Elevhälsan - Elevhälsan - Johan Hallberg - Under ytan - om elever som ibland kallas omöjliga



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Johan Hallberg

Blogg som tar utgångspunkt i skolutvecklingsfrågor med fokus på elevhälsa, skolkultur och värdegrund.

Under ytan - om elever som ibland kallas omöjliga

Är de elever som inte kan klara skolan? Eller är de elever som vi i skolan inte klarat, ännu?

När jag var en ny och ung lärare på högstadiet för lite mer än 20 år sedan, blev jag klassföreståndare för en klass i årskurs 8. 

Den tidigare läraren var en mycket duktig och omtyckt lärare som hade arbetat i skolområdet i många år. Nu hade han bestämt sig för att arbeta på gymnasiet och jag tog över hans tjänst. Redan vid intervjun, precis innan sommarlovet, lät rektor mig förstå att blivande klass 8A inte var en klass där allt fungerade riktigt så som man önskade. 

Här krävs en fast hand, sa han. 

Javisst, sa jag, och tänkte ojoj – hjälp, hur ska det här bli? 

Sommaren kom och gick, och snart var det augusti och dags för skolstart. De första dagarna arbetade lärarna innan eleverna var tillbaka. Det visade sig att många av mina nya arbetskamrater nog var lite oroliga för hur den unge magistern skulle kunna hantera sin nya klass. Det blir tufft…men det ska nog gå, sa den erfarna språkläraren. 

Jag svalde djupt och laddade upp inför skolstarten.

Den här berättelsen är ingen amerikansk film. Jag stod inte på katedern och undervisade som i ”Döda poeters sällskap” och jag kan inte heller säga att mitt sätt att möta de 27 ungdomarna blev någon omedelbar succé. 

Inte blev det som genom ett trollslag ordning och reda i klass 8A, heller. Några elever hamnade ofta i trubbel med lärare och kamrater. Någon kallade dem omöjliga. 

Någon annan sa att det var som det var, alla kan inte klara skolan. 

Efter några månader gick det inte längre. Yrkesvalsläraren och jag smidde en plan tillsammans med några lärarkollegor, fem av eleverna skulle erbjudas undervisning i en mindre grupp. Jag skulle ta hand om alla de teoretiska ämnena och hemkunskap (!) och en annan lärare åtog sig idrottsundervisningen. 

En vikarie behövde anställas för några av mina ordinarie lektioner för att frigöra tid och det behövde göras iordning en lämplig lokal för den lilla gruppen. 

Med övertalning och lite facklig list, fick vi igenom vårt förslag med skolledningen och i slutet av oktober hade jag föräldramöte med föräldrarna till de fem killar i åttan som skulle bli min utmaning tills de slutade nian.

Åren med den lilla gruppen lärde mig saker om ungdomar och om undervisning, som jag har nytta av varje dag som rektor. För alldeles under ytan på de här grabbarna fanns någon annan än den stöddiga, jobbiga eleven. 

Någon som jag behövde hitta till, bli någon för, få samtala med, för att över huvud taget kunna nå fram. Så vi pratade och pratade; om vad som var viktigt på riktigt, vad man önskade och längtade efter. 

Om skola och framtidsplaner, om misslyckanden och om rädslor. Och så läste jag för dem. Det där med att läsa böcker hade inte varit grejen för någon, men att lyssna när jag läste skapade ro och väckte spännande frågor för vidare samtal. 

Förutsättningarna för att undervisa blev annorlunda och en ömsesidig respekt utvecklades. 

Parallellt undervisade jag resten av deras klass och deras klasskamrater märkte hur eleverna i gruppen fungerade bättre och klarade att vara i skolan. 

Hela klassen, en verkligt spretig samling sköna individer, kommer alltid att ha en särskild plats i mitt lärarhjärta.

Med tiden blev killarnas närvaro i skolan bra och deras betyg förbättrades. I sommar är det 20 år sedan grabbarna i gruppen slutade nian och lämnade mig så mycket klokare. 

Till er, numera 35-åringar, vill jag säga ett stort tack! Ni gav mig mina första gråa hår, men tänk så många andra elever som har fått glädje av allt ni lärde mig!

Läraren Jonas Nilsson, som arbetar i Uppsala, har liknande erfarenheter och ser resultaten i sin skolvardag. 

När han debatterar ordning och reda i klassrummen utifrån det jag kallar ett relationellt synsätt (med den goda relationen som grund), bland annat i tidningen Expressen och i tidningen Skolvärlden, får han både ovationer och ibland mycket negativa kommentarer om flathet och svaghet i sociala media. 

Men han har svar på tal (Ur tidningen Skolvärlden):

”Är det ett tecken på svaghet när man som lärare etablerar goda relationer till de elever som enligt många borde rätta sig i ledet på egen hand? Tullar man på sin auktoritet när stökande och medvetet otrevliga elever ges flera chanser att bättra sig och då man genom omtanke, snarare än straff, vinner deras förtroende?

Nej, det är inte svagt utan det är smart, för när detta band väl upprättats så mottas direktiven utan misstänksamhet, och korrigeringar som trots allt nödgas göras, hörsammas. Lärarens tydlighet och struktur i klassrummet bär plötsligt den frukt den förtjänar och om straffivrare inträder under en sådan lektion så funderar de månne över vilka maktmedel och superstraff som föranlett detta lugna studieklimat. /…/

Att vända på en negativ trend hos stökiga, kaxiga och störande elever går inte på en dag. Men genom att vara konsekvent, tydlig och varm i sitt ledarskap framför klassen i kombination med återkommande omtänksamma uppföljningar med enskilda elever utanför rampljuset, så går det till slut.”

Jonas Nilsson har förstått. 

Har du?



Den här texten är skriven av Johan Hallberg som en ledarkrönika till tidningen Magazin24, den 27 november 2019, återgiven med tillstånd.

Inlagt 2019-11-27 20:00 av Johan Hallberg| Läst 635 ggr. | Permalink



annonser

Föreläsare

Ämnen

Psykisk hälsa  hälsofrämjande arbete  sömn  
Hitta fler föreläsare här