Elevhälsan - Elevhälsan - Johan Hallberg



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Johan Hallberg

Blogg som tar utgångspunkt i skolutvecklingsfrågor med fokus på elevhälsa, skolkultur och värdegrund.
Postat 2020-03-03 08:00

Vi måste våga tala om självmord

Jag var sjutton år när min kompis plötsligt och utan förvarning tog sitt liv. Han försvann spårlöst en kväll, efter att vi i kompisgänget skilts åt vid bussen.

När dagarna gick och han fortfarande var borta, samlade vi ihop vänner och klasskompisar för att leta efter honom och det gjordes efterlysningar i både radio och TV. Vi gjorde affischer med det senaste skolfotot, där han log in i kameran. Att något inträffat förstod vi, men det kändes självklart att han snart skulle vara tillbaka och att allt snart skulle bli som vanligt igen.

Först några veckor senare hittades han till slut av en kvinna som rastade sin hund i skogen, nedanför ett högt stup. Där hade han avslutat sitt liv. Det här var för 28 år sedan, i en tid där man inte pratade särskilt ofta om psykisk ohälsa, än mindre om självmord. Han hette Alexander, min kompis, och jag saknar honom fortfarande.

Idag vet vi att självmord många gånger går att förhindra och att vi alla kan ta ansvar i vår vardag för att uppmärksamma när någon i vår närhet mår dåligt. Vi som arbetar i skolan har ett särskilt stort ansvar för att skapa förutsättningar så att barn och ungdomar får möjlighet att bygga schysta relationer med kloka vuxna i olika yrkesroller. Kuratorn och skolsköterskan är de mest självklara, men det kan också vara den inkännande läraren, fritidsledaren eller någon helt annan vuxen som får den unges förtroende och som blir den som lyssnar och förstår.

På fritiden kan en förälder, någon annans förälder eller en idrottsledare bli vägen till ett gott liv. Genom att i skolan och på fritiden skapa en grund till goda och förtroendefulla relationer mellan barn och ungdomar och de vuxna som finns i deras vardag, skapas förutsättningar för god psykisk hälsa.Varje år tar ungefär 1500 människor i Sverige sitt liv, att jämföra med de ca 300 personer som omkommer i trafiken. Självmord är verkligen ett stort folkhälsoproblem, särskilt i gruppen unga män. Det totala antalet självmord har minskat något de senaste tio åren, men inte i åldrarna 15-29 år, där har antalet i stället ökat. Vi måste våga prata om självmord.

Av de som är sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa är de flesta kvinnor (två av tre), men av de som väljer att ta sitt liv är de flesta pojkar eller män (sju av tio). Som sjukskriven erbjuds du samtalsstöd under din rehabilitering och det kanske fortfarande är så att kvinnor är mer vana vid att sätta ord på och har någon att prata med, när livet känns svårt. Killarna måste också tränas till att prata om sådant i livet som kan kännas svårt och också där är vi som arbetar inom skola och med barn och ungdomars fritid särskilt viktiga. Vi behöver skapa sammanhang, där både tjejers och killars tankar om stora och svåra frågor tas på allvar.

Min erfarenhet är att det tar längre tid att få igång det goda samtalet för många pojkar, om man generaliserar, men att det när isen väl är bruten kan bli hur bra som helst. Sådana samtal mellan vuxna och ungdomar i skolan, på ungdomsgården, i föreningslivet eller i hemmet är en viktig förebyggande insats för psykisk hälsa. Vi behöver öva på att tala, inte bara om roliga händelser och vardagsting utan också om stora och svåra saker som vi möter i livet, så att de blir hanterbara.

Jag har arbetat med barn och tonåringar sedan slutet av 1990-talet. Först som lärare och senare som rektor. I båda de rollerna har jag intresserat mig för och engagerat mig i olika elevnära arbetssätt för att främja hälsa och lärande.

Vid några tillfällen har jag valt att använda berättelsen om min kompis Alexander, som en introduktion till samtal om att må dåligt och den yttersta konsekvensen av det, självmord. Hur viktigt det är att ta hjälp, så att man orkar fortsätta sitt liv så att man får njuta av att se tillbaka på den jobbiga tiden när allt kändes hopplöst – och att då få må bra. För livet kan åter bli härligt att leva.

Att använda en sådan här berättelse ur det egna livet blir sårbart för mig som samtalsledare, så jag har valt dessa tillfällen med omsorg. För en tid sedan blev det ett sådant tillfälle i ett samtal med en grupp killar i högstadieåldern. De lyssnade uppmärksamt och omsorgsfullt och hade många frågor: Hur kändes det? Märkte ni inte något? Hur var begravningen? Hade han syskon, träffar du dem?

När jag kom hem från jobbet den dagen, ville den sista frågan inte lämna mig riktigt. Hur var det med hans syskon? Jag måste få veta. Så kom det sig att jag 28 år senare, via lite letande på Facebook, träffade Alexanders syskon för några veckor sedan. Det blev ett långt samtal om både glädje och sorg som kom att betyda mycket för mig – och jag tror också för dem. En cirkel fick äntligen slutas.

Vilken tur att man har elever som ställer de rätta frågorna. Tack för det, killar!


Krönikan har varit nyligen också varit införd i Magazin24.se

förebyggande arbete förebyggande och främjande förebyggande och hälsofrämjande förebyggande perspektiv förebyggande perspektiv generella insatser eller riktade insatser
Postat 2019-11-27 20:00

Under ytan - om elever som ibland kallas omöjliga

Är de elever som inte kan klara skolan? Eller är de elever som vi i skolan inte klarat, ännu?

När jag var en ny och ung lärare på högstadiet för lite mer än 20 år sedan, blev jag klassföreståndare för en klass i årskurs 8. 

Den tidigare läraren var en mycket duktig och omtyckt lärare som hade arbetat i skolområdet i många år. Nu hade han bestämt sig för att arbeta på gymnasiet och jag tog över hans tjänst. Redan vid intervjun, precis innan sommarlovet, lät rektor mig förstå att blivande klass 8A inte var en klass där allt fungerade riktigt så som man önskade. 

Här krävs en fast hand, sa han. 

Javisst, sa jag, och tänkte ojoj – hjälp, hur ska det här bli? 

Sommaren kom och gick, och snart var det augusti och dags för skolstart. De första dagarna arbetade lärarna innan eleverna var tillbaka. Det visade sig att många av mina nya arbetskamrater nog var lite oroliga för hur den unge magistern skulle kunna hantera sin nya klass. Det blir tufft…men det ska nog gå, sa den erfarna språkläraren. 

Jag svalde djupt och laddade upp inför skolstarten.

Den här berättelsen är ingen amerikansk film. Jag stod inte på katedern och undervisade som i ”Döda poeters sällskap” och jag kan inte heller säga att mitt sätt att möta de 27 ungdomarna blev någon omedelbar succé. 

Inte blev det som genom ett trollslag ordning och reda i klass 8A, heller. Några elever hamnade ofta i trubbel med lärare och kamrater. Någon kallade dem omöjliga. 

Någon annan sa att det var som det var, alla kan inte klara skolan. 

Efter några månader gick det inte längre. Yrkesvalsläraren och jag smidde en plan tillsammans med några lärarkollegor, fem av eleverna skulle erbjudas undervisning i en mindre grupp. Jag skulle ta hand om alla de teoretiska ämnena och hemkunskap (!) och en annan lärare åtog sig idrottsundervisningen. 

En vikarie behövde anställas för några av mina ordinarie lektioner för att frigöra tid och det behövde göras iordning en lämplig lokal för den lilla gruppen. 

Med övertalning och lite facklig list, fick vi igenom vårt förslag med skolledningen och i slutet av oktober hade jag föräldramöte med föräldrarna till de fem killar i åttan som skulle bli min utmaning tills de slutade nian.

Åren med den lilla gruppen lärde mig saker om ungdomar och om undervisning, som jag har nytta av varje dag som rektor. För alldeles under ytan på de här grabbarna fanns någon annan än den stöddiga, jobbiga eleven. 

Någon som jag behövde hitta till, bli någon för, få samtala med, för att över huvud taget kunna nå fram. Så vi pratade och pratade; om vad som var viktigt på riktigt, vad man önskade och längtade efter. 

Om skola och framtidsplaner, om misslyckanden och om rädslor. Och så läste jag för dem. Det där med att läsa böcker hade inte varit grejen för någon, men att lyssna när jag läste skapade ro och väckte spännande frågor för vidare samtal. 

Förutsättningarna för att undervisa blev annorlunda och en ömsesidig respekt utvecklades. 

Parallellt undervisade jag resten av deras klass och deras klasskamrater märkte hur eleverna i gruppen fungerade bättre och klarade att vara i skolan. 

Hela klassen, en verkligt spretig samling sköna individer, kommer alltid att ha en särskild plats i mitt lärarhjärta.

Med tiden blev killarnas närvaro i skolan bra och deras betyg förbättrades. I sommar är det 20 år sedan grabbarna i gruppen slutade nian och lämnade mig så mycket klokare. 

Till er, numera 35-åringar, vill jag säga ett stort tack! Ni gav mig mina första gråa hår, men tänk så många andra elever som har fått glädje av allt ni lärde mig!

Läraren Jonas Nilsson, som arbetar i Uppsala, har liknande erfarenheter och ser resultaten i sin skolvardag. 

När han debatterar ordning och reda i klassrummen utifrån det jag kallar ett relationellt synsätt (med den goda relationen som grund), bland annat i tidningen Expressen och i tidningen Skolvärlden, får han både ovationer och ibland mycket negativa kommentarer om flathet och svaghet i sociala media. 

Men han har svar på tal (Ur tidningen Skolvärlden):

”Är det ett tecken på svaghet när man som lärare etablerar goda relationer till de elever som enligt många borde rätta sig i ledet på egen hand? Tullar man på sin auktoritet när stökande och medvetet otrevliga elever ges flera chanser att bättra sig och då man genom omtanke, snarare än straff, vinner deras förtroende?

Nej, det är inte svagt utan det är smart, för när detta band väl upprättats så mottas direktiven utan misstänksamhet, och korrigeringar som trots allt nödgas göras, hörsammas. Lärarens tydlighet och struktur i klassrummet bär plötsligt den frukt den förtjänar och om straffivrare inträder under en sådan lektion så funderar de månne över vilka maktmedel och superstraff som föranlett detta lugna studieklimat. /…/

Att vända på en negativ trend hos stökiga, kaxiga och störande elever går inte på en dag. Men genom att vara konsekvent, tydlig och varm i sitt ledarskap framför klassen i kombination med återkommande omtänksamma uppföljningar med enskilda elever utanför rampljuset, så går det till slut.”

Jonas Nilsson har förstått. 

Har du?



Den här texten är skriven av Johan Hallberg som en ledarkrönika till tidningen Magazin24, den 27 november 2019, återgiven med tillstånd.

Postat 2019-09-13 11:00

Goda relationer, regler och konsekvenser

September är här och skolstarten är redan flera veckor bort. Så fort det går att ställa om från sommar och ledighet till rutiner och vardag. Ganska skönt är det också, kan nog de flesta erkänna. Varje dag går det ungefär 1,5 miljoner barn och ungdomar till skolan. Otroligt många, när man tänker på det . 

Tänk, på morgonen, så många liknande scener som utspelar sig i så många hem. 

Vuxna som kliver upp, barn som väcks, snabba frukostar i ett ofta pressat tids-schema. Konflikter ibland som ställer till, när tiden är knapp. 

Via promenader, bussar och föräldraskjuts i bil kommer de allra flesta av alla dessa barn- och tonåringar innanför dörren på en av alla Sveriges skolor.

Genom mediarapporteringen får man lätt uppfattningen av att en skolvardag nästan skulle vara som att uppehålla sig i någons slags krigszon. 

En vanlig uppfattning är att skolan, nu-för-tiden, inte har några möjligheter att stoppa elever som stör undervisningen. Skolan är bakbunden, får jag höra ibland, lärarna är maktlösa. 

Ibland är det nog så, eller kan verka så. 

Men det går att göra något åt. 

Till att börja med, elever som stör undervisningen eller verkar vägra att inordna sig i gemensamma regler, gör det av en anledning. Ibland vet de själva varför, andra gånger har de ännu inte förstått det. 

Det enda sättet att skapa förändring för de här barnen och ungdomarna så att de inte stör andra och inte heller förstör sina egna möjligheter till skolgång, är att lära känna dem. Ja, det är faktiskt så. 

Finns det inte vuxna på skolan som har i uppdrag att komma under ytan på de här tjejerna och killarna, kommer vi inte att vinna fighten. 

Men, å andra sidan, på de allra flesta skolor finns det medarbetare som är skickliga i konsten att bygga goda relationer. 

Om man strukturerar upp ett sådant arbete, så att det inte bara blir enskilda medarbetares soloinsatser, kommer man tillslut också att nå de elever där en del säger att det är kört. 

Rektor får i skollagen uppdrag att se till att Elevhälsans arbete inte bara blir akutinsatser kring elever, klasser och grupper. Det ska först och främst vara främjande och förebyggande. 

Att organisera och strukturera ’relationsbyggandet’ är ett vinnarkoncept i ett sådant arbete, eftersom det skapar förutsättningar för att nå fram till alla elever. 

När det fungerar och blir till skolvardag, får skolans regler och ramar en mycket större acceptans bland både elever och elevernas föräldrar. 

Tydliga ordningsregler ska finnas på varje skola. Det vore enkelt om det räckte att skriva ned reglerna på papper och kanske sätta upp dem på anslag runt om i skolan! 

Men så fungerar det inte, varken i skolan eller i någon annan del av samhället. Varje skolas rektor ska också besluta om vad som händer, när en elev inte följer reglerna. På min arbetsplats har vi gjort en konsekvenstrappa. 

Det första steget är allvarligt enskilt samtal med läraren. Det är inte vilket samtal som helst. Det ska ske utanför lektionstid och det är viktigt att läraren markerar att det är allvar och viktigt på riktigt. 

De flesta elever förstår, och vill göra på ett annat sätt efter ett sådant samtal. 

Men inte alla. 

Då följer nästa steg, samtal med vårdnadshavarna, det vill säga att läraren ringer hem och berättar vad som hänt. När man som förälder får ett sådant samtal gäller det att ta det på rätt sätt. Ett gott samarbete mellan skolan och föräldrarna bidrar starkt till hur snabbt det blir bra. 

Lika viktigt är det hur läraren i samtalet lägger fram berättelsen om vad som hänt. Det ska bli ett samtal där de vuxna i hemmet och de vuxna på skolan känner förtroende. 

De flesta frågor löser sig här, efter steg två. 

Men, ibland behövs det tredje steget i konsekvenstrappan, samtal med annan personal på skolan

Nu är det inte läraren som samtalar enskilt med eleven, utan en av skolans skickliga ’relationsbyggare’, det vill säga någon i personalen som är vältränad på att vara en viktig vuxen att lita på. 

Ofta en fritidsledare, kanske kurator eller skolsköterska, ibland en lärare. Här är rätt person viktigare än funktion. 

För några elever behövs också steg fyra, samtal med rektor. Ibland med bara eleven, ibland tillsammans med vårdnadshavarna. Ett samtal, eller en serie av samtal under en längre tid.

Vid sidan av konsekvenstrappan finns det tydliga disciplinära åtgärder beskrivna i skollagen.

Läraren får själv besluta och genomföra utvisning ur klassrummet under resten av lektionen, omhändertagande av föremål (som stör) och kvarsittning

Rektor beslutar om åtgärderna skriftlig varning, tillfällig eller varaktig omplacering till annan klass och tillfällig eller varaktig omplacering på annan skola.

Ska vi bestämma oss för att sluta prata om att skolan-nu-för-tiden är maktlös?

Ska vi bestämma oss för att vi i skolan ska använda oss av alla de möjligheter vi faktiskt har?

En avklarad grundskola är den starkaste skyddsfaktorn för ett framtida gott liv, den skyddsfaktorn är alla barn och ungdomar värda att få med sig in i framtiden.


Det här är en krönika, tidigare publicerad i Magazin24.se 190911:
https://www.magazin24.se/kronika/goda-relationer-skapar-ordning-i-skolan/repsij!2uE9hDuFUAEUAzMReOOVwQ/

ADHD förebyggande arbete förebyggande och främjande förebyggande och hälsofrämjande värdegrund
Postat 2019-06-26 11:42

Svenskt bidrag till "European toolkit for schools" - en elevhälsosatsning inom EU

För ett par veckor sedan hade vi på Malmaskolan i Kolsva fint besök i form av ett filmteam från Belgien. De var här på uppdrag av EU-kommissionen för att uppmärksamma våra goda resultat i arbetet med elevhälsa och stöd till elever som riskerar att inte få godkända betyg, ett s.k. "best practice".

Filmen kommer att spridas inom EU i en gemensam fortbildningssatsning för att uppmuntra skolutveckling kring elever i behov av särskilt stöd och visa framgångsrika metoder för hur elever ska kunna klara grundskolan.

Här kan du se ett längre reportage som Västmanlands Television har gjort om inspelningarna där de pratar mer med eleven Sebastian Karlsson, vars skolsituation filmen utgår ifrån, och producenten och regissören Emmanuel Jespers. Sebastian beskriver sin egen utveckling och framgång på ett väldigt fint sätt.

Länk till inslaget på Västmanlands Television.

De första tre filmerna i European toolkit for schools kommer att presenteras i höst.

Johan Hallberg
rektor, Malmaskolan i Kolsva

ADHD anpassaskolan anpassningar behov och insatser betyg och betygssättning diagnoser elevhälsa elevhälsan elevärenden extra anpassningar frisk och riskfaktorer förebyggande och främjande individnivå inkludering lyhörda lärare lågaffektivt bemötande lärande Psykisk hälsa psykiskohalsa relationellt perspektiv självförtroende självkänsla skola skolaföralla värdegrund åtgärder
Postat 2019-05-22 12:00

”It happened. Therefore it can happen again”

Det hände. Alltså kan det hända igen. Orden är författaren Primo Levis, han överlevde Auschwitz.

I år är det 74 år sedan andra världskriget tog slut och vidden av den tyska nazistregimens brott mot mänskligheten avslöjades, det som vi idag kallar Förintelsen. Många av oss minns bilderna ur historieböckerna som skildrade koncentrationslägrens fasor, eller har lyssnat till överlevare i TV eller på radio.

En del har också träffat någon av de människor som bestämt sig för att berätta för andra i nya generationer om det som hände, för att historien inte ska upprepa sig igen.

Till oss på Malmaskolan i Kolsva kom varje höst under många år Mietek Grocher. 

Han föddes i Warszawa på 1920-talet och var 12 år när invasionen av Polen inleddes med det tyska slagskeppet Schleswig-Holsteins skott mot Polska Westerplatte den 1 september 1939. 

För våra elever i årskurs nio har han med stor inlevelse berättat om sitt liv. Från barndomen innan kriget, till åren som ung tonåring i gränslös ondska bland annat i koncentrationslägren Majdanek och Buchenvald. 

Och så ankomsten till vänliga Sverige, som blev det nya hemlandet och som tog emot honom med öppna armar. 

Först blev han Köpingsbo några år, sedan Västeråsare med arbete på ASEA. De sista åren reste han till oss från Stockholm, där han bodde nära sina barn. 

I varje föreläsning gav han allt, år efter år, en smärtfylld berättelse som gick rakt in under huden på åhörarna. I december 2017 gick Mietek bort, 91 år gammal.

Varje år i över 20 års tid, har vi också rest med våra nior till Polen i spåren efter de miljontals människor som mördades under kriget. 

Judar. Romer. Polacker. Krigsfångar. Homosexuella. Utvecklingsstörda. Handikappade. De som inte var, trodde eller tänkte på rätt sätt.

Människor av alla sorter, med så många olika livsberättelser. Som du, eller som jag. 

Som i vilken skolklass eller på vilken arbetsplats som helst, i ett samhälle likt vårt i en tid ganska nära. 

Har du samtalat med en tonåring sådär på riktigt, någon gång? 

Då vet du att det är en förmån. Då vet du att man tillfälligt släpps in i ett tankens rum där vuxna annars inte riktigt räknas. 

Resorna till Polen är fyllda av sådana stunder. Genom berättelser om människor som gjorde skillnad för andra, räddade andra människor, kommer vi de stora frågorna på spåren; 

Hur illa kan det egentligen bli, när vi människor bestämmer oss för att några är mer värda än andra? 

Hur kan man tänka, göra och säga för att göra skillnad? 

En av de människor vi berättar om under veckan i Polen hette Janusz Korczak. Han var läkare och pedagog och förestod två barnhem i Warszawa. 

En djärv pedagog som utmanade tidens tankar kring barnuppfostran och skola. 

Under de vackraste av kastanjeträd, utanför det som en gång var ett av Janusz barnhem, läser vi några rader han lämnat efter sig:

Ni säger att det är tröttsamt att umgås med barn. 

Det är riktigt. Ni tillägger: 

För att man måste sänka sig till deras nivå, böja sig, kröka på ryggen och göra sig liten. 

Men där tar ni fel.

Det är inte det som är det mest tröttsamma. 

Det är snarare det faktum att man måste höja sig, 

så att man når upp till deras känslor. 

Sträcka på sig, göra sig längre. Ställa sig på tå. 

För att inte såra dem. 

Janusz och hans barnhemsbarn mördades i Treblinka i augusti 1942. Men hans ord om att ta barn och ungdomar på verkligt allvar lever kvar och vi kan låta dem inspirera oss alla som i olika roller möter unga människor.

Några dagar senare har resan i tiden genom Polen tagit oss ända ner till Oúwiæcim, eller Auschwitz som tyskarna kom att kalla staden. Auschwitz-Birkenau, en dödens boning. 

Systematiskt, industriellt och statligt organiserat massmord. Går det ens att begripa?

Vi försöker i alla fall.

Att resa är att leva och att resa med många ungdomar är livfullt. Det är tur, med ett tema som detta. Högt och lågt, djupaste allvar och skratt, gråt, bus och lek.

Det hände. Alltså kan det hända igen, skrev Primo Levi.

Och det hände igen. I annan men liknande form, mot andra grupper av människor. De kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten, i bland annat Sovjetunionen, Kina, Östtyskland och Kambodja. Folkmordet i Rwanda, kriget i Jugoslavien. Listan kan göras lång och fler platser och länder tillkommer. Ett har de gemensamt, det har börjat med att människor bestämmer sig för att några är mer värda än andra. Våra nior förstår det. 

Att allt egentligen handlar om att vara schyssta mot varandra. 

För när vi gör bra saker för en annan människa, blir vårt samhälle lite, lite godare och världen en aningen bättre plats att leva på.

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

(Stig Dagerman)

elevhälsa elevhälsan elevärenden frisk och riskfaktorer förebyggande och hälsofrämjande hälsa rasism utanförskap utbildning
Postat 2019-04-23 10:16

Vi skickar till skolan det käraste vi har

Skolstarten är en milstolpe i livet. Många av oss har tydliga minnen från den
egna skolgången, både bra och dåliga.

Min första fröken hette Birgitta. Vi var 20 elever i första klass och vi hade fröken Birgitta i alla ämnen utom gymnastik. Hon kunde allt.

På rasterna lekte vi, spelade boll, brottades och ibland blev vi osams och slogs. Jag minns att vi löste många konflikter själva och tror aldrig vi fortfarande var osams när lektionen började. 

Lågstadiet var för mig en obekymrad och härlig tid, åtminstone i mitt minne. Mellanstadiet var betydligt tuffare, men där mötte jag som 10-åring en lärare som kom att betyda mycket. Där och då föddes min lärarsjäl.

När man som förälder tar sitt barn till skolan för första gången är ofta de egna skolupplevelserna och minnet av den egna skoltiden starka. Kommer mitt barn att trivas i skolan? Kommer lärarna att förstå sig på och se mitt barn, kommer det ha lätt eller svårt för att lära och kanske framför allt, kommer det att få vänner?

Vi som arbetar i skolan behöver möta upp föräldrar i de här funderingarna, vi behöver ta dem på allvar och visa i ord och i praktisk handling att det är tryggt att lämna sitt barn hos oss. Men skolan är ingen skyddad värld. Alla skoldagar kommer inte att vara toppendagar. 

Finns det mobbning här? Det är en vanlig fråga när jag möter nya föräldrar. Jag svarar alltid ja. Det förekommer mobbning här. När vi kommer samman i grupp triggas ibland människans sämre sidor. Stänger vi dörrarna om oss här och nu, brukar jag säga på föräldramöten, kommer det att kränkas här också. 

Vad som skiljer skolor åt är nämligen inte om barn ibland gör elaka saker mot varandra, det är istället vad skolan gör när det sker.  

Varje skola behöver ha engagerade och kunniga vuxna som brinner för att lösa kränkningar och konflikter i praktiken, och som inte ger sig. Vi behöver vara kloka och pålästa och vi måste använda metoder som fungerar. Oftast blir det snabba resultat, andra gånger tar det längre tid. Men aldrig, aldrig får vi ge upp. Det måste kännas bra att gå till skolan. När det är som sämst, måste det åtminstone kännas helt okej.

Alla elever behöver en bra skola, en skola som bekräftar barn och ungdomar och hjälper dem att utvecklas. Alla vi som arbetar i skolan behöver förstå det basala i att den goda relationen är avgörande, det är först med en god relation du skaffar dig verkligt mandat i en grupp, med en enskild elev eller i samtal med elevernas föräldrar. Därför är det första mötet med skolan så väldigt viktigt.

Här om dagen hade jag föräldramöte inför nästa läsårs förskoleklasser. Där var en skön blandning av föräldrar som har eller har haft äldre barn på skolan, och föräldrar som till hösten ska skicka sitt första barn dit. Några av dem är mina tidigare elever på skolan som nu ska lämna sina sexåringar till oss. Cirklar sluts. Under tio år får vi i skolan vara djupt delaktiga i vardagen för dessa barn som under tiden blir till tonåringar. Ett sådant förtroende vi får.

I skolpolitiken ser det lite annorlunda ut. Vi är vana vid att de frågor som är heta skolpolitiskt, inte riktigt känns igen som stora och avgörande i skolans vardag. Att det är så är ingenting nytt och det är inte heller något som har skilt olika utbildningsministrar och regeringar åt.

Några aktuella exempel ur januariöverenskommelsen:

– Läroplaner och kursplaner ska revideras i syfte att stärka betoningen på kunskap, faktakunskaper och för att uppmuntra flit och ambition. Det är bra, men inte alls något nytt. Revideringen är redan i full gång sedan i höstas och vi inväntar att få se förslag på hur det ska se ut snart. Att flit och ambition ska uppmuntras är inte direkt revolutionerande i skolan.

– Skolor som vill ska kunna införa betyg från årskurs fyra. Jaha, men redan idag får skolor låta utvecklingssamtalets omdömen vara betygsliknande. Vad blir egentligen skillnaden?

– Grundskolan ska bli tioårig. Vi har just fått obligatorisk förskoleklass, addera nioårig grundskola så har vi tio års obligatorisk skolgång. Häpp!

– Ge rätt stöd i tid. Anpassningar och särskilt stöd är mina hjärtefrågor. Problemet är bara att vi redan har en utmärkt bra lagstiftning, men som inte följs. (Slå upp Skollagen kap.3, §8 och §10, så får du se.) Här krävs annat än ny lagstiftning, nämligen fortbildning av skolpolitiker och skolledare så att lagstiftarens skarpa och kloka formuleringar blir verklighet!

– Skapa studiero. Under den punkten finns en del bra nyheter, såsom o­mplacering av elever som utsatt andra för våld, men det som lyfts fram i media gäller mobilförbud. Som om det vore något nytt? Redan idag kan rektor besluta om mobilförbud. 

Dessutom vill man utreda ett (åter-)förstatligande av skolan, (åter-)införa ämnesbetyg på gymnasiet och åter reformera lärarutbildningen. Man vill alltså återinföra sådant som ministrar ur hela den politiska färgskalan har tagit bort för att de velat skapa något modernt, under stora protester från oss som jobbar i skolan.

Sådant roar en rektor.

Texten ursprungligen publicerad 2019-02-16 i Magazin24

Postat 2019-04-23 10:03

Elever som har slutat gå till skolan – och vägen tillbaka

Flera tusen barn i Sverige går inte till skolan. För bara några år sedan fanns det inte ett uttryck för att beskriva den här elevgruppen, idag vet de flesta vad som menas när man talar om hemmasittare.Det gemensamma begreppet till trots, de individuella skälen till att stanna hemma kan se väldigt olika ut.

Men ett har dessa barn och ungdomar gemensamt, de kommer inte iväg till skolan, trots många gånger tappra försök av föräldrar och skola. Samhällskostnaden på sikt är enorm.

För snart 20 år sedan, när jag var lärare i högstadiet, hade jag en elev som under höstterminen i årskurs 9 fick fler och fler frånvarodagar.

Det började i det lilla; en dags frånvaro den ena veckan, två dagar den a­ndra, sedan ett par veckor med full närvaro i skolan, någon vecka igen med ett par dagars frånvaro, en sjukvecka, närvaro igen och så vidare. Idag vet jag vilka tydliga varningssignaler jag missade, men vid den här tiden hade vi ingen kunskap och inga kontrollsystem för sådant här.

Vid betygsättningen till jul hade eleven inte klarat godkända betyg i alla ämnen och jag satte tillsammans med hennes ämneslärare ihop ett program så hon kunde göra klart uppgifter över jullovet. Det gick bra. Hon lämnade in allt innan skolstart och jag fick klartecken från ämneslärarna att hon var redo för grundskolans sista termin.

Döm om min förvåning, när hon inte kom tillbaka alls. I stället väntade en hel termins frånvaro. Vi trevade oss fram, föräldrarna och jag. De tog kontakt med barnpsykiatrin och jag hade kontakt med socialtjänsten, men vi fick inte resultat av det heller. Vi förstod inte. Jag förstod inte.

Idag vet vi att skolvägran eller hemmasittande många gånger är kopplat till psykisk ohälsa, antingen egen eller i hemmet. Den tar sig ofta uttryck som en kombination av oro, ångest och depression.

Skolfrånvaron skapar kunskapsluckor, som skapar ytterligare stress och ytterligare oro i en ond cirkel.

En annan grupp där fler barn och ungdomar verkar riskera att bli hemmasittare är bland de elever som har autismspektrumdiagnos (ASD – tidigare kallat bl.a. Aspergers syndrom). Många har svårt att tolka sociala koder och förstå sammanhang. Skolan, så som den brukar se ut, är ofta inte i fas med behov som de här eleverna har.

Om inte skolans arbete mot mobbning och kränkningar fungerar som det borde, finns här också en tredje grupp elever. De som inte längre tänker utsätta sig för vad andra elever - eller i allra värsta fall skolpersonal - säger och gör, de som stannar hemma i ren självbevarelsedrift.

Och så finns de elever som stannar hemma av andra skäl, som vi ännu inte förstått oss på. Det har visat sig att tidiga insatser är avgörande. Ju mindre chans eleven får till att etablera en ny vardag utan att gå till skolan, desto större är möjligheterna att återgå till en vanlig skolvardag.

Men, om det är fråga om psykisk ohälsa eller om det behövs stöd i hemmet, behöver vi i ibland vänta in insatser från barn- och ungdomspsykiatrin eller socialtjänsten. Här blir samordning och samverkan extra viktig, inte minst med vårdnadshavarna. Vi möter ofta förtvivlade föräldrar som har kämpat hårt på egen hand för att få sina barn till skolan, eller ibland, för att dölja för skolan och omgivningen vad som händer i familjen.

Under mina år som skolledare har jag haft förmånen att tillsammans med engagerade medarbetare följa hemmasittande elever tillbaka till skolan. Situationer som ser hopplösa ut kan brytas.

Det program för återgång till skolan, som vi varit med och utvecklat, inleds med att personal från skolan kommer hem till familjen med det första viktiga uppdraget; att börja skapa en god relation. Föräldrar får vara med, men oftast i rummet bredvid.

Vid köksbordet, eller i pojk- eller flickrummet, tas de första trevande stegen tillbaka. Snart brukar det vara möjligt att besöka skolan efter skoltid, då inga andra elever finns kvar och sedan låta undervisningen pågå i skolan efter skoltid några veckor eller några månader.

När vi kommit så långt är det dags för viktiga beslut av rektor. Ska eleven tillbaka till sin ordinarie klass, eller till en parallellklass? Har hemmasittandet varit så långvarigt att eleven skulle må bra av att erbjudas plats i en lägre årskurs? Och för några få: Behöver eleven få plats i en särskild undervisningsgrupp?

Skollagen är väl formulerad vad gäller skolans skyldigheter att ge rätt stöd. I skollagen slås fast att om en elev efter utredning visar sig ha behov av särskilt stöd för att klara undervisningen, ska eleven få det stödet. Dessutom ska stödet ges på det sätt och i den omfattning som behövs.

Det är knivskarpa formuleringar, som om de efterlevdes skulle innebära att i princip alla elever skulle klara grundskolan och kunna gå vidare till gymnasiets nationella program.

Den mest genomgripande stödinsatsen kallas i skollagen för särskild undervisningsgrupp, en verksamhet som ännu inte finns överallt. Den insatsen får bara användas när alla andra vägar till stöd är uttömda.

För en del barn och ungdomar som varit hemmasittare, är förmånen att få gå i en sådan grupp just det som behövs för att bli elev igen.

Texten ursprungligen publicerad 2019-03-27 i Magazin24

annonser

Föreläsare

Ämnen

förskola  handledning  utveckling  
Hitta fler föreläsare här

Elevhälsan.se

Kontakta oss
Tipsa oss om material
Följ oss på Facebook


Vår huvudsponsor

Prorenata är huvudsponsor för elevhälsan.se