”Watch your thoughts, they become words.

Watch your words, they become actions.

Watch your actions, they become habits.

Watch your habits, they become character.

Watch your character, it becomes your destiny!”

Hur påverkar vi barnens tankar, om sig själv, om sin omgivning, om sina egenskaper, förmågor och självkänsla?

Hur påverkar det i sin tur barnets och ungdomens motivation, drivkraft och hälsa?

Vad gör vi åt detta? Vad kan vi göra mer? Många barn och främst tonåringar mår ju dåligt! Det är klart att livskriser ska vi alla igenom och kan också vara naturliga för att nå en mognad men en del av oss stannar för länge och konsekvenserna blir dyrbara. Den eviga frågan – varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?

Vilka tankar går de och bär på? Varför? Kan man tillrättalägga ord och handlingar om man inte känner till tankarna bakom.

Tankarna är drivkraften till allt. Matematik, språk, idrott mm. Något mer på schemat kanske? Mental träning?

Några tankar bara…

Varför mår de så dåligt när de har de så bra?

 Såg på ett program med Sisella Kyle för ett par dagar sedan, det handlade om avund. Hon målade upp flera olika perspektiv på hur avund kan upplevas. Ett av dem fastnade jag för särskilt kanske pga att mina sinnen och min hjärna filtrerar input beroende av mina intressen och bakgrund.

Säg att du har en lön, du är nöjd med den. Du får reda på att dina medarbetare har något lägre lön än dig varför du då känner dig ännu mer nöjd. Du är nöjd!

Du har fortfarande samma lön men du får reda på att dina medarbetare har högre lön än du. Du är nu inte nöjd och känner avund och begär till högre lön.

Lönen är hela tiden densamma men känslan och tillfredställelsen är avgörande av parametrar i omgivningen.

Man kan se likheter av problematiken i människors upplevelse av hälsa vill jag mena. Det spelar ingen roll om du är på toppen av maslows pyramid eller någonstans på botten, din upplevelse verkar ha en förmåga att färgas och stå i beroendeställning till omgivningen. Människor i dagens samhälle har inte bara behov utan vi skapar oss en massa begär i förhållandet till varandra.

Ungdomar som lever och växer upp i dagens samhälle påverkas av detta fenomen och tyvärr har detta en avgörande betydelse för deras psykiska hälsa. Naturligtvis kan avundsamheten få positiva konsekvenser såsom vara en drivkraft men också tyvärr hos många skapa en upplevelse av ohälsa. Man mår dåligt även om man egentligen har en massa friskfaktorer.

 Hur kan vi komma till rätta med detta? Jag jobbar med ungdomar på en gymnasieskola och möter ofta tjejer och killar som har det tufft i sin identitetsutveckling pga att det är förenat med en mängd bestämningsfaktorer som är konstlade. Vem är jag, hur är jag, vad är jag bra på, hur kan jag bli bättre osv. Allt fokuseras på mig och jämförs med andra. Är jag nöjd med mig själv så möter jag alltid någon som är bättre vilket skapar en missnöjdsamhet och begär.

Min fråga: är vi människor för mycket fokuserade på oss själva i sökandet efter lyckan? Kanske skulle vi, samhället/skolan, fästa blicken mer mot andra. Hjälpa ungdomar att rikta intresset och handlandet från grubbleriet på egot och istället finna sig själv i relationen till andra. Uppmärksamma prestationer som inte endast handlar om vad en individ har genomfört för egen vinning utan vad har den prestationen inneburit för andra?

Allt i naturen strävar efter balans och så också vi människor. I tonåren tror jag jämvikten kan balanseras med mer omtanke om andra! Just för att fokus ska och faktiskt lätt hamnar kring sin egen identitet ändå! Har vi förstärkt detta en aning för mycket?

Finns det fler tankar kring hur ungdomar kan uppnå en känsla av hälsa?

Jag är ingen frukostmänniska! Jag är en kvällsmänniska! Jag är ingen idrottstyp!

Vad avgör och bestämmer vilken typ vi är och blir? Ungdomar är upptagna i deras identitetsutveckling på gott och ont! Nu övergår man från att vara barn till att succesivt bli vuxen i den betydelsen att man grundlägger vanor och livsstil. Livsstilen ändras inte över en natt, den är avgörande av och påverkad av familjens livsstil och barnets uppväxtmiljö. Men det är nu i ungdomsåren som hälsan på många sätt antingen hindrar eller främjar inlärningen och motivationen till studier.

Många jag möter i hälsosamtal säger just detta att man inte är frukostmänniska, jag kan inte äta på morgonen, jag somnar alltid sent osv. Likaväl som upprepade negativa tankebanor gjuts in i hjärnan och används som autobahns i nervvävnaden tror jag att upprepade negativa vanor gjuter in spärrar likt ett elstängsel som omger de invanda mönstren vi skapat.

Våra kroppar har någorlunda lika basala behov vad det gäller kost, motion och sömn. Ändå ser livsstilen så olika ut hos oss människor. Ska vi acceptera detta? Ett steg är FaR nästa ska det bli SöR (sömn på recept) och KoR (kost på recept..haha)?

En av livets största utmaningar vill jag tro är att ändra vanor! Därför är det så viktigt att vi lär oss tidigt vad som är bra för oss och vad vi behöver för att må bra! Det är inte den nyaste mobilen eller liknande, det är en sund livsstil iallefall 5 dagar i veckan!

Vi vuxna måste förmedla att det är allvarligt att man som tonåring inte tar hand om sig själv. Lämnar man inte in läxor i tid och klarar man inte målen så får det konsekvenser! Men brister man i sitt sätt att ta hand om sig så händer det föga, det accepteras mer och det skrivs inga åtgärdsprogram! Varför?

Kan vi diskutera vår roll och spetskompetens i sammanhanget?
Vi är ju sjuksköterskor! Hur ska vi använda vår kompetens i skolans värld? Använder vi den? Tas den tillvara? Ska det finnas sjuksköterskor i skolan? Har vi patienter?
Vi sjuksköterskor fungerar i sammanhanget av ett omvårdnadsproblem! Har vi det i skolans värld? Vilka metoder använder vi i arbetet?
Svårigheter med dokumentation, kan det finnas förklaringar till det i sammanhanget av att vi saknar strukturerade metoder?

Socialstyrelsen presenterade i augusti sin inventering över skolhälsovårdens metoder för att förebygga psykisk ohälsa. De slutsatser man gjorde var bl.a.
o Det behövs nationellt stöd vid val av metoder.
o Olika verksamheters uppdrag behöver klargöras och utifrån detta behöver metodval diskuteras.

Ska vi renodla vår roll? Om inte-fungerar man i team om man inte har en spetskompetens?
Vem ansvarar för vår kompetensutveckling? Hur ska vår kompetensutveckling se ut? Hur upprätthåller vi vår kompetens med ex. en chef som är rektor?

..några frågor bara! Även om man känner sig trygg i sin roll och trivs med sitt arbete måste man ställa sig dessa frågor för barnens skull! Dom har enligt skollagen rätt till skolhälsovård. Vad erbjuder vi? En snäll syster?

Tacksam för respons av alla dess slag!