Elevhälsan - Elevhälsan - Johan Hallberg - ”It happened. Therefore it can happen again”



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Johan Hallberg

Blogg som tar utgångspunkt i skolutvecklingsfrågor med fokus på elevhälsa, skolkultur och värdegrund.

”It happened. Therefore it can happen again”

Det hände. Alltså kan det hända igen. Orden är författaren Primo Levis, han överlevde Auschwitz.

I år är det 74 år sedan andra världskriget tog slut och vidden av den tyska nazistregimens brott mot mänskligheten avslöjades, det som vi idag kallar Förintelsen. Många av oss minns bilderna ur historieböckerna som skildrade koncentrationslägrens fasor, eller har lyssnat till överlevare i TV eller på radio.

En del har också träffat någon av de människor som bestämt sig för att berätta för andra i nya generationer om det som hände, för att historien inte ska upprepa sig igen.

Till oss på Malmaskolan i Kolsva kom varje höst under många år Mietek Grocher. 

Han föddes i Warszawa på 1920-talet och var 12 år när invasionen av Polen inleddes med det tyska slagskeppet Schleswig-Holsteins skott mot Polska Westerplatte den 1 september 1939. 

För våra elever i årskurs nio har han med stor inlevelse berättat om sitt liv. Från barndomen innan kriget, till åren som ung tonåring i gränslös ondska bland annat i koncentrationslägren Majdanek och Buchenvald. 

Och så ankomsten till vänliga Sverige, som blev det nya hemlandet och som tog emot honom med öppna armar. 

Först blev han Köpingsbo några år, sedan Västeråsare med arbete på ASEA. De sista åren reste han till oss från Stockholm, där han bodde nära sina barn. 

I varje föreläsning gav han allt, år efter år, en smärtfylld berättelse som gick rakt in under huden på åhörarna. I december 2017 gick Mietek bort, 91 år gammal.

Varje år i över 20 års tid, har vi också rest med våra nior till Polen i spåren efter de miljontals människor som mördades under kriget. 

Judar. Romer. Polacker. Krigsfångar. Homosexuella. Utvecklingsstörda. Handikappade. De som inte var, trodde eller tänkte på rätt sätt.

Människor av alla sorter, med så många olika livsberättelser. Som du, eller som jag. 

Som i vilken skolklass eller på vilken arbetsplats som helst, i ett samhälle likt vårt i en tid ganska nära. 

Har du samtalat med en tonåring sådär på riktigt, någon gång? 

Då vet du att det är en förmån. Då vet du att man tillfälligt släpps in i ett tankens rum där vuxna annars inte riktigt räknas. 

Resorna till Polen är fyllda av sådana stunder. Genom berättelser om människor som gjorde skillnad för andra, räddade andra människor, kommer vi de stora frågorna på spåren; 

Hur illa kan det egentligen bli, när vi människor bestämmer oss för att några är mer värda än andra? 

Hur kan man tänka, göra och säga för att göra skillnad? 

En av de människor vi berättar om under veckan i Polen hette Janusz Korczak. Han var läkare och pedagog och förestod två barnhem i Warszawa. 

En djärv pedagog som utmanade tidens tankar kring barnuppfostran och skola. 

Under de vackraste av kastanjeträd, utanför det som en gång var ett av Janusz barnhem, läser vi några rader han lämnat efter sig:

Ni säger att det är tröttsamt att umgås med barn. 

Det är riktigt. Ni tillägger: 

För att man måste sänka sig till deras nivå, böja sig, kröka på ryggen och göra sig liten. 

Men där tar ni fel.

Det är inte det som är det mest tröttsamma. 

Det är snarare det faktum att man måste höja sig, 

så att man når upp till deras känslor. 

Sträcka på sig, göra sig längre. Ställa sig på tå. 

För att inte såra dem. 

Janusz och hans barnhemsbarn mördades i Treblinka i augusti 1942. Men hans ord om att ta barn och ungdomar på verkligt allvar lever kvar och vi kan låta dem inspirera oss alla som i olika roller möter unga människor.

Några dagar senare har resan i tiden genom Polen tagit oss ända ner till Oúwiæcim, eller Auschwitz som tyskarna kom att kalla staden. Auschwitz-Birkenau, en dödens boning. 

Systematiskt, industriellt och statligt organiserat massmord. Går det ens att begripa?

Vi försöker i alla fall.

Att resa är att leva och att resa med många ungdomar är livfullt. Det är tur, med ett tema som detta. Högt och lågt, djupaste allvar och skratt, gråt, bus och lek.

Det hände. Alltså kan det hända igen, skrev Primo Levi.

Och det hände igen. I annan men liknande form, mot andra grupper av människor. De kommunistiska regimernas brott mot mänskligheten, i bland annat Sovjetunionen, Kina, Östtyskland och Kambodja. Folkmordet i Rwanda, kriget i Jugoslavien. Listan kan göras lång och fler platser och länder tillkommer. Ett har de gemensamt, det har börjat med att människor bestämmer sig för att några är mer värda än andra. Våra nior förstår det. 

Att allt egentligen handlar om att vara schyssta mot varandra. 

För när vi gör bra saker för en annan människa, blir vårt samhälle lite, lite godare och världen en aningen bättre plats att leva på.

Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra, en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre betyder en broder mer.

(Stig Dagerman)

Inlagt 2019-05-22 12:00 av Johan Hallberg| Läst 852 ggr. | Permalink



annonser

Föreläsare

Ämnen

Säkerhet  Trygghet  Konflikthantering  
Hitta fler föreläsare här