Hur kommer det att det är oftast pojkar som får diagnosen ADHD? Är svaret det skrämmande att vi i skolan missar flickor med ADHD, kommer en ännu fråga. Hur klarar de flickor sig som inte får diagnosen? Forskning sker mest på pojkar med diagnosen men vi glömmer flickorna. Det är skrämmande. Är det ett genusbetingad forskning? Och i så fall, hur kommer det sig?

Nu är ytterligare en kurs till handlingarna, förhoppningsvis. Det kursen har handlat om är specialpedagogens viktigaste arbetsredskap, samtalet. Det är viktigt att samtalet handlar om det vi vill veta och inte annat som det annars är lätt att det ramlar över. I huvudet har vi ett syfte med vad jag som specialpedagog vill veta och frågor som jag vill ha svar på. Det är inte enbart det verbala som är viktigt att observera utan (kanske mer) det icke verbala, det vi säger med kroppen. Känslor i samtalet måste observeras och bekräftas.

ofta har man hört att en elev inte hänger med i undervisningen eller att eleven är lat. det är mindre arbetsbelastning för läraren om eleven är den som äger problemet. Kan det vara så enkelt. Jag tror att en elev ofta visar symptomer på ett problem och vi som lärare är snabba att dra slutsatser av dessa symptomer. Men källan till problemet är inte löst. Jag vill citera Hjalmar Söderbergs bok "Doktor Glas":

En uppgift som specialpedagog är att handleda lärare och lärarlag i specialpedagogiska frågor. Det är specialpedagogens uppgift att ha fördjupade kunskaper om de olika problem och diagnoser som i elever i behov av stöd kan ha. Efter att ha själv blivit handledd av specialpedagog vet jag vikten av att inte klampa in i ett lärarlag och berätta hur lärarna ska arbeta. Då kommer jag få många motståndare.

Tanken är inte att jag ska lägga på mer arbetsuppgifter på lärare som har mycket att göra, utan att utveckla deras arbetssätt, så det passar elever i behov av särskilt stöd. Så vad jag vill skriva är att jag som specialpedagog kan inte gå in i ett lärarlag och säga "Du ska arbeta på så sätt som jag säger...". Då är jag rökt. Utan i diskussion, mellan specialpedagog och lärare, komma fram till bästa arbetssätt.

Micke

När jag pratade med en gruppmedlem berättade hon att det kunde komma stora tuffa killar till henne och "gråta ut". I en sådan situation kan jag tänka mig att det är lättare att samtala med en kvinna istället för en man. Det är lättare att gråta ut hos en kvinna än det är hos en man. Där kan jag se en nackdel när jag blir specialpedagog.

Men å andra sidan arbetar jag inte som psykolog heller. Det är viktigt att känna till alla hinder som kan ligga ivägen för elevens inlärning. Att för elevens skull kunna värja de hinder som jag kan se. De hinder som inte kan undanröjas ska minimeras.

Många tankar kring det specialpedagogiska området och kommer fortsätta att delge er dessa.

Micke

När jag diskuterade specialpedagogik med en kursare berättade hon att i hennes kommun ansåg man att de som var äldre, var de som blir specialpedagoger. Detta för att specialpedagoger inte gjorde så mycket. Är det den fördommen som jag kommer ut till? (Och jag som är 34 år) Jag tror att specialpedagoger gör mer än vad hennes kolleger tror.

Så hur kan jag sammanfatta den första vecka på specialpedagogutbildningen? Efter alla föreläsningar och uppgifter känner jag att det kommer bli skönt att få vila lite i helgen. Vi lärare är inte vana att sitta och lyssna, utan själva hålla låda. Det inser jag efter den här veckan. Det har varit mycket intressant och upplägget är intressant.

Den stora och examinerande uppgiften som genomsyrar hela kursen är en enkätuppgift som vi har fått. Uppggiften utgår från resursfördelningen inom kommunen. En tung uppgift men det kommer att bli lärorikt. Jag kommer dels att få intervjua utbildningspolitiker inom Södertälje kommun och sedan kommer mina kolleger få svara på en enkät. De sistnämnda kommer nog att få stå ut med en hel del undersökningar (kollegerna kommer att vara så trötta på mig, muahaha).

Teorierna kommer att få lite helg, sedan ska vi ta itu med dem efter helgen.

Micke

När jag gick till Umeå Universitet idag visste jag inte riktigt var jag skulle gå. Kartan som jag hade inflrskaffat stämde inte riktigt i verkligheten. Men det var mycket folk som gick åt ett visst håll. Jag följde med strömmen.

Efter en ett tag upptäckte jag att jag hade följt strömmen till en annan skola, en gymnasieskola. Det var dit alla människor skulle.Jjag hade kommit långt ifrån universitet och hade gått en lång omväg.

Vad jag vill säga är att man behöver inte följa med strömmen, då kan man hamna någonstans där man inte vill.

Micke

Jaha, nu är jag här på Umeå Universitet. Precis lika förväntasfull som eleverna som började på gymnasiet. Kanske inte lika nervös eftersom jag har erfarenhet att luta mig mot.

Första kursen behandlar det specialpedagogiska fältet - verksamhet och forskning. Den kursen läser specialpedagoger och speciallärare tillsammans. Detta för att öka förståelsen för våra framtida yrken och hur de yrkesområdena samarbetar. Vi är 75 förväntansfulla lärare och av dessa lärare är det 3 killar och resterande tjejer.

Det har varit många nya insikter man har fått till sig redan nu. En tanke är varför det är så lätt för skolan att skylla på eleven. Det är lättare att lägga över ansvaret på eleven, det förstår jag med men det är inte rättvist. Men om man vänder på problemet blir det mer komplext. det är skolan som inte kan forma undervisningen efter eleven.Vi har lätt att ta till den snabba och enkla lösningen på problemet. Oftast är det inte den bästa.

En annan insikt som jag har vunnit är att det är mycket speciellt att sova på en öppen sovsal på ett vandrarhem. Jag tyckte att jag var väl förberedd när jag anlände till Umeå men jag hade inte ens tänkt tanken att ett par öronproppar kunde vara en klok investering när det gäller öppen sovsal. En del behöver lyssna på musik innan de somnar och andra behöver läsa men inte jag. Min insikt är att jag är för gammal för sovsal.

Micke