Elevhälsan - Elevhälsan - Dana Jergefelt - specialpedagog i skola F-6



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Dana Jergefelt - specialpedagog i skola F-6

Lågstadielärare, specialpedagog, talpedagog med fördjupning språkstörning, gestaltterapeut.
Postat 2017-03-22 19:33

En tant i ett rum.

Jag är specialpedagog och stolt över det. Jag arbetar med elever. Måste jag då kalla mig för speciallärare? Nej. På mitt examensintyg står det specialpedagog. Är jag då anställd som specialpedagog? Jo, fast där kan vi vara oense. Obehörig speciallärare i så fall. 

I ett inlägg på facebook nyligen, på Forum specialpedagogik läste jag:

"Ofta smyger det sig in elevärenden, en-till-en undervisning, vilket för vissa specialpedagoger är ok, medan det finns enligt min mening större behov i organisation att stödja lärare för att en-till-en undervisningen ska minska. Lärare behöver stöd i att bli medvetna om att det går att ordna i klassrummet och inte hos en tant i ett rum."

Själva orden "tant i ett rum" störde mig. Jag är en tant i ett rum. Jag är en viktig tant i ett viktigt rum. Dit kommer elever för att träna läsning och bokstäver och forma bokstäver och skrivning och matte och lägga pussel och måla och bolla och prata och leka och vara. Jobba med tal och språk. I min lilla värld får eleverna paus. Stöd. Tröst. Avlastning. Kunskaper. Fast paketerat på ett annorlunda sätt än i klassrummet. Jag möter eleven. Jag hinner se, förstå bättre och prata med eleven. Jag och eleven blir inte störda av annat som händer runtom. Det har vi inte tid med. Det är bara NU eleven går i sin årskurs. Sen är det en annan årskurs. Den här tiden kommer aldrig tillbaka. En del elever kommer hit mer, andra mindre. Andra går här en kortare tid, en del under flera år. Jag finns här för dem, oavsett vilket. Jag är en trygghet. En oas. Ett hopp. Också för föräldrar emellanåt. 

En ny elev på mellanstadiet knackade i höstas på dörren och ville vara hos mig, ville inte vara i klassrummet. Ok. Jag ordnade plats och eleven lärde sig sakta, sakta att sitta ner på en stol och hålla en penna, att läsa högt ur en bok, att producera något, skriva ett ord, skriva två, skriva en mening. Sedan lära sig att meningar börjar med stor bokstav osv. Steg för steg fann eleven sig tillrätta i skolan och går nu i klassen med de andra. Fortfarande är det stora problem med att jobba, men hallå! jag har lagt en grund till en framtid här. Jag tvivlar på att jag hade kunnat klara det i ett klassrum och dessutom inte ha haft alla andra elever bredvid, som jag också hjälpte samtidigt. Elevernas behov är olika. Precis som lärares behov är olika. Jag har aldrig funnit mig tillrätta med att vara en extra person i klassrummet. Eller varit med i någon ledningsgrupp. Jag har jobbat mycket en-till en. För det har varit mest optimalt. Kort och intensivt arbete med många elever. Långt och tålamodsprövande arbete andra gånger. Också i grupper av olika slag. 

Jag bara måste skriva om det här med tanten i rummet. Det är en känslig fråga. Jag är gammal. Visst. Är jag omodern? Är jag dålig? Gör jag fel? Klart att jag funderar över hur jag bäst kan vara till nytta. Än så länge har jag gjort så här. Jag har fem år kvar tills jag blir pensionär. Kommer jag kunna fortsätta mitt arbete på samma sätt som nu? Det vet jag inte.

Jag önskar jag hade forskat till exempel om det här, om vad som är bra och stöttande för elever, under mina hittills tjugofyra år som specialpedagog. Och haft mer handledning med personal jämsides med undervisningen. Räckt till bättre. 

Men jag har alltid velat vara på elevens sida. I stort sett alltid funnits till hands. Varit flexibel och mött så många jag bara kunnat. Jodå, jag är med i elevhälsotemet också. Skriver utredningar och åtgärdsprogram tillsammans med pedagoger. Sånt tar också tid. Och är med på möten i mängd.

Vad är jag då? Om jag kallas för speciallärare eller specialpedagog spelar roll. För i skolans värld finns en hackordning. Den ska jag inte ta upp nu, men jag börjar nosa på orden bra bättre bäst, dålig sämre sämst, förstelärare och sistelärare, lärarlönelyft och lärarlönedissning, åldersdiskriminering. Ja fy, vad mycket som händer i skolans värld. Som en parallellprocess till betygssystemet. 

Min bästa lön får jag av eleverna. I måndags satt en arg elev och skulle lugna ner sig och byta fokus med lite målning. En annan, liten elev ville också måla då. Att se dem sitta där och dela färger och vatten, vilken underbar bild av nöjdhet. Den tar jag med mig hem från jobbet. För vore jag inte denna tant i detta rum, skulle det inte ha hänt. 

Bilden på tanten i rummet, är tagen av en elev som skulle göra ett bildschema med sina aktiviteter. 

lärande skola
Postat 2014-04-06 08:22

Selektiv mutism.

Vad kan jag göra för föreningen Selektiv mutism? www.selektivmutism.se/ För flera år sedan fick jag kontakt med en kvinna, som ville starta en förening för alla som hade selektiv mutism. Eftersom jag hade skrivit om selektiv mutism tidigare, hade hon hittat mig på nätet. Det var flera år sedan och sedan lång tid tillbaka finns föreningen. Den vänder sig också till anhöriga och till de som möter barn och vuxna med diagnosen.
I Året Runt, nr 15/2014, finns ett reportage om en 11-årig flicka med diagnosen Selektiv mutism, som inspirerar mig att skriva om detta igen.  
Jag möter då och då elever som har selektiv mutism, som pratar med vissa, ibland mer, ibland mindre, ibland inte alls. Även om jag inte arbetar direkt med eleverna på grund av just det, så finns jag ändå i närheten om eleven har andra behov med. Inget gläder mig så mycket, som att höra någon börja skrika till sina kompisar i trapphallen, någon som tidigare varit mycket tystlåten! Eller som tystlåtna ändå vill uttrycka något, trots en mycket tillbakadragen stämma.  
Jag vill träffa vuxna som har eller har haft diagnosen eller som odiagnostiserade gått genom livet med denna svårighet att tala ut. Jag tror att behovet av terapi också finns i den här gruppen av människor, precis som andra kan ha behov av det. Kanske har diagnosen tagits bort, kanske har diagnosen utökats med andra former av social fobi, aspergers eller annat.
Det finns en paradox i själva selektiva mutismen. Att å ena sidan prata, att å andra sidan vara tyst. Och att gå i gestaltterapi skulle vara att balansera på denna udd. Vad vill jag berätta och dela och vad vill jag hålla för mig själv? Det är en fråga som alla som går i en psykoterapeutisk process kan ställa sig då och då. Att dela är nödvändigt för att komma vidare. Skam kan ligga som ett lock på det som behöver komma ut i det fria. Skammen bor i tystnaden och tillbakahållandet. Det kan bli extra svårt för en som har svårt för att prata då såklart.
Jag vill fortfarande vara till hjälp för föreningen Selektiv mutism. Jag vill fortfarande se om gestaltterapi kan vara en väg till självinsikt, helande och förståelse, också för den som inte pratat i sina tidigare år. Eller för en anhörig. Sök upp mig! Mejla! Ring!

Ett program ur Kropp och själ på P1, handlar om selektiv mutism och tystnad. Mycket hörvärt! Lyssna på programmet här: http://api.sr.se/api/rss/pod/4015   och scrolla ner till mars 2010.

Postat 2014-02-02 10:53

Mysterier.

Jag tycker om orden Long time no see. Det är också en boktitel. Ed MacBain skrev den boken i en serie om poliser i 87:e distriktet. Jag läste dem mycket för länge sen. Long time no see.
Numera gör jag annat. Ingen tid för deckare. Det känns som jag har läst precis så många deckare som får plats i hela min livstid. Om det nu finns ett sånt mått. Jag är totalt ointresserad av den “nya” tidens deckare och intriger. Jag vet ingenting om dem. De må vara hur spännande som helst. Jag är ointresserad. Livets mysterier intresserar mig mer.
Ett av de mysterierna är hur jag så kategoriserat planerar vad jag ska göra och sen inte utför det. Det är verkligen konstigt. Samtidigt som andra människor tror att jag är så himla praktiskt lagd och alltid är igång. No, no, no!
Ett annat mysterium är hur barnen i skolan ska kunna lära sig vad matematik är bra för, när liksom grunden i tillvaron inte längre går att räkna ut med pengar i vardagsmatematiken. Barnen får ingen veckopeng. Ett sånt gammalt otidsenligt ord förresten: veckopeng. Föräldrarna betalar med kort och har inga kontanter hemma. Å så trist! Jag minns glädjen över att räkna ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar och kronor. Det var verkligen matte! Och skolan som vi hade, som är borta nu, den ledde alla Pisaundersökningar i världen. Skolan då, är som en mördad figur i en deckare. Kommer aldrig mer igen.
Ett till mysterium: Varför finns det inte stöd att låna i ishallen till alla de nya små skridskoåkarna? Jag tog med min pappas gamla träpall till ishallen igår och den var hårdvaluta, både för små och lite större barn. En del ville byta till sig den. En kille tog den helt sonika. Jag protesterade och blev bemött av en otrevlig liten röst som sa:
- Den är ju inte din!
Jo, du! (du lilla ouppfostrade valp!) Den är min och du behöver få lära dig att fråga fint, innan du tar andras saker. Sån var min första reaktion. Att inte bli trodd skapar känslor, också hos en gammal tant som jag.
Denna attityd, kaxighet och otrevlighet, var kommer den ifrån och vart har trevligheten och artigheten tagit vägen? Också ett mysterium. Jodå, den finns också, men en del barn, (och vuxna för den delen) saknar det där sociala kittet som behövs i samvaron med varandra. Glada och nöjda barn har inte den attityden. Ledsna och missnöjda barn kan ha den, mer än nog. Barnen verkar sakna tillit.
Ordet tack är undervärderat sedan lång tid tillbaka. Jag minns en tant i tobaksaffären som kunde använda ordet tack till massor av betydelser, med en varierande intonation.
- Tack? (Vad önskas?)
- Tack! (Ja det ska jag ordna!)
- Tack? (Något mer?)
- Tack, det blir fem kronor, tack!
- Tack, tack!
- Tack och adjö!
Hon var verkligen tackets mästare! Vart tog hon och hennes likar vägen? Ett mysterium!
Jag uppskattar det lilla ordet tack. Och här ska du få det av mig:
TACK! Tack, tack! Tusen tack! Tack för att du finns!

Postat 2014-01-12 09:18

Äntligen!

Äntligen är vintern här med snö och kyla. Det är så kul att vara ute och leka i backen och dra pulka. Och barnen är så glada med. Vilken fröjd att se pulkorna susa nerför backen, fyllda med både stora och små barn.
Jag har börjat flytta in mina saker på nya jobbet. Där finns ingenting. Än. Visst är jag tveksam till om jag verkligen kommer använda sakerna. Gamla facktidningar? Nej. Gamla läseböcker från 1940-talet? Nej. Gamla arbetshäften från 1980-talet? Nej. Gamla s-lådor från 1998? Nej. Jag jobbar inte så. Det är dags att ta ett till steg till att minska ner mängden saker i min ekorr-tillvaro som lärare. Men vad behöver jag då?
Absolut bollar. Men bollen jobbar jag med begreppen fram- och tillbaka. Jag och du. Räkna på olika sätt. Motorik. Relationen.
Några spel. Med spelen hör jag språket. Samspelet. Vinna och förlora, kan barnet det? Barnet behöver kanske få vinna tusen gånger först, innan det går att förlora med flaggan i topp.
Papper och pennor. Tuschpennor och färgpennor. Här ritar jag och åskådliggör jag något som behöver synas. Barnet blir delaktig i det hela. Väljer färg. Ritar med. Fyller i. Vi samskapar. Som att rita en karta över något som behöver bli synliggjort.  
Och så finns det vissa läromedel som är mina favoriter. För barn som har svårt att lära sig läsa och koppla ljud och bokstav och skriva. Lästräna är bra till det.
Leksaker har jag haft nytta av från lekarbetsutrustningen. Just nu har jag inget lekarbete. Jag vet inte när jag kommer ha det igen. Än finns tråkigt nog ingen plats och möjlighet till det.
Vissa datorprogram finns också som grundträning för en del barn.
Och jag vill ha min egen gitarr på jobbet. Musik och sång fungerar också. Jag saknade verkligen min gamla svarta gitarr på gamla jobbet. Ingen spelar på den nu. Men det var skolan som betalade den och då är den skolans. Inte min. Jag vill ha en egen skolgitarr, även om jag inte spelar så mycket som jag gjorde förr. Händerna är stelare och fingrarna vill inte alltid. Men det möblerar ett rum så bra, om inte annat. Ett piano med. Men det kommer jag väl aldrig mer ha som del av min undervisning igen. Dock har jag haft det tidigare på en del ställen.   
Och så finns allt det nya som ännu inte har blivit integrerat i min undervisning. iPads. Paddor. Läsplattor. Appar. Jag har bara inte orkat ta in det. Det får väl bli min nästa utmaning. Jag har en vän som är bra på sånt. Hon ska lära mig mer om det. Men ska jag köpa en egen? Eller ska jag få en på jobbet? Det är frågan. Vill jag samla på teknikprylar? Känns inte så. Tekniken förändras hela tiden. Men basen består. Ett tag till. Åtta år till. Har jag haft mina saker som stöd och trygghet i min skoltillvaro i alla dessa år, så kan jag nog ha kvar dem i åtta år till.
Vill jag byta spår i skolan? Vill jag jobba mer renodlat med elevvård, handledning och personalutveckling hellre? Jag har alltid jobbat med barnen i skolan. Jag är som ett helt paket med kompetens och utrustning. Mångsidig och skapande i mina bästa stunder. I lek och allvar. För kunskap och skapande. För mig hör allt ihop. Jag vill ha många möjligheter för att göra mötet med eleven meningsfullt. Att vara nyfiken och glad är steg till lärande. Både för eleverna och mig. Så ibland får jag jobba med vägen dit. Med bollen och lekglädjen som ett första steg.

Postat 2013-11-23 20:04

November.

Jag har känslan av att november ALDRIG tar slut. Sällan har jag känt tiden gå så långsamt fram. Som om det fanns minst tio dagar i varje vecka. Upplevelsen av tid har också påverkats av det jag gör just nu. Hur en halvtimme kan kännas som ett par timmar. Det är en märklig upplevelse. Annars har jag haft det tvärtom, jag är så inne i jobbet så tiden bara flyger fram. Kanske är det åldern? Eller annat! Inte vet jag!

Jag har haft många idéer om vad jag vill skriva om här, men sen flyger idén bort och jag står här tom igen. Eller så har jag något att skriva om och så inser jag att DET kan jag inte skriva om, barnen har rätt till sin integritet och jag får inte utlämna någon enskild elev. Jag får väl skriva om något som hänt för tjugo år sen då? Eller ändra uppgifterna så inget stämmer alls. Det här är ett dilemma för en specialpedagogisk praktiker. Inte heller passar det att skriva om teorier. De ändras då och då. Och jag hänger inte med som förr, trots att jag nyligen pluggat. Men det är liksom stopp i huvudet just nu för nya böcker och teorier. Det är så i kören jag är tillbaka och sjunger i nu. En viss mängd går bra, sedan är det stopp. Kanske har elever i skolan också det så, nu vet jag hur det är och kan förstå sånt bättre med empati och inlevelse.

Något som jag är glad för att det skrivs om är forskningen om läggtiderna hos eleverna. Att sömnbrist och skiftande sena läggtider påverkar både beteende och prestation. Det visste jag ju innan det ens kom en undersökning. Men nu kan jag med forskningen bakom mig, säga det med större tryck till föräldrar, att de kan testa fasta tidiga sovtider. Eller att testa att ändra matvanor till elever med ADHD-diagnos eller liknande svårigheter. Eller att ge barnet lugn och ro med en bok för att sitta på toaletten på morgonen och tömma magen, så behöver de inte hålla sig resten av dagen. Det sista kanske mest kan kallas för ett husmorsknep. Men det fungerar. Det vet jag.

Framtiden för mig är okänd just nu. Jag slutar i min nuvarande kommun till jul. Jag har sagt upp mig utan att ha ett nytt jobb på lut. Varför gör jag så? Eftertänksamhetens kranka blekhet strålar inte direkt. Men jag får nog ett nytt jobb snart. Ett jobb som passar mig som jag är just nu. En eftertänksam, kanske inte just nu bara, men kreativ, klok, trygg, lugn, tålmodig pedagog, som hela tiden har barnets bästa i ögonen. Som har en stor erfarenhet av mycket, dock inte av allt. Men som vill arbeta mer med handledning och terapi med vuxna. Var finns mitt nästa bästa jobb någonstans, säg? Det kommer nog till mig vad det lider. Tålamod och lugn bara. Och njut också av december som kommer om en till veckas evighet.

Postat 2013-02-20 19:14

Tillbaka!

Hej igen! Jag tog mig en paus från att blogga här, sedan jag varit i en av mina värsta terminer någonsin i skolan. Då sprang jag så fort jag kunde, trots att jag var sjuk och inte förstod vad som var fel. Nu vet jag en del om det. Jag fick dra ner på det som gick. Att blogga på elevhälsan till exempel. Och nu är jag tillbaka!

Men vad är jag tillbaka som? Tja.... bloggare! Men sen vet jag inte mer. Jag är ny som examinerad gestaltterapeut. Min livsdröm blev till verklighet. Under massor av år har jag gått i gestaltterapi innan jag till slut bestämde mig för att satsa helt ut på att utbilda mig till gestaltterapeut. Det har varit en lång resa av att bl a lära mig mer om mig själv och mina mönster. Det har varit både spännande och otroligt lärorikt. Dessutom blev det många resor ner till Danmark, där jag hade mitt gestaltinstitut. 

Jag är också ganska ny som farmor till två underbara barnbarn. Det är helt otroligt att få möta dessa två, som jag är helt subjektivt knuten till. Som jag får se utvecklas och leka tillsammans med. Underbart och häftigt.

Hur kan jag nu förena mitt gamla lärarliv med det allt det nya? Jag hoppas att det finns plats för mig i skolan för hela mig. Som jag är. Så att jag kan känna att jag tillhör. Eller måste jag kompromissa och bara "passa in"? Så vill jag dra parallellen med eleverna: Hur ser jag på dem? Ska de tillhöra sin klass och grupp och skola eller gäller det att "passa in" i en grupp. Det är en skillnad. Kanske inte så uppenbar, men dock. Hur kan jag arbeta för att få någon att tillhöra en grupp? Eller vill jag bara att eleverna ska passa in och anpassa sig till en grupp? Det handlar om tillit och trygghet. Ge plats och ta plats. Respektera och respekteras. Precis som barn behöver tillhöra sin familj, så är också skolans värld som en familj, att tillhöra i många år. I den bästa av världar.

Tyvärr är det inte alltid så. Hur är jag med mina arbetskamrater och elever? Vågar jag se och acceptera alla som de är? Jag önskar jag kunde. Tyvärr har jag fördomar som de flesta har och pekar ibland ut mina egna outtalade egenskaper på andra. På gestaltspråk kallas det för att projicera. Jag behöver se mina egna tillkortakommanden klart, för att kunna bemöta andra med klara ögon. Kan jag se mig själv med ömhet och accepterande, så underlättar det i mötet med andra. Vi delar samma fält så att säga.. Vi arbetar i skolans värld. I Sverige. I världen. Tillhör vi världen eller är vi här för att passa in? Att ha handledning i skolan är ett sätt att undersöka det.

Inte bara elever behöver utveckla sig. Också lärare har ett ansvar för sig själva där. Jag med. I gestalt är Ansvar en av grundpelarna. Och jag kan tycka att det är en av de svåraste sakerna att utveckla.

Vi hörs!

Postat 2010-10-26 18:07

Fred!

I fredags var det storsamling inför FN:s födelsedag 24 oktober, med hela tal- och språkskolan. Vi är många där nu, 48 elever i sju klasser. Att jag höll i organisationen av det hela, förstod jag egentligen först dagen innan, på torsdag eftermiddag och på fredag morgon. Mitt i tröttheten, i slutet av veckans arbete, kom idéerna om att göra som en jord på golvet, med ett blått tyg och med båtar på och en jordglob i mitten och stjärnor, sol och måne runt omkring, för att spegla vårt klot som litet i rymden. En kanna rent vatten symboliserade vattnet vi har att dela med varandra. Och så sjöng vi "Våran jord är inte stor", "I natt jag drömde" och "Fredssång". En kollega pratade om FN och barnkonventionen, andra spelade teater om kamratskap och rätt till medbestämmande och allt var både kul, vackert och inspirerande. Alla var så glada.

Jag hade innan jag somnade på torsdagskvällen, letat fram mitt gamla peace-märke i tenn, tänk det är fyrtio år sedan jag fick det av Mats, antagligen som en kärlekspresent på den tiden. En elev visste förvånande nog att det hörde hippietiden till. Javisst, jag var ju ung i utkanten av den tiden, jag hann vara lite hippie en sommar i alla fall. Sen blev jag FNL:are och propagerade mot USA:s krig i Vietnam.

Mitt under min kollegas prat om 1945 och FN:s bildande, så kom jag att tänka på min mamma, som var ett barn i krig. Trots att andra världskriget kommer längre och längre bort, finns det kvar i människors minnen fortfarande, i mitt minne. Mitt liv har också påverkats av kriget, genom att vara första generationens barn efter kriget.

Vi pratade aldrig om kriget hemma. Och ändå var det närvarande. Ibland påminns jag om det, i ett vinddrag från det förflutna. Mamma började berätta om sina upplevelser tack vare mina barns frågor, som de hade när de arbetade med andra världskriget i skolan. En del berättar hon inte. Det är antagligen för smärtsamt och fortfarande obearbetat.

Också min mormor var barn under första världskriget. Hennes berättelser om det har jag aldrig hört. Kanske drabbade inte kriget de civila på samma sätt som under andra världskriget. Jag vet inte. Kanske vet min mamma något om det. Jag behöver fråga henne om det.

Att ha en mamma, mormor och morfar som var barn och unga i krig, det är en del av mitt arv. Det vill jag inte glömma bort. Då vore tiden och historien historielös.

Jag vet en sak i alla fall: Krig skadar alltid barnen. Både då och nu. Fred på jorden är kanske en önskedröm. Men ack, så viktigt för barnen som lever i krigshärjade länder. För alla barns framtid. Fred.

 

 

Postat 2010-03-28 17:56

Lekarbete - ett eget val för både mig och eleven.

Jag är inte bara mamma, poet, lågstadielärare, specialpedagog och talpedagog. Jag är också lekarbetspedagog. Den utbildningen skaffade jag mig på egen hand, på universitetet i Uppsala 1996. Ja förresten, alla utbildningar jag har, tror jag faktiskt jag var min egen motor till. Ett av mina egna valspråk lyder: "Jag kan alltid lära mig mer, bara jag vill och inte känner mig tvingad!"

Materialet till leken är också mitt eget, så jag behöver egentligen aldrig be någon om pengar eller utrymme för att använda mig av leken i mitt arbete som talpedagog. Jag väljer själv när jag vill använda mig av metoden och frågar föräldrarna i samråd med personalen runtikring. För barnet blir det ett erbjudande, att välja att få leka om det vill. Självklart tillhör konsten att leka till språkutvecklingen och samspelet. Det är en rot till själva livet.

Jag tror jag var en av de första talpedagogerna som började använda mig av lekarbete, som en språk- och samspelsutvecklande metod i skolan. I alla fall sedan 1997 har jag varit talpedagog med båda kompetenserna. Idag har glädjande nog också logoped Barbro Bruce, som i lång tid arbetat med att forska om barn med språkstörning, skaffat sig den utbildningen och hon talar sig varm för att tal och lek hör ihop. Jag är riktigt stolt över att jag vetat det länge.

Nu har jag kommit med i ett nätverk för lekarbetspedagoger, tänk vad nätverk är viktiga. Vi funderar över hur vi ska bli fler. Hur kan vi verka för att nya lekarbetspedagoger utbildas? Inte alla vill betala utbildningen ur egen ficka och utbildas på sin egen fria tid. Hur är det i din kommun? Vill du skaffa dig utbildningen? Gå ihop flera stycken kanske och få den skräddarsydd till kommunen. Bestämmer du över ekonomin? Våga lägg pengar på lekarbete. Med hjälp av leken får barnet syn på världen. Där kan allt hända. Lekande barn blir glada, glada barn är nyfikna. Nyfikna elever lär sig bättre. Med leken, för en bättre framtid!

Läs mer om lekarbete på föreningens hemsida: http://www.lekarbetspedagogik.se/

 

 

 

Postat 2009-11-11 18:48

Jag och Du. Möten är viktiga för båda.

Skönt att dagen gick, intensiv och rolig som vanligt... ja faktiskt är de flesta dagarna på jobbet glada. En elev som jag bara träffat på språksamlingar en gång i veckan förra året, men inte träffat enskilt hos mig, men som jag har en särskild relation till ändå, hade jag ett roligt replikskifte med. Hon klär på sig ytterkläderna och taxichauffören står strax bakom och väntar.


- Ska du gå hem nu?
- Ja, vad trodde du!!!!! (glad-vresigt-starkt)
- Nästa gång jag äter samma tid som du, vet du var jag ska sitta då? (säger jag med samma tryck i rösten som hon har)
- Ja, bredvid mig. ÄNG-KLIGEN!!!


När jag satte mig vid matbordet bredvid hennes igår, slängde hon ett riskorn i håret på mig. Det var ett sätt att säga: Jag saknar dig och dumma dig som inte sätter dig hos mig och här får du för det! Se mig!
Såna barn rör vid mitt hjärta. Kära, underbara, söta, vilda. Och när hon grät i fredags - hon brukar inte gråta ofta, och jag gick lite stressad över gården, kunde inte bara gå förbi henne, våra blickar möttes och jag satte mig framför henne och frågade: får jag krama dig? Och jag fick. Sen tog det fem sekunder. Det gick som en våg genom henne, hon blev stark och klar och reste sig och sen var det bra. Då kunde hon gå med sin lärare, till mellis. Hon vände med känslorna, som en pannkaka. Läraren som stått där länge och tröstat och pratat och som jag inte kollade av med först, undrade vad som hände. Jag undrade också vad som hände. Kanske får vi inga svar på det.
Kära barn, tack för att jag får vara där med dig, jag är förundrad, tacksam och glad.
Jag ser dig. Du ser mig. Det är vad möten handlar om.

Postat 2009-09-10 18:05

Rolig eller tråkig kreativitet?

Nu börjar terminen rulla på igen. Efter många år i skolan har jag mest svårt att starta och avsluta läsåret. Det som fungerar så bra på våren, ska göras om. Och ok, det som inte fungerar får en ny chans till hösten då. Och så drar hösten igång med alla dessa planer och visioner och mål och nya idéer. Ibland blir det gamla idéer med, ska jag villigt erkänna. På min hylla har jag ett fack med "att göra". Där ligger en del saker som skulle kunna göras något med. Fast inte just nu. De har legat där länge. De får ligga ett tag till. Jag har ständigt nya idéer.

Årets idé, fast det var det redan förra året, är att utgå mer tydligt och uttalat från vad mina elever själva vill öva och lära sig hos mig. Jag slås av hur svårt de har att själva komma på vad de vill och behöver göra. Oftast är de så nöjda med mina idéer. Men jag kan inte tänka mig att det är för att mina idéer alltid är bra och roliga. Det är mer funktionshindret språkstörning som stoppar upp elevernas flöde vill jag tro. Eller är det vi lärare som hindrar och styr för mycket? De är vana vid att andra bestämmer och för deras talan, inte bara vi i skolan svarar åt dem. Både kompisar och föräldrar gör det också. Lite av allt påverkar och stoppar upp elevernas egna idé-, tal- och kommunikationsflöden. Min utmaning blir att hitta sätt att höra elevernas egna tankar om sitt lärande. 

Rektor på skolan vill dessutom att vi ska arbeta med elevledda utvecklingssamtal också. Hela tiden kommer det nya idéer, nya utmaningar och gud förbjude, nya pålagor. Nu måste jag än en gång lära mig mer. Mer och mer hela tiden. Innan jag har hunnit smälta och tugga och integrera åtgärdsprogrammen, så ska vi ha nytt i huvudet. Kanske är det så mina elever också kan känna det, när jag vill röra om i grytan för dem?

Nå, jag får snurra vidare i huvudet och prata idéer och utveckla allt ihop med mina kollegor. En dag lättar dimman och det blir solklart alltihop. Allt trassel blir uppklarat och visionerna ger vackert färgspel i harmoni med allt. Faktiskt så tror jag på det. Alltihop.

För övrigt ska ni inte bli förvånade om ni ser mitt namn på diktboken "Från ett hjärta till ett annat". Jag odlar min egen kreativitet, inte bara i skolan numera. Kreativitet är livsviktigt. Både för eleverna och för oss som arbetar där. Våga vara kreativ är mina nya ledord. Hm... undrar om det blev något sammanhang nu i mina tankar? Äsch! Jag vågar skriva! Jag är! Hurra för kreativiteten som vi alla äger. Stora som små.

 

 

 

annonser

Föreläsare

Ämnen

handledning  hälsa  utveckling  
Hitta fler föreläsare här