Elevhälsan - Elevhälsan - Hjärnan i skolan - Kristina Bähr



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Hjärnan i skolan - Kristina Bähr

Kristina Bähr är utbildad barnläkare och har arbetat i skolan sedan 2004. Kristina föreläser, driver hjärnpodden och skriver böcker bland annat om hur hjärnan fungerar vid lärande, beslutsfattande och stress.
Postat 2016-11-07 15:06

Vi måste fokusera på lösningar - inte föräldrarna

Jag vill med det här inlägget uppmana alla som arbetar med elever och i synnerhet i elevhälsan att alltid ställa en kontrollfråga innan vi lägger skulden på föräldrarna för elevens svårigheter i skolan. 

Kontrollfrågan lyder:

"Vad kan vi göra för att underlätta barnets inlärning i skolan?"

Det är tyvärr ganska vanligt att elevers föräldrar problematiseras när elevernas skolprestation inte fungerar. Det kan handla om att barnet har svårt att koncentrera sig eller inte kommer till skolan av något skäl. Det kan handla om lässvårigheter och allt möjligt annat. 

Ärligt talat - föräldrarna kan vi inte göra något åt. Informationen om föräldrar har inte heller något med det pedagogiska arbetet i skolan att göra. Föräldrar må ha vilka problem som helst i världen. Det spelar ingen roll om det finns missbruk, psykisk ohälsa, vårdnadstvister, syskonbråk eller vad det än är.  Skolan har ändå en unik position för att skapa förutsättningar så att barnen ska lyckas i skolan – trots allt. Det är så vi kan skapa livschanser för barnen - trots allt. 

Den andra kontrollfrågan blir därför:

"Om skolan ska skapa livschanser - vad behöver vi göra annorlunda i den pedagogiska planeringen för att det ska fungera?"

Skolan ska inte ta socialtjänstens ansvar och försöka "fixa" något i barnens hemmiljö. Det räcker gott och väl att skolan med alla elevhälsans insatser tar ansvar och anpassar skoltiden, för att eleven ska lyckas i sitt skolarbete. Skolan kan och ska förvisso meddela sin oro för barnet till socialtjänsten - men vi måste ändå ta ansvar för innehållet under skoltid. Att det gagnar barnets utveckling och lärande. 

Vi är flera professioner i elevhälsan och vi kan jobba med att skapa trygga relationer, skapa lugn och ro, skapa tillit och lästräning på skolan. Om det fungerar på skolan är det ett skydd för eleven - för livet. 

??????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

barn som anhöriga Barns rättigheter hjärnan i skolan lärande Psykisk ohälsa
Postat 2016-03-19 21:19

Ökad idrott – en rättvisefråga och väg till bättre skolresultat

Att fysisk aktivitet är bra för hjärta, kärl, hälsa och för att motverka övervikt är känt sedan länge. Nu är det hög tid att vi på allvar börjar prata om hur fysisk aktivitet påverkar inlärning hos elever och vuxna. I TV-programmet "Gympaläraren" tas detta upp och jag vet att vissa skolor i landet har tagit detta med fysisk aktivitet på allvar. I Mariefred, Göteborg och andra ställen har man ökat idrotten med goda resultat även på de teoretiska ämnena. Nyligen visade även SVT i Vetenskapens värld att äldre har god effekt av styrketräning för att behålla kognitiva förmågor i hög ålder, då pannloben, där våra kognitiva förmågor finns, bevaras bättre och ökar i storlek (vid demens minskar tjockleken av pannloben).

Sedan slutet av 1980-talet har vi förstått att hjärnan är plastisk – alltså har förmåga att omformas till det vi använder den till och att nervceller som inte används ansas bort. Hjärnan har förutsättningar till nytt lärande och att lära om. 

Ju mer vi lär oss om hjärnan förstår vi att vi kan påverka insjuknande i Alzheimer, epilepsi och minska risk för depression. Pulshöjande träning är en väg till att hjärnan ska vara redo för ny inlärning. När vi tränar med pulshöjande träning ökar ett ämne i hjärnan som heter BDGF (Brain-Derived Growth Factor) som är en tillväxtfaktor som gör att hjärnceller bildar nya kontakter – synapser. Dessutom påverkas cellnybildningen i hippocampus, som fungerar som omkopplingsstation för långtidsminnen. 

Min fråga utifrån vad vi vet om hur fysisk aktivitet påverkar hjärnan hos vuxna för att minska demens och depression, är hur länge vi i elevhälsan kan låta bli att skapa en högljudd debatt om att elever behöver mer fysisk aktivitet på schemat? Hur länge kan vi låta bli att börja skapa opinion för att ämnet idrott ska öka fysisk aktivitet. En allt större del i ämnet idrott går ut på att eleverna ska skriva rapporter om hur fysisk aktivitet påverkar kroppen, hur mat påverkar hälsan och skriftliga rapporter utförs stillasittande. Just stillasittande tycks vara en stor hälsorisk för hälsa. Det är absolut inte fel att ha teoretisk kunskap på hur mat och träning påverkar hälsa, men om det sker på bekostnad av just rörelse – som redan är i minsta laget på schemat – är det dags att utöka ämnestiden. 


Med tanke på att idrottsaktiviteter utanför skolan inte når alla barn är skolan en väg för att fler barn och ungdomar ska nås av en hälsosam livsstil, där rörelse blir en naturlig del i vardagen. 

Utifrån den medicinska kompetensen i elevhälsan ser vi att fetma bland socialt utsatta barn är ett stort hälsoproblem, blir det ytterligare en rättvisefråga att skapa förutsättningar för fysisk aktivitet i skolorna. Det gäller både idrotten, men även på skolgårdar. Efter 12 år på skolor som skolläkare noterar jag att jag allt mer sällan ser barn hoppa hage eller hopprep och oftare ser stillasittande barn på rasterna med en mobil i handen. 

För att den växande hjärnan ska utvecklas behövs rätt träning – både kognitivt och fysisk– och för att påverka våra kognitiva förmågor positivt behövs även fysisk aktivitet. 

I Hjärnpoddens 18:e avsnitt tar jag och Jenny Nyberg, PhD i Neurovetenskap från Göteborg Universitet upp frågan om fysisk aktivitet och plasticitet. Det finns mycket som talar för att vi måste ta den här debatten för att gagna lärandet hos våra barn och unga. 

fysisk aktivitet hjärnan i skolan lärande Psykisk ohälsa
Postat 2016-01-24 19:37

Rapport från Workshop om Första Linjen - SKL 19 januari

I tisdags var jag på SKL:s (Sveriges Kommuner och Landsting) workshop om Första Linjen för barn och unga och det var glädjande att se hur alla professioner, vårdnivåer, stat, kommun och landsting samlades kring den här frågan. 

Jag kan ärligt säga att jag var skeptisk innan, särskilt med erfarenheten från alla de elever som "bollats" mellan olika enheter för att ingen riktigt vill/kan ta ansvar för mottagandet och handhavandet. 

Det mest spännande erfarenheten jag fick av den här workshopen är att när alla samlas blir det omöjligt att "skylla ifrån sig" på någon annan huvudman eller ansvarig. Vid mitt bord satt representanter från primärvård, BUP, frivilligorganisationer, politisk nämnd, förstalinjen i en kommun, Rädda barnen och jag själv (i egenskap av friskolas skolöverläkare). Om någon försökte skylla på någon annan huvudman eller på politiker fick det till följd att just de man skyller på var representerad i rummet. Istället ledde det till något mycket gott - nämligen att alla kunde börja lyssna på varandras förutsättningar och istället försöka täta till de glapp mellan de olika aktörerna och försöka skapa lösningar. 

I min vision av framtiden är just den här erfarenheten av djupt lyssnande på varandras förutsättningar för att hitta vilka ytor vi kan utveckla och glapp vi kan täta för att skapa en bättre möjlighet för barn och unga att få adekvat stöd i sitt växande. Kan vi klara det i elevhälsans sammanhang på varje enskild skola (till att börja med)  – då har vi kommit långt. 

I min förra blogg hade jag uppe det problem att vårdnadshavare har ett stort inflytande om möjligheten för barn och unga att få tillträde till psykologisk/psykiatrisk hjälp och det blir uppenbart att här behöver lagarna anpassas för att barn och unga ska få tillgång till det stöd de behöver tidigt i vårdkedjan. I synnerhet för att undvika långvariga och svåra problem framöver. Att i detta möta representanter från skola, socialdepartement, huvudmän och justitiedepartement och erfara att vi faktiskt alla har samma mål - att barn och unga ska växa upp i ett trygg samhälle med en skola som vaccinerar unga inför sin framtid genom en lyckad (och lycklig) skolgång är glädjande. 

Visst har vi en bit kvar innan alla ungar - alltså 100% - har godkända betyg i slutet av år nio, men varje litet steg vi tar i riktning mot samarbete – oss vuxna emellan – har vi större chans att använda varandras kunskap och fördela resurser i syfte att möjliggöra och klara detta mål. 

Demokratin grundar sig på en välfungerande skola. Människors välbefinnande, sociala trygghet och förmåga att reda i sina framtida liv likaså. 

Vi arbetar i Sveriges viktigaste bransch. Så anledningen till att vi går till jobbet i morgon är glasklar – att skapa förutsättningar för Sveriges elever till en lyckad skolgång. 

första linjen SKL skola
Postat 2015-12-17 09:35

Psykisk ohälsa: Vems behov går först? Elevernas eller rätten till föräldraskapet?

En sak jag med glädje noterat de senaste åren är att SKL arbetat systematiskt för att stärka upp första linjen för barn och unga vid psykisk ohälsa. Den 19 januari 2016 ordnas en workshop i Stockholm av SKL i ämnet för alla berörda aktörer i skola, BVC, hälso- och sjukvården, BUP och socialtjänsten. Det är mycket välkommet att börja diskutera hur vi ska kunna stötta och nå de barn som behöver vår hjälp. Erfarenheten har ofta varit att ingen riktigt har ansvar för barn och unga och att till och med uttalade suicidhot bollas mellan BUP och elevhälsa på ett mycket otillfredsställande sätt. Jag sätter stort hopp till att första linjen kan skapa bra rutiner för att de unga ska få den hjälp de behöver. 

Ett annat problem jag undrar över är rent juridiskt i förhållande till föräldrabalken. Hur kommer det sig att skilda föräldrar, med gemensam vårdnad, kan tillåtas hindra barn och unga från den hjälp de verkligen kan behöva när två föräldrar krigar och inte kan komma överens? BUP kräver på de flesta håll godkännande från bägge föräldrar för att samtalskontakt eller stöd på BUP ska kunna inledas. Från 13 års ålder kan ungdomar söka vård inom somatiska sjukvården utan att meddela sina föräldrar, men för BUP-kontakt gäller andra regler på många ställen ända upp till 18 års ålder. I praktiken innebär det ofta att tonåringar, som har behov av psykiatrisk vård med sviktande föräldrastöd inte får det stöd de behöver. 

Det strider verkligen mot den intention hela arbetet med PSYNK och förstärkningen av första linjen vid psykisk ohälsa arbetar för. 

Med tanke på att föräldrar, som strider mot varandra kan utgöra ett påtagligt hot mot barnens psykiska hälsa, borde det finnas möjlighet att unga och barn ska kunna få hjälp i elevhälsa och BUP utan bägge föräldrarnas medgivande. Det är ju sällan en vårdnadstvist eller bråk mellan föräldrar leder till att socialtjänsten går in med ett omhändertagande för att barnet ska få hjälp. 

Så hur skyddar vi de mest utsatta barnen och unga? 

Elevhälsan har en viktig roll att skapa goda, lokala relationer med andra vårdgivare och socialtjänsten för att barn och unga ska få den tillgång till stöd och vård de behöver. Samtidigt är det viktigt att poängtera att skolpsykologer och skolkuratorer inte kan förväntas ansvara för suicidala elever på skolan. 

Jag hoppas att det här inlägget kan skapa en god dialog mellan alla inblandade aktörer och kanske även ifrågasätta de lagliga föräldrarättigheterna, som ibland faktiskt blir det hinder utsatta barn inte behöver. 

Kristina Bähr, 

Skolöverläkare och skolläkare

Psykisk ohälsa
annonser

Föreläsare

Ämnen

ansvarsfrågor  dokumentation  samverkan  
Hitta fler föreläsare här