Jag är inte bara mamma, poet, lågstadielärare, specialpedagog och talpedagog. Jag är också lekarbetspedagog. Den utbildningen skaffade jag mig på egen hand, på universitetet i Uppsala 1996. Ja förresten, alla utbildningar jag har, tror jag faktiskt jag var min egen motor till. Ett av mina egna valspråk lyder: "Jag kan alltid lära mig mer, bara jag vill och inte känner mig tvingad!"

Materialet till leken är också mitt eget, så jag behöver egentligen aldrig be någon om pengar eller utrymme för att använda mig av leken i mitt arbete som talpedagog. Jag väljer själv när jag vill använda mig av metoden och frågar föräldrarna i samråd med personalen runtikring. För barnet blir det ett erbjudande, att välja att få leka om det vill. Självklart tillhör konsten att leka till språkutvecklingen och samspelet. Det är en rot till själva livet.

Jag tror jag var en av de första talpedagogerna som började använda mig av lekarbete, som en språk- och samspelsutvecklande metod i skolan. I alla fall sedan 1997 har jag varit talpedagog med båda kompetenserna. Idag har glädjande nog också logoped Barbro Bruce, som i lång tid arbetat med att forska om barn med språkstörning, skaffat sig den utbildningen och hon talar sig varm för att tal och lek hör ihop. Jag är riktigt stolt över att jag vetat det länge.

Nu har jag kommit med i ett nätverk för lekarbetspedagoger, tänk vad nätverk är viktiga. Vi funderar över hur vi ska bli fler. Hur kan vi verka för att nya lekarbetspedagoger utbildas? Inte alla vill betala utbildningen ur egen ficka och utbildas på sin egen fria tid. Hur är det i din kommun? Vill du skaffa dig utbildningen? Gå ihop flera stycken kanske och få den skräddarsydd till kommunen. Bestämmer du över ekonomin? Våga lägg pengar på lekarbete. Med hjälp av leken får barnet syn på världen. Där kan allt hända. Lekande barn blir glada, glada barn är nyfikna. Nyfikna elever lär sig bättre. Med leken, för en bättre framtid!

Läs mer om lekarbete på föreningens hemsida: http://www.lekarbetspedagogik.se/

Varje skolavslutning är det alltid lika roligt att få ta emot presenter från elever och deras föräldrar, som tack för året som gått. Den här senaste avslutningen fick jag något jag aldrig fått tidigare. Jag hade berättat vid ett föräldrasamtal att jag saknade min trädgård, som jag hade förut. Denne förälder mindes vad jag sagt och kom med ett hängande jordgubbsland!!! Så hela sommaren har jag haft med mig den, vart jag än åkte, den fick till och med följa med mig till Danmark. Fortfarande kan jag skörda jordgubbar därifrån. Det var både en härlig, rolig och krävande present att få.

Men nu, när terminen har börjat igen, så tror jag faktiskt att de bästa gåvorna var det jag fick när jag kom tillbaka till skolan. En elev, som hade jobbat intensivt med att lära sig läsa och skriva under förra läsåret, ett långsamt, tålamodskrävande, svettigt! arbete, gav mig en bok han hade skrivit och ritat själv, på sitt eget sätt. Den handlade om att åldras, något vi pratat om under året och som eleven inte hade förstått riktigt. Nu förstod han, kunde jag se, han hade gått varvet runt, från födelse till död. Och skrivit. Till Dana! 

En annan elev, som har jättesvårt att lära sig läsa och minnas ljuden som låtit sekunderna innan, sa: "Dana, Dana, titta! Här är böcker från min förra skola som jag har läst i sommar. Ta dom och lägg dom i ditt rum!"  

Jag tror baske mig att de två presenterna gladde mig mest av allt. Nu är terminen igång igen. Vi ska fortsätta jobba med allt som är svårt. Och ändå ha roligt på vägen fram till förståelse och medvetenhet.