Brister i kommunernas hjälp till arbetslösa ungdomar

En av de främsta drivkrafterna till den ökade psykiska ohälsan bland unga i Sverige är sannolikt den drastiskt försämrade arbetsmarknaden för denna åldersgrupp (SOU 2006:77). Detta tvingar alla att gå i gymnasiet, även de ungdomar som inte klara utbildningen. 

    I dag uppgår ungdomsarbetslösheten i Sverige till cirka 25 procent och är nu bland de högsta bland EU:s medlemsländer.  Arbetsmarknaden för de yngsta i gruppen 16-19 år har i princip raderats ut. En aktuell rapport visar att detta endast delvis hänger samman med att man har byggt gymnasieutbildningen (Olofsson, 2009). 

   Det ibland finns jobb som en lågutbildad ungdom hade kunnat ta, men studien visar att arbetsförmedlare väljer att ge dem till äldre sökande med hänvisning till att ungdomar bör gå på gymnasiet och inte jobba. Detta bidrar till att etableringsåldern på arbetsmarknaden har förskjutits från 21 år i början av 1990-talet till 26 år idag. 

   I studien har företrädare för arbetsförmedling, socialtjänst och skolor intervjuats. Intervjuerna visade att de åtgärder som sätts in ofta är dåligt planerade och inte samordnade. Det händer till och med att stat och kommun motarbetar varandra. Socialförvaltningen bedömer att ungdomar kan stå till arbetsmarknadens förfogande och hänvisar därför ungdomarna till arbetsförmedlingen, som i sin tur gör motsatt bedömning och skickar tillbaka dem till det sociala. Ofta handlar det om att man vill förbättra sin egen statistik och minska de egna kostnaderna. 

   Det är därför mycket angeläget att utveckla former för regelbunden samverkan mellan arbetsförmedling, socialtjänst och skolan. En sådan form är s.k. Navigatorcentra som har inrättats i några kommuner. 

Referens

Olofsson, J., Panican, A., Pettersson, L., & Righardl, E. (2009). Ungdomars övergång från skola till arbetsliv – aktuella utmaningar och lokala erfarenheter Lund: Socialhögskolan, Lunds Universitet.