Elevhälsan - Elevhälsan - Mia Althoff - Elever som har slutat gå till skolan – och vägen tillbaka



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Johan Hallberg

Blogg som tar utgångspunkt i skolutvecklingsfrågor med fokus på elevhälsa, skolkultur och värdegrund.

Elever som har slutat gå till skolan – och vägen tillbaka

Flera tusen barn i Sverige går inte till skolan. För bara några år sedan fanns det inte ett uttryck för att beskriva den här elevgruppen, idag vet de flesta vad som menas när man talar om hemmasittare.Det gemensamma begreppet till trots, de individuella skälen till att stanna hemma kan se väldigt olika ut.

Men ett har dessa barn och ungdomar gemensamt, de kommer inte iväg till skolan, trots många gånger tappra försök av föräldrar och skola. Samhällskostnaden på sikt är enorm.

För snart 20 år sedan, när jag var lärare i högstadiet, hade jag en elev som under höstterminen i årskurs 9 fick fler och fler frånvarodagar.

Det började i det lilla; en dags frånvaro den ena veckan, två dagar den a­ndra, sedan ett par veckor med full närvaro i skolan, någon vecka igen med ett par dagars frånvaro, en sjukvecka, närvaro igen och så vidare. Idag vet jag vilka tydliga varningssignaler jag missade, men vid den här tiden hade vi ingen kunskap och inga kontrollsystem för sådant här.

Vid betygsättningen till jul hade eleven inte klarat godkända betyg i alla ämnen och jag satte tillsammans med hennes ämneslärare ihop ett program så hon kunde göra klart uppgifter över jullovet. Det gick bra. Hon lämnade in allt innan skolstart och jag fick klartecken från ämneslärarna att hon var redo för grundskolans sista termin.

Döm om min förvåning, när hon inte kom tillbaka alls. I stället väntade en hel termins frånvaro. Vi trevade oss fram, föräldrarna och jag. De tog kontakt med barnpsykiatrin och jag hade kontakt med socialtjänsten, men vi fick inte resultat av det heller. Vi förstod inte. Jag förstod inte.

Idag vet vi att skolvägran eller hemmasittande många gånger är kopplat till psykisk ohälsa, antingen egen eller i hemmet. Den tar sig ofta uttryck som en kombination av oro, ångest och depression.

Skolfrånvaron skapar kunskapsluckor, som skapar ytterligare stress och ytterligare oro i en ond cirkel.

En annan grupp där fler barn och ungdomar verkar riskera att bli hemmasittare är bland de elever som har autismspektrumdiagnos (ASD – tidigare kallat bl.a. Aspergers syndrom). Många har svårt att tolka sociala koder och förstå sammanhang. Skolan, så som den brukar se ut, är ofta inte i fas med behov som de här eleverna har.

Om inte skolans arbete mot mobbning och kränkningar fungerar som det borde, finns här också en tredje grupp elever. De som inte längre tänker utsätta sig för vad andra elever - eller i allra värsta fall skolpersonal - säger och gör, de som stannar hemma i ren självbevarelsedrift.

Och så finns de elever som stannar hemma av andra skäl, som vi ännu inte förstått oss på. Det har visat sig att tidiga insatser är avgörande. Ju mindre chans eleven får till att etablera en ny vardag utan att gå till skolan, desto större är möjligheterna att återgå till en vanlig skolvardag.

Men, om det är fråga om psykisk ohälsa eller om det behövs stöd i hemmet, behöver vi i ibland vänta in insatser från barn- och ungdomspsykiatrin eller socialtjänsten. Här blir samordning och samverkan extra viktig, inte minst med vårdnadshavarna. Vi möter ofta förtvivlade föräldrar som har kämpat hårt på egen hand för att få sina barn till skolan, eller ibland, för att dölja för skolan och omgivningen vad som händer i familjen.

Under mina år som skolledare har jag haft förmånen att tillsammans med engagerade medarbetare följa hemmasittande elever tillbaka till skolan. Situationer som ser hopplösa ut kan brytas.

Det program för återgång till skolan, som vi varit med och utvecklat, inleds med att personal från skolan kommer hem till familjen med det första viktiga uppdraget; att börja skapa en god relation. Föräldrar får vara med, men oftast i rummet bredvid.

Vid köksbordet, eller i pojk- eller flickrummet, tas de första trevande stegen tillbaka. Snart brukar det vara möjligt att besöka skolan efter skoltid, då inga andra elever finns kvar och sedan låta undervisningen pågå i skolan efter skoltid några veckor eller några månader.

När vi kommit så långt är det dags för viktiga beslut av rektor. Ska eleven tillbaka till sin ordinarie klass, eller till en parallellklass? Har hemmasittandet varit så långvarigt att eleven skulle må bra av att erbjudas plats i en lägre årskurs? Och för några få: Behöver eleven få plats i en särskild undervisningsgrupp?

Skollagen är väl formulerad vad gäller skolans skyldigheter att ge rätt stöd. I skollagen slås fast att om en elev efter utredning visar sig ha behov av särskilt stöd för att klara undervisningen, ska eleven få det stödet. Dessutom ska stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs.

Det är knivskarpa formuleringar, som om de efterlevdes skulle innebära att i princip alla elever skulle klara grundskolan och kunna gå vidare till gymnasiets nationella program.

Den mest genomgripande stödinsatsen kallas i skollagen för särskild undervisningsgrupp, en verksamhet som ännu inte finns överallt. Den insatsen får bara användas när alla andra vägar till stöd är uttömda.

För en del barn och ungdomar som varit hemmasittare, är förmånen att få gå i en sådan grupp just det som behövs för att bli elev igen.

Texten ursprungligen publicerad 2019-03-27 i Magazin24

Inlagt 2019-04-23 10:03 av Mia Althoff| Läst 1529 ggr. | Permalink




(Logga in för att skriva en kommentar)
annonser

Föreläsare

Ämnen

Konflikthantering  Servicebemötande  Säkerhet  
Hitta fler föreläsare här