färgspel i harmoni med allt. Faktiskt så tror jag på det. Alltihop.

För övrigt ska ni inte bli förvånade om ni ser mitt namn på diktboken "Från ett hjärta till ett annat". Jag odlar min egen kreativitet, inte bara i skolan numera. Kreativitet är livsviktigt. Både för eleverna och för oss som arbetar där. Våga vara kreativ är mina nya ledord. Hm... undrar om det blev något sammanhang nu i mina tankar? Äsch! Jag vågar skriva! Jag är! Hurra för kreativiteten som vi alla äger. Stora som små.

Med tre veckor kvar på terminen är det hög tid att börja tänka på allt som jag inte har gjort. När jag träffar mina elever nu, de sista veckorna på terminen, är det som om något i mig säger: "Dana, du har inte gjort tillräckligt! Och har du verkligen gjort rätt saker? Förtjänar du att ha sommarlov egentligen?" 

Undrar varifrån en sån röst kommer egentligen... Det tjänar inget till att ha den där i alla fall. Fast det är ju också bra med lite självrannsakan. Jag får i alla fall till sist acceptera att tiden faktiskt har gått. Det är sommar redan. Så fort tiden rann iväg! Det är dags att summera året. En del jag gjorde var riktigt bra. Annat kunde ha blivit mer och kanske annorlunda. Viktigast av allt är om eleverna är nöjda. Och det vet jag att inte alla är. De har helt enkelt fått se mig för lite den sista tiden, säger några. Ändå har jag varit på jobbet oftast. Gjort mina uppgifter. Och träffat mina elever, men för lite. Jag håller med om det. Kunde jag inte ha varit mer duktig?

Kanske känner fler igen sig i det här? Gör eleverna det? Känner vi av en prestationsstress som inte alltid är helt motiverad att känna? Annica Lantz sa en gång på radion: "En duktig flicka kan alltid göra bättre. " 

De flesta vill vara duktiga. Jag med. Men jag inser också det orimliga i det. Vi ska väl inte uppmuntra överduktigheten ändå. Varken hos oss själva eller hos andra. Vi kan väl alla göra vårt bästa och det kan räcka så, tycker jag.

Nu har jag varit duktig och skrivit en ny blogg. Jag vet aldrig innan vad innehållet blir. Jag gillar det märkliga flödet av orden som kommer ut och blir till något. Jag gillar att vara duktig ibland. Du gillar det kanske med. Och eleverna. Och alla gör sitt bästa, på sitt eget sätt. Mer än så kan ingen göra, eller hur! Till hösten får vi göra mer av vårt bästa. Livet och skolan fortsätter då. Riktiga åtgärdsprogram ska skrivas. Jag kommer ha färre barn på mitt ansvar. Kommer fortsätta åka på utbildning i Danmark. Vara både här och där.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något. Och med våra elever gör vi i alla fall oftast viktiga och bra saker. Också små steg framåt leder ju i alla fall framåt. 

Glad sommar! 

Det är mycket som händer på skolan just nu. Massor av dokument har gjorts om för att bli mer passande till verksamheten och tiden vi lever i. Det är skriftliga omdömen, åtgärdsprogram och IUP. Det är frågor hem till föräldrar och elever att fundera över. Vi ska bli bättre, igen. 

Vad ska stå på vilket ställe? Vad är en IUP, egentligen? När ska man skriva åtgärdsprogram? Hur ska vi skriva i just vår verksamhet, som är en KÖSU-grupp? Kan vi använda den vanliga skolans dokument rakt av eller ska vi göra egna? Vilka ord kan man använda? Hur ska vi visa och beskriva barnens tal- språk- och kommunikationsförmågor och dokumentera utvecklingen, vi är ju en tal- och språkskola. Det är många tankar och idéer som ska jämkas och samsas och fungera ihop, precis som olika människor i en klass eller människor på en arbetsplats. Kommer allt bli tillräckligt bra och fungera som vi har tänkt? Och varför fattar vi inte en gång för alla hur allt ska vara och hänger ihop? Ack nej, det finns massor av frågor som ännu inte fått svar, och hela tiden kommer nya frågor.

Jag kände mig väldigt tveksam idag när jag satt på vårterminens första utvecklingssamtal och skulle föra in information på rätt papper. Jag var helt vilsen. Plötsligt börjar jag tänka: "Det var bättre förr." Fast det är ju inte helt sant. Så kände jag mig gammal. Och svår att förändra. Det var inte särskilt kul. Och så kommer alla utvecklingssamtal nu som på ett pärlband de närmaste veckorna. (Ja, vi har extra samtal hos oss.) Jag hoppas det kommer att bli bra. Kanske måste något förändras på vägen? Tänk om JAG behöver förändras?

IUP-individuell utvecklingsplan, alla elever ska ha en sån.

KÖSU-grupp - Kommunövergripande särskild undervisningsgrupp

Vad är det med tiden som gör dagarna i skolan så sönderhackade? Jag har ingen aning om vad jag pysslat med de här första veckorna i skolan för att komma igång med jobbet. Jag vet att jag varit där mesta tiden. Och ändå har jag knappt börjat. Vips, så är det snart novemberlov och sedan jullov. Ja, kära nån! Jag är visst inte med riktigt. Kan det ha något att göra med mitt eget liv kanske? Antagligen. Det är kurser, tandläkarbesök och sånt. 

När jag stannar upp och tänker efter, visst har jag väl gjort något... Jag har lagt en grund för kontakten med mina elever. Att knyta an, det är också ett arbete. Och roligt. Att se de nya eleverna och hur de gör. Att lyssna på vad de säger. Samspelar. Se hur de vågar öppna sig mer och mer. Jag börjar se möjliga vägar för var och en, vad kan vara viktigt att lära sig för just den eleven? och för den? och för den?

Och så är det också för oss pedagoger i skolan, vi ska också lära oss mera och lära känna varandra, om vi är nya, eller har förändrat oss, eller kommit till olika vägskäl i livet. Tiden, i vårt nu, här mitt i livet, rör vid oss alla på olika sätt. För min del ska jag uppfylla en gammal dröm, innan det är försent att göra något mer. Jag ska gå både på gamla vägar och nya. Jobba i skolan och också vara i en egen utveckling. Resa ofta mellan Sverige och Danmark. Vara både här och där. Hoppas jag kan hålla ihop mig i tiden och hålla fokus på det jag gör, var jag än är.

Varje skolavslutning är det alltid lika roligt att få ta emot presenter från elever och deras föräldrar, som tack för året som gått. Den här senaste avslutningen fick jag något jag aldrig fått tidigare. Jag hade berättat vid ett föräldrasamtal att jag saknade min trädgård, som jag hade förut. Denne förälder mindes vad jag sagt och kom med ett hängande jordgubbsland!!! Så hela sommaren har jag haft med mig den, vart jag än åkte, den fick till och med följa med mig till Danmark. Fortfarande kan jag skörda jordgubbar därifrån. Det var både en härlig, rolig och krävande present att få.

Men nu, när terminen har börjat igen, så tror jag faktiskt att de bästa gåvorna var det jag fick när jag kom tillbaka till skolan. En elev, som hade jobbat intensivt med att lära sig läsa och skriva under förra läsåret, ett långsamt, tålamodskrävande, svettigt! arbete, gav mig en bok han hade skrivit och ritat själv, på sitt eget sätt. Den handlade om att åldras, något vi pratat om under året och som eleven inte hade förstått riktigt. Nu förstod han, kunde jag se, han hade gått varvet runt, från födelse till död. Och skrivit. Till Dana! 

En annan elev, som har jättesvårt att lära sig läsa och minnas ljuden som låtit sekunderna innan, sa: "Dana, Dana, titta! Här är böcker från min förra skola som jag har läst i sommar. Ta dom och lägg dom i ditt rum!"  

Jag tror baske mig att de två presenterna gladde mig mest av allt. Nu är terminen igång igen. Vi ska fortsätta jobba med allt som är svårt. Och ändå ha roligt på vägen fram till förståelse och medvetenhet.  

En talpedagog ska väl prata med barnen, eller hur! Fast inte bara med munnen då. Tal- och kommunikationshinder hette det faktiskt, den utbildningen som jag gick. Jag vill gå dit där kommunikation kan uppstå. Då målar jag tillsammans med mina elever ibland. Att måla är också ett språk.
Uppgiften är att måla tillsammans med mig, fylla ett helt papper med färg, det ska inte föreställa något, inga bilar, människor eller annat bestämt, vi ska bara ta de färger vi vill, blanda färger om och som vi vill, och gå dit penseln vill gå.
Först brukar barnen prata om vad de gör och vill ha bekräftelse på att de gör rätt. Jag svarar oftast att vi kan prata sen. Vi båda försjunker i tystnad och tittar lite då och då på varandras färger och former över pappret. Ofta härmar eleverna mig, i alla fall första gången de gör uppgiften, ibland härmar jag dem. Till sist blir vi klara, det känns liksom färdigt bara. 
Sedan tittar vi på vår tavla. Jag tittar från mitt håll, eleven från sitt, vi byter sida och ser från den andras perspektiv, vi tittar uppifrån från ett helikopterperspektiv, vrider och vänder på målningen. Jag sätter hela tiden ord på vad vi gör. Barnen brukar hitta saker i tavlan, ”titta en sjö, en stövel, ett fängelse, vågor osv...” Jag ser färgerna och formerna, har vi målat lika, olika, mjuka former, kantiga former, hur är gränsen mellan ditt och mitt, ljus, mörker, blandade färger, alla färger eller inte? Det finns hur mycket som helst att säga egentligen.
Barnen får bestämma vilket som är uppåt på tavlan och vad som är neråt. Det är inte alltid så självklart. Till sist hittar vi på varsitt namn på tavlan.
När alla har målat klart blir det konstutställning. Allt hängs upp på väggen och andra kan gå och titta och möjligen se det jag och varje elev redan har sett eller så ser publiken något annat.
Jag älskar att ha med den här övningen i mitt jobb. Den handlar om ett möte i färg och form. Om ett här och nu, där tiden försvinner, i stor koncentration där skapandet är i fokus.

Så här kan det bli. Tavlan heter Ljus och mörker. Och Stenar som rullar nerför berget.