Elevhälsan - Elevhälsan - Johan Hallberg



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Johan Hallberg

Blogg som tar utgångspunkt i skolutvecklingsfrågor med fokus på elevhälsa, skolkultur och värdegrund.
Postat 2019-05-22 12:00

”It happened. Therefore it can happen again”

Det hände. Alltså kan det hända igen. Orden är författaren Primo Levis, han överlevde Auschwitz.

I år är det 74 år sedan andra världskriget tog slut och vidden av den tyska nazistregimens brott mot mänskligheten avslöjades, det som vi idag kallar Förintelsen. Många av oss minns bilderna ur historieböckerna som skildrade koncentrationslägrens fasor, eller har lyssnat till överlevare i TV eller på radio.

En del har också träffat någon av de människor som bestämt sig för att berätta för andra i nya generationer om det som hände, för att historien inte ska upprepa sig igen.

Till oss på Malmaskolan i Kolsva kom varje höst under många år Mietek Grocher. 

Han föddes i Warszawa på 1920-talet och var 12 år när invasionen av Polen inleddes med det tyska slagskeppet Schleswig-Holsteins skott mot Polska Westerplatte den 1 september 1939. 

För våra elever i årskurs nio har han med stor inlevelse berättat om sitt liv. Från barndomen innan kriget, till åren som ung tonåring i gränslös ondska bland annat i koncentrationslägren Majdanek och Buchenvald. 

Och så ankomsten till vänliga Sverige, som blev det nya hemlandet och som tog emot honom med öppna armar. 

Först blev han Köpingsbo några år, sedan Västeråsare med arbete på ASEA. De sista åren reste han till oss från Stockholm, där han bodde nära sina barn. 

I varje föreläsning gav han allt, år efter år, en smärtfylld berättelse som gick rakt in under huden på åhörarna. I december 2017 gick Mietek bort, 91 år gammal.

Varje år i över 20 års tid, har vi också rest med våra nior till Polen i spåren efter de miljontals människor som mördades under kriget. 

Judar. Romer. Polacker. Krigsfångar. Homosexuella. Utvecklingsstörda. Handikappade. De som inte var, trodde eller tänkte på rätt sätt.

Människor av alla sorter, med så många olika livsberättelser. Som du, eller som jag. 

Som i vilken skolklass eller på vilken arbetsplats som helst, i ett samhälle likt vårt i en tid ganska nära. 

Har du samtalat med en tonåring sådär på riktigt, någon gång? 

Då vet du att det är en förmån. Då vet du att man tillfälligt släpps in i ett tankens rum där vuxna annars inte riktigt räknas. 

Resorna till Polen är fyllda av sådana stunder. Genom berättelser om människor som gjorde skillnad för andra, räddade andra människor, kommer vi de stora frågorna på spåren; 

Hur illa kan det egentligen bli, när vi människor bestämmer oss för att några är mer värda än andra? 

Hur kan man tänka, göra och säga för att göra skillnad? 

En av de människor vi berättar om under veckan i Polen hette Janusz Korczak. Han var läkare och pedagog och förestod två barnhem i Warszawa. 

En djärv pedagog som utmanade tidens tankar kring barnuppfostran och skola. 

Under de vackraste av kastanjeträd, utanför det som en gång var ett av Janusz barnhem, läser vi några rader han lämnat efter sig:

Ni säger att det är tröttsamt att umgås med barn. 

Det är riktigt. Ni tillägger: 

För att man måste sänka sig till deras nivå, böja sig, kröka på ryggen och göra sig liten. 

Men där tar ni fel.

Det är inte det som är det mest tröttsamma. 

Det är snarare det faktum att man måste höja sig, 

så att man når upp till deras känslor. 

Sträcka på sig, göra sig längre. Ställa sig på tå. 

För att inte såra dem. 

Janusz och hans barnhemsbarn mördades i Treblinka i augusti 1942. Men hans ord om att ta barn och ungdomar på verkligt allvar lever kvar och vi kan låta dem inspirera oss alla som i olika roller möter unga människor.

Några dagar senare har resan i tiden genom Polen tagit oss ända ner till Oúwiæcim, eller Auschwitz som tyskarna kom att kalla staden. Auschwitz-Birkenau, en dödens boning. 

Systematiskt, industriellt och statligt organiserat massmord. Går det ens att begripa?

Vi försöker i alla fall.

Att resa är att leva och att resa med många ungdomar är livfullt. Det är tur, med ett tema som detta. Högt och lågt, djupaste allvar och skratt, gråt, bus och lek.

Det hände. Alltså kan det hända igen, skrev Primo Levi.

Och det hände igen. I annan men liknande form, mot andra grupper av människor. De kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten, i bland annat Sovjetunionen, Kina, Östtyskland och Kambodja. Folkmordet i Rwanda, kriget i Jugoslavien. Listan kan göras lång och fler platser och länder tillkommer. Ett har de gemensamt, det har börjat med att människor bestämmer sig för att några är mer värda än andra. Våra nior förstår det. 

Att allt egentligen handlar om att vara schyssta mot varandra. 

För när vi gör bra saker för en annan människa, blir vårt samhälle lite, lite godare och världen en aningen bättre plats att leva på.

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

(Stig Dagerman)

elevhälsa elevhälsan elevärenden frisk och riskfaktorer förebyggande och hälsofrämjande hälsa rasism utanförskap utbildning
Postat 2019-04-23 10:16

Vi skickar till skolan det käraste vi har

Skolstarten är en milstolpe i livet. Många av oss har tydliga minnen från den
egna skolgången, både bra och dåliga.

Min första fröken hette Birgitta. Vi var 20 elever i första klass och vi hade fröken Birgitta i alla ämnen utom gymnastik. Hon kunde allt.

På rasterna lekte vi, spelade boll, brottades och ibland blev vi osams och slogs. Jag minns att vi löste många konflikter själva och tror aldrig vi fortfarande var osams när lektionen började. 

Lågstadiet var för mig en obekymrad och härlig tid, åtminstone i mitt minne. Mellanstadiet var betydligt tuffare, men där mötte jag som 10-åring en lärare som kom att betyda mycket. Där och då föddes min lärarsjäl.

När man som förälder tar sitt barn till skolan för första gången är ofta de egna skolupplevelserna och minnet av den egna skoltiden starka. Kommer mitt barn att trivas i skolan? Kommer lärarna att förstå sig på och se mitt barn, kommer det ha lätt eller svårt för att lära och kanske framför allt, kommer det att få vänner?

Vi som arbetar i skolan behöver möta upp föräldrar i de här funderingarna, vi behöver ta dem på allvar och visa i ord och i praktisk handling att det är tryggt att lämna sitt barn hos oss. Men skolan är ingen skyddad värld. Alla skoldagar kommer inte att vara toppendagar. 

Finns det mobbning här? Det är en vanlig fråga när jag möter nya föräldrar. Jag svarar alltid ja. Det förekommer mobbning här. När vi kommer samman i grupp triggas ibland människans sämre sidor. Stänger vi dörrarna om oss här och nu, brukar jag säga på föräldramöten, kommer det att kränkas här också. 

Vad som skiljer skolor åt är nämligen inte om barn ibland gör elaka saker mot varandra, det är istället vad skolan gör när det sker.  

Varje skola behöver ha engagerade och kunniga vuxna som brinner för att lösa kränkningar och konflikter i praktiken, och som inte ger sig. Vi behöver vara kloka och pålästa och vi måste använda metoder som fungerar. Oftast blir det snabba resultat, andra gånger tar det längre tid. Men aldrig, aldrig får vi ge upp. Det måste kännas bra att gå till skolan. När det är som sämst, måste det åtminstone kännas helt okej.

Alla elever behöver en bra skola, en skola som bekräftar barn och ungdomar och hjälper dem att utvecklas. Alla vi som arbetar i skolan behöver förstå det basala i att den goda relationen är avgörande, det är först med en god relation du skaffar dig verkligt mandat i en grupp, med en enskild elev eller i samtal med elevernas föräldrar. Därför är det första mötet med skolan så väldigt viktigt.

Här om dagen hade jag föräldramöte inför nästa läsårs förskoleklasser. Där var en skön blandning av föräldrar som har eller har haft äldre barn på skolan, och föräldrar som till hösten ska skicka sitt första barn dit. Några av dem är mina tidigare elever på skolan som nu ska lämna sina sexåringar till oss. Cirklar sluts. Under tio år får vi i skolan vara djupt delaktiga i vardagen för dessa barn som under tiden blir till tonåringar. Ett sådant förtroende vi får.

I skolpolitiken ser det lite annorlunda ut. Vi är vana vid att de frågor som är heta skolpolitiskt, inte riktigt känns igen som stora och avgörande i skolans vardag. Att det är så är ingenting nytt och det är inte heller något som har skilt olika utbildningsministrar och regeringar åt.

Några aktuella exempel ur januariöverenskommelsen:

– Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap, faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. Det är bra, men inte alls något nytt. Revideringen är redan i full gång sedan i höstas och vi inväntar att få se förslag på hur det ska se ut snart. Att flit och ambition ska uppmuntras är inte direkt revolutionerande i skolan.

– Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Jaha, men redan idag får skolor låta utvecklingssamtalets omdömen vara betygsliknande. Vad blir egentligen skillnaden?

– Grundskolan ska bli tioårig. Vi har just fått obligatorisk förskoleklass, addera nioårig grundskola så har vi tio års obligatorisk skolgång. Häpp!

– Ge rätt stöd i tid. Anpassningar och särskilt stöd är mina hjärtefrågor. Problemet är bara att vi redan har en utmärkt bra lagstiftning, men som inte följs. (Slå upp Skollagen kap.3, §8 och §10, så får du se.) Här krävs annat än ny lagstiftning, nämligen fortbildning av skolpolitiker och skolledare så att lagstiftarens skarpa och kloka formuleringar blir verklighet!

– Skapa studiero. Under den punkten finns en del bra nyheter, såsom o­mplacering av elever som utsatt andra för våld, men det som lyfts fram i media gäller mobilförbud. Som om det vore något nytt? Redan idag kan rektor besluta om mobilförbud. 

Dessutom vill man utreda ett (åter-)förstatligande av skolan, (åter-)införa ämnesbetyg på gymnasiet och åter reformera lärarutbildningen. Man vill alltså återinföra sådant som ministrar ur hela den politiska färgskalan har tagit bort för att de velat skapa något modernt, under stora protester från oss som jobbar i skolan.

Sådant roar en rektor.

Texten ursprungligen publicerad 2019-02-16 i Magazin24

Postat 2019-04-23 10:03

Elever som har slutat gå till skolan – och vägen tillbaka

Flera tusen barn i Sverige går inte till skolan. För bara några år sedan fanns det inte ett uttryck för att beskriva den här elevgruppen, idag vet de flesta vad som menas när man talar om hemmasittare.Det gemensamma begreppet till trots, de individuella skälen till att stanna hemma kan se väldigt olika ut.

Men ett har dessa barn och ungdomar gemensamt, de kommer inte iväg till skolan, trots många gånger tappra försök av föräldrar och skola. Samhällskostnaden på sikt är enorm.

För snart 20 år sedan, när jag var lärare i högstadiet, hade jag en elev som under höstterminen i årskurs 9 fick fler och fler frånvarodagar.

Det började i det lilla; en dags frånvaro den ena veckan, två dagar den a­ndra, sedan ett par veckor med full närvaro i skolan, någon vecka igen med ett par dagars frånvaro, en sjukvecka, närvaro igen och så vidare. Idag vet jag vilka tydliga varningssignaler jag missade, men vid den här tiden hade vi ingen kunskap och inga kontrollsystem för sådant här.

Vid betygsättningen till jul hade eleven inte klarat godkända betyg i alla ämnen och jag satte tillsammans med hennes ämneslärare ihop ett program så hon kunde göra klart uppgifter över jullovet. Det gick bra. Hon lämnade in allt innan skolstart och jag fick klartecken från ämneslärarna att hon var redo för grundskolans sista termin.

Döm om min förvåning, när hon inte kom tillbaka alls. I stället väntade en hel termins frånvaro. Vi trevade oss fram, föräldrarna och jag. De tog kontakt med barnpsykiatrin och jag hade kontakt med socialtjänsten, men vi fick inte resultat av det heller. Vi förstod inte. Jag förstod inte.

Idag vet vi att skolvägran eller hemmasittande många gånger är kopplat till psykisk ohälsa, antingen egen eller i hemmet. Den tar sig ofta uttryck som en kombination av oro, ångest och depression.

Skolfrånvaron skapar kunskapsluckor, som skapar ytterligare stress och ytterligare oro i en ond cirkel.

En annan grupp där fler barn och ungdomar verkar riskera att bli hemmasittare är bland de elever som har autismspektrumdiagnos (ASD – tidigare kallat bl.a. Aspergers syndrom). Många har svårt att tolka sociala koder och förstå sammanhang. Skolan, så som den brukar se ut, är ofta inte i fas med behov som de här eleverna har.

Om inte skolans arbete mot mobbning och kränkningar fungerar som det borde, finns här också en tredje grupp elever. De som inte längre tänker utsätta sig för vad andra elever - eller i allra värsta fall skolpersonal - säger och gör, de som stannar hemma i ren självbevarelsedrift.

Och så finns de elever som stannar hemma av andra skäl, som vi ännu inte förstått oss på. Det har visat sig att tidiga insatser är avgörande. Ju mindre chans eleven får till att etablera en ny vardag utan att gå till skolan, desto större är möjligheterna att återgå till en vanlig skolvardag.

Men, om det är fråga om psykisk ohälsa eller om det behövs stöd i hemmet, behöver vi i ibland vänta in insatser från barn- och ungdomspsykiatrin eller socialtjänsten. Här blir samordning och samverkan extra viktig, inte minst med vårdnadshavarna. Vi möter ofta förtvivlade föräldrar som har kämpat hårt på egen hand för att få sina barn till skolan, eller ibland, för att dölja för skolan och omgivningen vad som händer i familjen.

Under mina år som skolledare har jag haft förmånen att tillsammans med engagerade medarbetare följa hemmasittande elever tillbaka till skolan. Situationer som ser hopplösa ut kan brytas.

Det program för återgång till skolan, som vi varit med och utvecklat, inleds med att personal från skolan kommer hem till familjen med det första viktiga uppdraget; att börja skapa en god relation. Föräldrar får vara med, men oftast i rummet bredvid.

Vid köksbordet, eller i pojk- eller flickrummet, tas de första trevande stegen tillbaka. Snart brukar det vara möjligt att besöka skolan efter skoltid, då inga andra elever finns kvar och sedan låta undervisningen pågå i skolan efter skoltid några veckor eller några månader.

När vi kommit så långt är det dags för viktiga beslut av rektor. Ska eleven tillbaka till sin ordinarie klass, eller till en parallellklass? Har hemmasittandet varit så långvarigt att eleven skulle må bra av att erbjudas plats i en lägre årskurs? Och för några få: Behöver eleven få plats i en särskild undervisningsgrupp?

Skollagen är väl formulerad vad gäller skolans skyldigheter att ge rätt stöd. I skollagen slås fast att om en elev efter utredning visar sig ha behov av särskilt stöd för att klara undervisningen, ska eleven få det stödet. Dessutom ska stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs.

Det är knivskarpa formuleringar, som om de efterlevdes skulle innebära att i princip alla elever skulle klara grundskolan och kunna gå vidare till gymnasiets nationella program.

Den mest genomgripande stödinsatsen kallas i skollagen för särskild undervisningsgrupp, en verksamhet som ännu inte finns överallt. Den insatsen får bara användas när alla andra vägar till stöd är uttömda.

För en del barn och ungdomar som varit hemmasittare, är förmånen att få gå i en sådan grupp just det som behövs för att bli elev igen.

Texten ursprungligen publicerad 2019-03-27 i Magazin24

annonser

Föreläsare

Ämnen

LSS/Personlig assistans  dokumentation  elevhälsa  
Hitta fler föreläsare här