Det var rätt länge sen sist men nu skall jag försöka ta nya tag. Skriver om det som är viktigt för mig i mitt arbete och det är ju mycket så det kan bli lite blandat. Vore härligt med kommentarer och synpunkter då det inte alltid är att man kan hålla med eller ser saker på samma sätt.

Jag har ett fantastiskt arbete med mina kollegor och arbetskamrater i Alingsås och jag tycker att vi alltid kan se möjligheter även om uppdraget på olika sätt förändras.

Under 09/10 så har ju mycket varit annorlunda med tanke på den massvaccinering som vi genomförde. Från skolstarten i augusti och framåt så var det mycket planering, möten och sammankomster. Hur skulle vi göra och lägga upp vårt arbete? Hur skulle vi dokumentera? Hur skulle allt bli???  Jag måste säga att pandemiplanen höll även om det var tuffa månader och många timmar som gick åt. Det fanns ju inga tydliga svar att ge från Regionen och det kunde ibland bli lite frustrerande. Men allt löste sig ju och efteråt i vår utvärdering så kunde vi konstatera att genomförandet i sig gav oss mycket positivt tillbaks. Några positiva slutsatser var bl a arbetsglädjen som infann sig när vi tillsammans kunde lösa något så här stort. Vi tyckte att våra lösningar var bra och fick också höra det frånföräldrar och personal. Vi kände att vi ansträngde oss och att det också gav resultat med över 80 % vaccinerade elever i grundskolan.

Inför framtiden så känns det också som att vi har tillförsikt och hopp, vi har fått tillskott med lite resurser så planeringen inför nästa läsår med fler vaccineringar känns ljus.

Men det som känns mest hoppfullt och glädjande är att få fortsätta att jobba ihop med de fantasiska kollegor som finns runt om och tillsammans göra något bra för våra elever! Elevhälsan och skolhälsovården behövs, det märker vi ju varje dag!

kommer from 2010 att ingå i skolhälsovården vaccinationsprogram för flickor födda 1999 eller senare.

Det är bra att socialstyrelsen beslutat detta eftersom det enl forskning är ett effektivt skydd mot livmoderhalscancer och minskar dödsfall och lidande. Men nu är det upp till kommunerna att genomföra det. Det är vi inom skolhälsovården som nu måste lyfta fram frågan till våra chefer och politiker. Det måste till ökade resurser inom skolhälsovården för att genomförandet skall få önskade effekter. Hur skall kommunerna i dessa spartider skrapa fram pengar för att utöka shv? Intressant fråga...

Under de närmsta åren kommer nya årskullar med MPR att komma in och HPV vaccinering skall ges, det innebär 3 injektioner till flickor under åk 5 el 6. Jag har funderat på hur man kan beräkna tidsåtgången kring information, förberedelse, kallelser, utbildning, genomförandet dokumentering mm. Det är mycket resurser som skall till för att kunna genomföra detta. Enligt min beräkning så krävs det ca 2 tim/elev som skall vaccineras och år. Några viktiga saker att tänka på:

- Det är en ny vaccination och skolhälsovården måste få adekvat utbildning kring detta, dels för att kunna informera föräldrar och deras flickor, dels för att bemöta frågor och funderingar kring sexuell smitta, skydd, uppföljning och livmoderhalscancer. Det är många viktiga frågor som tjejerna behöver åldersadekvat information om och kanske inte alltid är lätta att förstå.

-Vad kommer pojkarna att tycka om att det är flickorna som skall vaccineras? Varför inte pojkarna?

-om inte resurser tillförs, vad skall isåfall tas bort?

-De föräldrar som tackar nej i åk 5 el 6, kan de ändra sig och be att vi skall ge det senare i åk 7 t ex?

-Hur skall vi planera injektionerna under läsåret för att hinna med dom? Logistiken kommer här att bli viktig. Om vi samlar de 3 inj under ett läsår så gäller det att komma igång i oktober, sedan nr II i dec och sedan nr III i april. Svårt att låta det gå ett helt sommarlov emellan med flyttningar osv el stadie byte.

-under några år så kommer ju eleverna i 6:an ha kvar MPR vaccineringen och för dem kan det då bli 4 vaccinationer under detta året (om HPV ges i 6:an)...

Ja detta blir en utmaning som jag hoppas kommer att lyftas fram mer i pressen och diskuteras i media

Jag ser fram emot diskussionerna och hoppas att landets skolsköterskor och skolläkare är med

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR! 

– dokumenterar vi det som är viktigt och det vi ser och möter inom skolhälsovården?

Den frågan har jag ofta funderat på under mina år som skolsköterska.

I Göteborg har skolhälsovården dokumenterat i ”pappersjournal” och det har varit av skiftande karaktär. Det är svårt att disponera utrymmet rätt i löpande text när det enbart finns en kolumn för beskrivning och en för åtgärder/signatur.

Vissa gånger har jag läst långa journaltexter och resonemang om situationen för eleven och hur skolsköterskan agerat, telefonsamtal mm. Vissa gånger finns det en kort mening om ex en svår situation men som inte säger något om vad det egentligen gäller. Vi är oerhört rädda för att skriva om elevernas svårigheter och ofta förekommer allmänna formuleringar såsom ”det framkommer oro för eleven kring skolsituationen” och ofta ont i magen. Beskrivningar som kan stå för många olika saker och är väldigt diffusa.

Hur skulle en jämförelse se ut med t ex en kirurgavdelning där sjuksköterskan beskriver en patients problem/symtom på liknande vis? Det framkommer oro för patienten och buksmärtor. Ingen beskrivning av upplevda symtom, ingen klinisk undersökning eller fynd vid palpation mm.

Jag har inga svar på mina frågor men jag skulle vilja att dokumentationen diskuterades och lyftes fram mycket mer.

Vi behöver fortbildning och en struktur för oss inom shv så att dokumentationen anpassas efter vårt arbete och behovet av att synliggöra elevernas hälsa på flera plan.

Skolsköterskans arbete är ju ofta ensamt och att diskutera hur och vad du skriver i journalen kanske inte alltid är en prioriterad fråga. Man finner lätt sin egen stil och hur man använder språket och vad man skriver. Det är svårt att formulera sig och beskriva det vi ser och bedömer.

Tänk efter lite vad vi dokumenterar? Jag tror att vi alla gör väldigt olika i olika situationer ex:

• Samtal: innehåll och beskrivning. Mål och eventuell problemformulering.
• Hälsoundervisning och insatser på skolan till eleverna.
• Telefonsamtal
• Rådgivning och vilka råd som givits
• Elevhälsokonferens och deltagande däri
• Bokat tid - men elev/föräldrar uteblivit, uppföljning
• Upprepade besök av eleverna för små saker, men som sammantaget ger en indikation på något mer

Listan kan göras lång och jag tror att många känner igen sig.

Hur kan vi bli bättre på att beskriva elevernas situation och hälsa? Jag har inga svar men många frågor och funderingar.

Kan vi bli bättre och hur ser ni andra skolsköterskor på journaldokumentationen?

Hälsningar en trött Maria som försökt att formulera och dokumentera mina tankar kring ämnet dokumentation.

... varför gör inte alla som vi säger??

Varför skall det vara så svårt att göra det som man vet är bra? Att äta hälsosamt och regelbundet bl.a. frukost, lunch i skolmatsalen, mellanmål och middag. Ta rejäla portioner grönsaker och frukt. Ej köpa och äta chips, godis eller läsk och söta drycker.

Att arbeta med dessa frågor kan ibland både vara frustrerande och kännas meningslöst. Prat och goda råd som inte leder någon vart och istället kanske också ökar skuldkänslor och hopplöshet hos våra barn och ungdomar.

För någon månad sedan var det ett radio program som intervjuade några ungdomar med överviktsproblem och deras upplevelser av skolhälsovården. De beskrev att de försökte undvika besöken för att de upplevde dem förnedrande. De kände sig misslyckade och upplevde att vi fokuserade på antal kilo. Detta fick mig att tänka efter, då det var precis så här jag ofta gjorde. Samtalade om kosten och motionen och sedan fokuserade på vågen och viktkurvan. Eleven sade ja och lovade försöka röra sig mer, och undvika godis, chips och allt vad sådant heter för att jag skulle bli glad. Nästa gång var det likadant, elevens misslyckande och min frustration. Ingen var nöjd.

Kursen i motiverande samtal som Barbro Holm Ivarsson ledde för oss skolsköterskor på Hisingen gav oss en helt annan ingång. Att lägga fokus på möjligheter och elevens förmåga och kunskap. Att lyssna efter elevens behov, och samtala kring möjligheter och elevens förmåga, gör stor skillnad. Att utforska viljan till förändring och vad den förändringen i såfall kan bestå utav. Vilka positiva konsekvenser får det om jag går ner i vikt? Men också vilka negativa konsekvenser man upplever kan vara nog så viktigt att efterhöra.

Detta är ett känsligt område som vi behöver mer kunskap och forskning om. Det är viktigt att budskapet är ”Du duger som du är, Du är bra” men samtidigt så kan du må bra av att gå ner i vikt och motionera mer. Konsekvenserna av övervikt på lång och kort sikt är hotfulla och många reagerar med försvar inför dessa fakta, att vikten kan orsaka skador på inre organ och försämra hälsan både nu och sen, skönhetsideal mm. Inte minst föräldrar till mindre barn som upplever att vi från skolhälsovården kanske ”klampar in på privata områden” och lägger oss i.

Det är ibland svårt att förhålla sig på ett professionellt sätt. Att vi kan stå ut med att låta bli att komma med alla goda råd och pekpinnar och istället erbjuda samtal och tid som fokuserar på lyssnandet, egna möjligheter och att bry oss om.

Tack Barbro för att du förmedlade så mycket värme, mänsklighet och möjligheter till förändring.

Ibland kan det ta tid att låta det sjunka in. Skolsköterska…det är ett ord som för mig är fullt av empati, barnfokus och känslor. Att få vara med och påverka i skolan, hälsofrämjande arbete, trösta, stötta och lyssna på alla dessa barn, det är fantastiskt.

Jag kommer ihåg för väldigt många år sedan då jag var osäker på vad jag ville göra i framtiden. Jag gick vårdlinjen i Värnamo 1982-83. För mig passade det bra då, jag var 16 år och ville flytta hemifrån Kållerstad till en större ort. Ta hand om mig själv och göra vad jag ville. Därför passade ju vårdlinjen bra! Sen att man skulle jobba på sjukhus/vårdavdelningar det spelade ju inte så stor roll. Det var nog kul. Under åren som gick så funderade jag ofta på vad jag skulle göra sen. Sjukhus, schema, kvällar och helger det var ju inte mitt drömjobb precis. Jag kanske skulle bli lärare vet jag att jag tänkte, men det går ju inte. Jag hade ju inte tillräcklig behörighet, samhällskunskap, matte osv. för lärarstudier.

Jag skulle inte bli sjuksköterska i alla fall. Det var alldeles för svårt och stort ansvar var det ju, tänk vad mycket man måste kunna. Sätta nål, koppla dropp ge mediciner….mm.mm.

Jag blev sjuksköterska i alla fall. Jag märkte att jag kunde och jag älskade verkligen att studera. Det öppnades sig en ny värld. Det var spännande att låna böcker på biblioteket, inte bara till tentorna utan att ”bara” läsa om infektioner, psykiatri, kroppens anatomi, alla benen och hur vi tänker. Rätt vad det var så hade jag jobbat ett tag och även läst till distriktssköterska. Helt rätt för mig att jobba hälsoförebyggande både med ung och gammal. Jag började titta efter skolsköterskejobb men det är nog svårt att få, måste man inte vara väldigt gammal och jobbat i 20 år? Jag var ju fortfarande ”väldigt ung” eller var jag inte det? 36 år, nybliven mamma, började jag räkna efter, det var ju 17 år sedan jag började jobba som undersköterska, 11 år sedan sjusköterskeutbildningen, det här stämde inte.  Vad hade alla åren tagit vägen? Visst, jag hade ju hunnit med en hel del men att det gått så många år…

Kanske, kanske kunde man nu söka ett skolsköterske jobb i alla fall. Det gjorde jag och började augusti 2002.

Från min första dag som skolsköterska har jag känt att jag har ett guld jobb. Att möta barnen i skolan är helt fantastiskt, likaså alla lärare, pedagoger och personal som gör att vår skola oftast är tillräckligt bra för våra barn.

Äntligen är jag skolsköterska…