Elevhälsan - Elevhälsan - Specialpedagogen Mod & Metod



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Specialpedagogen Mod & Metod

Det inkluderande klassrummet
Postat 2019-08-26 09:45

De farliga ärendegångarna

Många skolor har ärendegångar för elever som inte når målen. Dessa ärendegångar är ofta grundade tanken om att olika personer ansvarar för olika delar i elevens lärande. De är också ofta uttryckta utifrån tanken om att det finns en progression i insatserna för eleven men att lättare insatser måste prövas först innan mer omfattande stödinsatser får sättas in.

I detta inlägg vill jag resonera om varför detta är farligt för elevens rätt till kunskap och varför det blir ohållbart för både lärare, mentorer och elevhälsan samt rektor. ja alla som jobbar på en skola. Den specialpedagogiska kompetensens möjligheter att använda sin kompetens blir i ärendegångarna ofta bortdribblad. Elevhälsans möjligheter att arbeta förebyggande omintetgörs av dessa ärendegångar som av någon anledning ändå finns på väldigt många skolor. 

En vanlig ärendegång uttrycks så här (intentionen är förstås att tydliggöra olika personers ansvar i “elevärendet”):

  1. Läraren uppmärksammar och försöker med olika anpassningar att hantera elevens svårigheter att nå målen. Ibland finns också en lista med extra anpassningar att tillgå för att pröva sig fram på egen hand.
  2. Läraren konsulterar arbetslaget för att få ytterligare tips och råd om hur elevens oförmåga ska hanteras. Mentor meddelas. 
  3. Läraren konsulterar elevhälsan för att få ännu mer specialiserad hjälp av anpassa sin undervisning. Vid dessa konsultationer ska lärare redogöra för vad läraren har gjort hittills. De kallas ibland konsultativt EHT eller Öppen mottagning, Läraren meddelar mentor vad som bestämts. 
  4. Läraren och mentor formulerar ett elevärende till EHT. I detta redogörs för vilka anpassningar som har gjorts, eventuellt också elevens syn på sin skolsituation.
  5. Mentor anmäler till rektor om behov av särskilt stöd. Mentor, rektor och EHT gör en bedömning av elevens behov av särskilt stöd. 
  6. Rektor tar beslut om särskilt stöd eller inte. 
  7. Åtgärdsprogram skrivs av mentor eller specialpedagog. 

Jättetydligt kan tyckas. Men felaktigt utifrån styrdokumenten, forskning och specialpedagogisk kunskap. Jag tar det i ordning igen och resonerar om varje del:

  1. Läraren uppmärksammar och försöker med olika anpassningar att hantera elevens svårigheter att nå målen. Ibland finns också en lista med extra anpassningar att tillgå för att pröva sig fram på egen hand.

Om en elev riskerar att inte nå målen ska elevens hela skolsituation tas i beaktande. Redan nu bör lärare tillsammans med arbetslag och elevhälsa, i synnerhet den specialpedagogiska kompetensen, reda ut vilka sorts arbetsuppgifter det handlar om, vilka delar i kunskapskraven det handlar om och hur eleven får arbeta, hur gruppen fungerar och vilka didaktiska övervägande läraren har gjort. Vad ska eleven utveckla enligt ämnets syfte? Hur har eleven fått utveckla det? Hur har läraren och arbetslaget tolkat kursplanen? Hur är det sociala klimatet? Vad behöver utvecklas utifrån kunskapsmålen och hur kan det göras? Vilka läromedel används och varför? 

  1. Läraren konsulterar arbetslaget för att få ytterligare tips och råd om hur elevens oförmåga (sic) ska hanteras. Mentor meddelas. 

Om en elev trots extra anpassningar (alltså individuella stödinsatser riktade just mot den eleven) fortfarande inte utvecklas i riktning mot kunskapskrav eller kunskapsmål ska enligt skollagen behov av särskilt stöd utredas. Det finns ingen anledning att vänta med detta. Däremot finns anledning att klargöra att en anmälan om behov av särskilt stöd inte innebär att det blir särskilt stöd. Ett utredningsarbete är ett utmärkt tillfälle till kollegialt samarbete. Fortfarande står inget i ärendegången om att undersöka elevens skolsituation, något som styrdokumenten (särskilt allmänna råd om arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd) stipulerar. 

  1. Läraren konsulterar elevhälsan för att få ännu mer specialiserad hjälp för att anpassa sin undervisning. Vid dessa konsultationer ska lärare redogöra för vad läraren har gjort hittills. De kallas ibland konsultativt EHT eller Öppen mottagning, Läraren meddelar mentor vad som bestämts.

Att elevhälsan ska konsulteras som något slags expertpanel som dels ska bedöma om läraren har gjort rätt, dels ska bedöma vad läraren inte har gjort är befängt. Då har man verkligen gått ifrån styrdokumentens krav på att i ett tidigt skede se till att lärare och elevhälsan samarbetar förebyggande och hälsofrämjande. Risken är stor att fokus blir på läraren och undervisningen och inte på elevens hela skolsituation. De exempel jag själv varit med om visar dessutom att det oftast inte finns en metod eller en struktur för dessa samtal. Jag skulle själv som lärare dra mig för att komma till sådana möten. Mentor är med vid sidan om hela vägen men involveras inte förrän det är kris. Då förväntas mentor ta över. Kul jobb. Sen förväntas elevhälsan ta över om mentor inte heller lyckas ändra på eleven. Ännu roligare jobb. 

  1. Läraren och mentor formulerar ett elevärende till EHT. I detta redogörs för vilka anpassningar som har gjorts, ibland ska också elevens syn på det hela finnas med i redogörelsen.

Varför används ordet “elevärende? Vems ärende är det egentligen? Varför ska elevhälsan ta emot ett sådant, särskilt om elevhälsan inte har varit involverad tidigare? Varför ska extra anpassningar redogöras för, är det inte bättre att isåfall redogöra för hur de extra anpassningarna följts upp och vad som hände under arbetet med de extra anpassningarna? Men ännu hellre ska detta förstås redan vara känt i arbetslaget där elevhälsan ingår. För mig blir det väldigt skevt att skapa dokument kring en elev istället för att arbeta tillsammans kring eleven kontinuerligt, i synnerhet om det är så att man behöver förstå eleven bättre. Ordet “elevärende” avpersonifierar eleven och skapar ett problem. Det är illa. 

5-6. Mentor anmäler till rektor om behov av särskilt stöd. Mentor, rektor och EHT gör en bedömning av elevens behov av särskilt stöd. Rektor tar beslut om särskilt stöd eller inte. Åtgärdsprogram skrivs av mentor eller specialpedagog. 

Varför mentor ska anmäla till rektor går mig förbi. Om läraren är orolig måste ju läraren vara den som anmäler oro. Annars flyttas ju ”ärendet” längre och längre bort från läraren som samtidigt är den som ska ge särskilt stöd (se läroplanens andra kapitel). Hur åtgärdsprogrammet ska genomföras brukar faktiskt inte framgå i ärendegångarna. Det är vanligt att specialpedagoger skriver åtgärdsprogram. Ibland gör specialpedagogen hela utredningen också. Frågan är hur en utredning kan bli heltäckande om den skrivs av en person som inte arbetar med eleven dagligen och kan förstå eleven i olika situationer? Eftersom läraren är den som ska använda åtgärdsprogrammet är det lämpligt att läraren också är med och utformar det. Hur åtgärdsprogrammet utformas beror på utredningen. Det är där jobbet görs för att förstå elevens behov. Om den inte görs i samråd med elevhälsan (som lagen säger) utan kanske av elevhälsan själv är risken stor att elevens behov inte förstås kopplat till det pedagogiska sammanhanget – kursplanen och de didaktiska frågorna. Det är dessutom risk att den görs med fokus på elevens alla problem istället för att lyfta blicken och se över hela skolsituationen. Varför inte kartlägga elevens dagar? Då får man information om vad som händer i olika situationer och kan se samband. Att bara gräva i vad som är fel på eleven är ett svek och kan knappast kallas ett pedagogiskt arbete. 


Hur ska man göra istället? Det beror ju på vilken skola man är på, hur långt man har kommit med att utforma verksamheten efter de elever som finns där. Det beror också på den grundläggande kulturen, är den salutogen eller är den mer problemlösande

Vad tänker man att elevhälsan ska användas till? Om kulturen på skolan är att elevhälsan ska vara en stödfunktion vid utmaningar så är det svårt att vända skutan på en gång. Då är förväntningarna på elevhälsan att den ska vara en expertpanel som ska komma med de goda lösningarna (problemlösningarna) när de efterfrågas, alltså när det enligt någon är dags för åtgärder, gärna genomförda av någon annan. 

Jag tror att man behöver klargöra att elevhälsan inte är en instans som ska hantera elever som inte når målen. Elevhälsan är en skolutvecklingsgrupp som ska stärka skolans tillgänglighetsarbete. När det är dags att utreda elevens behov av särskilt stöd ska “samråd ske” med elevhälsan (om det inte är uppenbart obehövligt – 3 kap 7§). Vad innebär samråd? Läraren har ansvar för elevens utveckling mot målen, den kan inte överlämnas till en annan part. Däremot ska läraren förstås få stöd för att tillsammans kunna förstå eleven och genomföra förändringar så att elevens skolsituation förbättras. 

Om man vill förflytta sig mot den salutogena kulturen och sluta lösa problem i snabb takt för att istället utveckla tillgängligheten på riktigt, då kan man börja i en alternativ ärendegång som är mer utformad utifrån de allmänna råden. I denna alternativa ”ärendegång” är ordet ärende borttaget till förmån för fokus på tillänglighet. Tillgänglighetsarbetet tar aldrig paus. Det pågår konstant i olika områden. Individuella stödinsatser är ett sådant område. Rubriken kan därför vara:


Tillgänglighetsarbetets olika faser vid uppmärksammad risk för ej godkända betyg eller andra svårigheter i skolsituationen: 

Grundförutsättning: Lärare utformar undervisningen utifrån den grupp som undervisas. Elevhälsan bistår med förståelse för elevers behov och förutsättningar. 

  1. Lärare uppmärksammar att en elev riskerar att inte utvecklas i riktning mot kunskapskrav eller kunskapsmål. Läraren, med stöd av arbetslag och elevhälsan (framförallt specialpedagogisk kompetens), kartlägger elevens skolsituation i syfte att hitta situationer, arbetssätt, tider mm som kan behöva individanpassas. Antingen framkommer att riskfaktorerna kan avhjälpas med förändringar i den fysiska, sociala eller pedagogiska lärmiljön eller så framkommer att det faktiskt behövs en individuellt riktad stödinsats. Läraren sätter då skyndsamt in extra anpassningar och följer upp dessa med hjälp av arbetslaget där elevhälsan ingår. Fokus är på utveckling mot kunskapskrav och/eller kunskapsmål. 
  2. Lärare, arbetslag och elevhälsan uppmärksammar att de extra anpassningarna inte stödjer elevens utveckling i riktning mot kunskapskrav och/eller kunskapsmål. Läraren i samråd med arbetslag inklusive elevhälsan analyserar på nytt vad som hämmar och vad som kan stärka elevens utveckling. Nya extra anpassningar sätts in eller de gamla intensifieras.
  3. Lärare, arbetslag och elevhälsan uppmärksammar att de extra anpassningarna  ändå inte stödjer elevens utveckling i riktning mot kunskapskrav och /eller kunskapsmål. Läraren anmäler till rektor att  behov av särskilt stöd behöver utredas. (Man kan gå direkt hit om det finns skäl att tro att extra anpassningar inte kommer att räcka). 
  4. Lärare i samråd med elevhälsan utreder elevens behov av särskilt stöd. Kartläggning av elevens hela skolsituation med fokus på styrkor och svårigheter på individ-, grupp-, skolnivå. Informationen som framkommer vid kartläggningen analyseras gemensamt för att komma fram till en pedagogisk bedömning: vad skapar bättre förutsättningar för elevens utveckling mot kunskapskrav och/eller kunskapsmål? De fysiska, sociala och pedagogiska lärmiljöerna undersöks och förändras utifrån elevens behov för ökat lärande. Alla inblandade är noga med att se till att behov inte blandas ihop med lösning. En lösning möter behovet. 
  5. Antingen skrivs ett åtgärdsprogram av lärare i samråd med elevhälsan eller så går lärare, arbetslag och elevhälsa tillbaka till steg 1 och 2. Om åtgärdsprogram skrivs ska det användas i utformningen av undervisningen, både i skolan och på fritidshemmet. 
  6. Åtgärdsprogrammet följs upp av lärare i samråd med elevhälsan och rektor. Syftet är att se till elevens rätt till individuellt stöd efterlevs. Syftet är också att se vilka kunskaper som genereras i arbetet för att bli en del av ett förebyggande arbete i framtiden på både kort sikt och lång sikt. 
  7. Alla reflekterar i syfte att utveckla tillgänglighetsarbetet: Vad har vi lärt oss av elevens behov och förutsättningar kopplat till hur vi utformar lärmiljöerna (de fysiska, sociala och pedagogiska)? Hur inkorporerar vi denna kunskap i steg 1 för eleven i fråga och för framtida elever?

Att utreda behov av individuella stödinsatser är ett väldigt bra sätt att få snurr på samsyn, samstämmighet, förståelse för uppdraget och för tillgänglighetsarbetet i stort. En önskan inför detta läsår – låt inte ärendegångar hämma det viktiga gemensamma utredningsarbetet. Låt det istället bli en del av det systematiska arbetet med att undersöka undervisningens och lärmiljöernas effekt på elevernas utveckling och lärande.


Kartläggningsarbete för analys av påverkansfaktorer i elevens hela skolsituation: Skärmavbild 2019-08-26 kl. 08.23.44


Vill du lära dig mer om hur du kan göra välgrundade analyser kring elevers skolsituation vid oro för deras kunskapsutveckling? Maja Lindqvist (specmaja) och jag håller i en kurs fredag 25 oktober i Stockholm kring detta:

Kurs i extra anpassningar, utredning, åtgärdsprogram 25 okt 19

 

ledarskap

anmälan till elevhälsan behov och insatser elevärenden extra anpassningar förebyggande arbete hälsofrämjande och förebyggande individnivå kollegialt lärande pedagogiskt perspektiv tillgängliga lärmiljöer åtgärdande arbete
Postat 2019-08-11 22:10

Vilka är eleverna? Kartlägg för en inkluderande skolstart!

Det är dags igen att plocka fram hjärncellerna, rutinerna och de tidiga morgnarna! Jag har dubbla känslor. Å ena sidan önskan om att fortsätta med dagar utan fasta tider, fyllda med romanläsning, sällskap och bad istället för koncentration, ansträngning och att tänka ut strategier. Å andra sidan en känsla av att längta till lite rutiner, mål att uppnå och viktiga frågor att fördjupa sig i tillsammans med andra. Till exempel det här med att skapa en inkluderande skola. 

Det här med inkludering är mer en process än en produkt. Vi tar små steg i rätt riktning och en vacker dag är vi där och undrar vad vi höll på med förr.

Pilar

En litet steg vi kan ta för att få en mer inkluderande ansats denna termin är att kartlägga vilka elever vi har så att vi inte planerar verksamheten för några andra än de vi kommer att möta om en vecka eller två. Kartläggningen är inte statisk, vi vet ju att vi kan ha fel och vi vet framförallt att elever utvecklas. Men hur är det just nu?

All systematik i skolan ska kretsa kring frågorna Var är vi? (nuläge) Vart ska vi?(riktning) Hur gör vi? (insatser, handlingar) Hur blev det? (uppföljning och utvärdering).

var är vi vart ska vi.png

Jag tror att vi ibland utan att tänka på det hoppar över nuläge och riktning och börjar tänka direkt på hur vi ska göra för att komma i mål. Men egentligen, hur ska vi veta det om vi inte har på fötterna kring nuläget? Hur kan man formulera ett mål utan att ha undersökt nuläget? 

Ett blogginlägg blir lite förenklad för det här är väldigt komplext förstås. Men jag tänkte dela med mig av några sätt att få igång kartläggningar för att få fatt i ett nuläge så att vi vet vad utgångsläget är.  En del tänker kanske på kartläggning som det man gör när man tror att en elev behöver särskilt stöd. Kartläggning är då en del av utredningen, men kartläggning kan ju göras för olika syften. En god design för undervisning och lärmiljöer tar hänsyn till vilka som ska lära sig, inte bara vad de ska lära sig. Då måste man kartlägga vilka eleverna är. Många skolor börjar med screeningmaterial eller diagnostiska prov som kartläggningsmaterial. Men det kan vara idé att fundera över andra sätt att göra eleverna mer rättvisa. De får inte känna att skolåret börjar med prov eller test som talar om hur smarta de är eller i vilket fack de hamnar. Här är några förslag som mer handlar om att lyfta blicken tillsammans och använda strukturer för att börja fundera över individer i gruppen kopplat till undervisning och lärmiljöer. 

  1. Vad kan alla? Vad behöver några? 

Fundera över hur gruppen är sammansatt av olika individer, antingen genom att man redan känner den eller genom att man har information från tidigare skola:

Alla kan många kan.png

(Illustration ur boken Lektionsdesign)

Vad kan vi förvänta oss att alla kan? Har vi information om elever som behöver stimuleras mer eller elever som behöver baskunskaper i något? Är det alltid så eller i vissa lärsituationer? Denna kartläggning fördjupas under tiden som man lär känna eleverna. 

2. Svårt – behov – lösning

Om vi känner gruppen eller kan förvänta oss att nästa grupp kan vara som grupper brukar vara på skolan kan man använda mallen nedan för att börja tänka kring behov och lösningar. Vad har gruppen svårt med? Vad brukar funka? Om det är svårt med något, till exempel kanske man vet att många i gruppen har svårt att fokusera och lyssna på läraren, vad behöver gruppen? Det går ju inte att ta bort momentet “lyssna på läraren” så behovet verkar vara att lära sig att lyssna på läraren. Vad behöver eleverna i gruppen för att kunna lyssna på läraren? Vilka lösningar finns för att möta det behovet? Jag tänker att en lösning är att skapa ett dialogiskt klassrum så att eleverna vet att de blir lyssnade på. En annan lösning är att läraren talar kortare stunder till att börja med och att klassen tränar på att lyssna med hjälp av metoder och material. Finns det något av det som funkar som kan användas ännu mer för att möta behovet att kunna lyssna på läraren? Vilka effekter vill vi se av insatserna, lösningarna och hur ska vi utvärdera dem? 

svårt behov lösning mall

copyright

3. Vad behöver individerna i gruppen utveckla?

Ännu mer individfokuserat kan vi kartlägga genom att undersöka vad elever behöver utveckla kopplat till utbildningens mål. Dessutom kanske vi vet att elever behöver känna, veta, förstå något särskilt för att kunna utvecklas enligt läroplanen. En klasslista kan hjälpa till att få ordning på vad:et och behov att möta för att förebygga stress eller oro:

Skärmavbild 2019-08-08 kl. 10.34.15

copyright

4. Behov för lärande utifrån UDL (Universal Design for Learning)

Men det räcker ju inte med vad eleverna ska utveckla, vi behöver fundera på hur varje elev kan bli engagerad, vilka metoder som fungerar och hur kommunikationen kan fungera. Den här kartläggningen hänger ihop med Universal Design for Learning som bygger på att se till att öppna för fler sätt att engagera, fler sätt att träna och bearbeta kunskap och fler sätt att visa kunskap: 

Skärmavbild 2019-08-11 kl. 21.27.07

copyright

Det viktiga när man kartlägger så här detaljerat är att förstå att det inte är en dokumentation man håller på med utan en struktur för tanken. Att dokumentera i en klasslista är en struktur som hjälper till att få en överblick och förståelse vid ett tillfälle och/eller över tid. 

5. Vilka situationer är kritiska? 

En kritisk situation är en situation som kan påverka lärandet negativt för vissa elever och grupper. Kritiska situationer är också ett bra sätt att kartlägga men nu är det fokus på miljön runt elever, inte eleverna själva. Kritiska situationer kan vara ett sätt att stresstesta en aktivitet kopplad till en elevgrupp. Nu kommer många lärare ha gruppstärkande övningar. Men tänk om inte alla förmår delta i det som läraren har tänkt? Fundera över möjliga kritiska situationer så att de kan förebyggas. En gruppövning som innebär att alla elever ska se varandra i ögonen innebär att riskera att någon eller några elever exkluderas från början. Vet vi något om eleverna så att vi redan nu kan se att något blir en kritisk situation? Vet vi något från förra året? Här är några vanliga kritiska situationer att utgå från: 

Skärmavbild 2019-08-11 kl. 18.28.08

6. Lära känna-samtal

Introduktionssamtal har min gamla skola haft i många år för att samla information och kunskap om eleverna som får svara på några frågor, exempelvis sådana här frågor: 

Jag ser fram emot…

Jag är bra på….

Jag skulle vilja bli bättre på…..

Jag vill att skolan/lärarna vet om att…

Vilka frågor man ställer beror på vad man vill veta och varför. Vad ska man ha informationen till? Hur kan den göras tillgänglig för alla runtomkring eleverna utan att göra intrång i elevernas integritet?


Så snart vi har någon slags kunskap om nuläget kan vi fundera över nästa steg. 

Var är vi? Jo, vi verkar ha många elever som….Vi vet att några elever…Vi vet att vi har kritiska situationer….

Vart ska vi? Vi ska se till att alla elever kan….innan jul.

Hur kommer vi dit? Vi ser till att….

Hur gick det? Vi skulle ha….Vi ska fortsätta att….

 

var är vi vart ska vi.png

Varmt lycka till med att välkomma alla viktiga människor till ett nytt lärår!

Skärmklipp 2017-05-04 17.02.32

förebyggande och hälsofrämjande inkludering kartläggning Lektionsdesign
Postat 2019-06-02 13:51

Nästa års förebyggande arbete börjar nu!

Lärarna har fullt upp med bedömningar och betygssättning, kanske jagar man de sista eleverna i mål. För de flesta lärare är inte det förebyggande arbetet i fokus så här års. Elevhälsan, däremot, ska förstås alltid ha det förebyggande arbetet i fokus. Det står ju i lagen (2 kap §25).

Så här års är det extra viktigt att påbörja nästa lärårs förebyggande arbete. Nu har vi nämligen mycket facit i hand vad gäller året som har gått och vi har det färskt i minne.

Här är några sätt att samla information på ett strukturerat sätt, alltså kartlägga, för att göra en analys av vad som behöver mer tankemöda och handlingskraft inför nästa år:

Steg 1 – identifiera prioriterade områden

Närvaro & frånvaro

Hur såg årets närvaro ut? Utmärker sig vissa klasser, ämnen, dagar eller perioder under året?

Hur många elever hade en problematisk frånvaro, det vill säga som påverkade deras skolsituation? Hur utredde vi dessa elevers skolsituation (det är ju inte frånvaron i sig som ska utredas utan elevens hela skolsitution)? Hur följde vi upp dessa elever? Hur gick det för dem nu i slutet av läråret?

Hur många elever hade en frånvaro som var förutsägbar, på grund av sjukdom eller annat? Hur lyckades vi förebygga negativa konsekvenser av denna frånvaro?

Hur många elever hade en spretig frånvaro, kanske med sjukintyg men ändå inte förutsägbar? Hur lyckades vi förebygga negativa konsekvenser av denna frånvaro? Hur lyckades vi förebygga alltför hög frånvaro i dessa fall? Vad säger de eleverna själva?

Individuella stödinsatser

När vårt tillgänglighetsarbete på gruppnivå inte räcker till för en enskild elev har eleven rätt till individuella stödinsatser; extra anpassningar eller särskilt stöd. Vilka extra anpassningar har vi satt in under året? Vilka effekter har vi sett av dem? Handlar effekterna om kunskapsutveckling eller trygghet och trivsel? Vad kan vi lära av det? Kan några av de extra anpassningarna vara en del av ledning och stimulans nästa år för enskilda elever, för grupper eller för hela skolan?

Vilka särskilda stödinsatser har vi satt in under året? Hur många elever har åtgärdsprogram? Finns utredningar som grund för alla åtgärdsprogram? Är utredningarna välgjorda så att de verkligen utgör grund för åtgärderna? Har vi lyckats skilja mellan behov och åtgärd? På vilka sätt har åtgärdsprogrammen varit stöd i arbetet med att utforma en undervisning som fungerar för eleven? Vilka särskilda stödinsatser kan istället bli extra anpassningar eller ledning och stimulans nästa lärår?

Elevernas upplevelser 

Hur uppfattar eleverna sin skolsituation? Vad står det i de elevenkäter som gjorts? Var, när och hur uttrycker elever åsikter om skolan? Vad har kommit fram i hälsosamtalen? I utvärderingar av undervisningen? Finns det mönster i klasser, årskurser, ämnen, lokaler, perioder av läråret?

TIPS! Min förra skola, Täby Enskilda Gymnasium, har sedan många år avslutat läråret med intervjuer med avgångselever för att ta reda på hur de ser tillbaka på sina tre år på skolan. Vad kan skolan göra bättre? Vad ska skolan fortsätta med? Vilka råd och reflektioner kan avgångseleverna bidra med för att nästa års elever ska få det ännu bättre? Det är förstås bara ett av många sätt, men ett mycket bra sätt att samla information för att ringa in viktiga områden för det förebyggande arbetet.

Betyg och bedömning

Hur många F-varningar har vi producerat? (Nej, det finns inget som heter F-varning men eftersom många skolor ändå ägnar sig åt detta otyg så skriver jag det här). Finns det mönster i antalet “varningar” i olika ämnen, årskurser, klasser? Hur ser “varningarna” ut under elevernas hela tid på skolan, finns mönster i olika tidsperioder, kurser, arbetssätt eller examinationsformer?

Hur är det med resultat på nationella prov jämfört med betyg, finns stora skillnader? Är resultaten på nationella proven samma som betygen? (Båda fallen behöver undersökas)

Vårdnadshavare

Vad har de uttryckt under året? När, var och hur har de uttryckt positiva och negativa åsikter om skolans arbete? Ser vi några mönster eller kategorier i vårdnadshavarnas kommentarer eller frågor till skolan? Hur har det påverkat arbetet i skolan? Hur kommunicerar vi med vårdnadshavare? Vilka kommunikationsvägar och resonemang kan bli föremål för samarbete med vårdnadshavare nästa år?

förstoringsglas

Steg 2 – undersök mer för att identifiera behov

Ringa in ett prioriterat område. Vad behöver vi veta mer om detta område? Det gäller att inte dra slutsatser som är onyanserade. Att det till exempel är många F-varningar i ett ämne behöver inte betyda att eleverna inte klarar ämnet eller att läraren inte är tillräckligt skicklig på att undervisa. Ett specialpedagogiskt arbete innebär att undersöka många fler aspekter: vad säger eleverna? Hur är stämningen i klassen? Vilken tid på dagen är lektionerna? Vilka material har läraren använt? Vilka metoder? Hur har de påverkat enskilda elever och gruppen?

Ringa in fler prioriterade områden om det behövs.

Steg 3 – identifiera behov

Vad behöver eleverna kunna, känna, förstå, utveckla? Vad behöver lärare kunna, känna, förstå, utveckla?

Vad behöver vårdnadshavare kunna, känna, förstå? (Vårdnadshavares behov av utveckling kan vi inte ta ansvar för)

Vad behöver organisationen kunna, känna, förstå, utveckla? 

teamwork

Steg 4 – Planera för att möta behoven nästa år

Att möta behoven innebär att förebygga att det som har inneburit svårigheter i år inte innebär samma svårigheter nästa år. Nu är det dags att gå från konstatera till agera.

Exempel

Om elever har haft frånvaro som inneburit att de inte går i mål i slutet måste det finnas en plan, ett arbete, som förebygger det nästa år. Förmågan att skapa ett sådant arbete kommer att bero på om man mäktar med att utgå från det relationella perspektivet eller inte. Tänker man kategoriskt så är ju frånvaron elevens problem och inget som skolan kan göra något åt: “eleven mår ju dåligt!”. Tänker man relationellt så är frånvaron ett hinder i elevens skolgång.  Skolan och eleven måste arbeta för att konsekvenserna ska bli så få som möjligt, oavsett om det beror på att eleven mår dåligt eller om det beror på att eleven inte trivs med sin lärare. För så enkelt är det ju sällan, att man antingen mår dåligt helt frikopplat från skolan eller att man inte trivs med sin lärare helt frikopplat från allt annat. Vi arbetar förebyggande för att motverka och undanröja konsekvenser av den situation som elever befinner sig i oavsett situation.

Gör en projektplan, ett årshjul en handlingplan eller vad man nu vill kalla det. Det viktiga är att konkretisera och tala om vem som ska göra vad när, hur och varför.

Exempel:

Svårighet: Vi har många F:varningar i slutet av året och ägnar mycket tid åt att jaga elever för att få dem att sluföra och visa kunnande.  

Behov: Organisationen behöver utveckla förmågan att fånga upp i ett tidigare skede. Organisationen behöver kunna identifiera elevers skolsvårigheter tidigt. Organisationen behöver kunna kommunicera oro tidigt med vårdandshavare och elever.

Eleverna behöver förstå vad de ska göra och varför. Eleverna behöver utveckla studieteknik och kunna sätta igång och genomföra arbeten.

Lärare behöver kunna identifiera missuppfattningar eller kunskapsluckor tidigt. Lärare behöver utveckla strategier för att fånga upp elevers tankar om arbetet. Lärare behöver utveckla strategier för att nå alla elever, särskilt de som upplevs som svåra att nå.

Insatser: För att utveckla förmågan att fånga upp i ett tidigare skede ska vi……

För att identifiera elevers skolsvårigheter tidigt ska vi….

För att kommunicera oro tidigt med vårdnadshavare och elev ska vi….

För att alla elever ska förstå vad de ska göra, hur och varför ska vi….

Och så vidare.

Skärmavbild 2019-06-01 kl. 17.12.07


Ett förebyggande arbete är utvecklingsarbete. Känns det övermäktigt att ta tag i större områden kan man istället fokusera på en elev som får agera skolutvecklingsobjekt.

Exempel:

Svårighet: eleven XX hade sporadisk frånvaro och vi agerade inte i tid utan upptäckte omfattningen av frånvarons konsekvenser först i april månad.

Behov: organisationen och eleven behöver veta att det inte ska hända igen. Lärare behöver förstå och tillämpa rutinerna kring frånvaro. Organisationen behöver förstå hur strukturerna och rutinerna kring närvaro och frånvaro fungerar i praktiken. Organisationen behöver utveckla samarbete kring frågor om närvaro och frånvaro.

Insats: för att organisationen ska utveckla samarbetet kring närvaro och frånvaro ska vi…..

Steg 5: agera som planerat

Sätt av en tid varje vecka för att följa upp arbetet. Det kanske räcker med 5 minuter. Om det finns EHT-möten så kan det vara lämpligt att följa upp under dessa möten. Annars kan man ta arbetslagsmöten förutsatt att elevhälsan är med i dem. Det är ju elevhälsan som ska driva det förebyggande arbetet men de kan inte sköta det på egen hand vid sidan om lärarna.

Ju mer förebyggande vi arbetar desto mer hälsofrämjande blir verksamheten. 

Learning_process_and_quality_standards

elevhälsan förebyggande arbete förebyggande och hälsofrämjande relationellt perspektiv skolförbättring tillgängliga lärmiljöer undersöka organisationen
Postat 2019-05-26 19:03

Specialpedagogiska – ett minoritetsspråk

Ibland upplever jag att när jag talar utifrån ett specialpedagogiskt perspektiv är det som att tala ett minoritetsspråk i en värld där alla bara vill tala engelska. Jag vet att det här språket, specialpedagogiska, skulle hjälpa kommunikationen men ingen vill byta från engelskan eftersom de som inte talar specialpedagogiska inte heller vet riktigt hur det låter när det talas fullt ut eller vad det skulle vara bra att överge engelskan för. 

Några engelsktalande säger kanske att det nog är bra att det finns de som talar specialpedagogiska för alla kan ju faktiskt inte förväntas lära sig ytterligare ett språk, de som är experter på specialpedagogiska kan ägna sin tid åt det. Andra säger att specialpedagogiskan inte har någon plats i en värld där engelskan går utmärkt att använda. Ytterligare några anser att de talar specialpedagogiska men de bryter så starkt på majoritetsspråket att det inte går att förstå riktigt vad de säger. En del försöker verkligen att tala specialpedagogiska och förfinar vissa domäner av språket medan andra går dem helt förbi. Man använder vissa ord på specialpedagogiska men meningarna är fortfarande ihopsatta utifrån majoritetsspråkets syntax.

I tider av jobbannonser inför höstens tjänstefördelning är det särskilt framträdande hur mycket av ett minoritetsspråk specialpedagogiska är. Här är några exempel som alla börjar med att berätta att på just vår skola kommer du att få arbeta främjande och förebyggande:

”Dina arbetsuppgifter kommer att bestå i att tillsammans med övriga i EHT stödja skolans pedagoger i arbetet med stöd och anpassningar till elever samt ge handledning och konsultation. Du kommer arbeta med elever i behov av särskilt stöd både enskilt och/eller i mindre grupp, stötta i klassrum samt kommunicera med vårdnadshavare”.

”Du är ett stöd för elever, personal och vårdnadshavare och visar på metoder som kan tillgodose elevernas behov av stödinsatser. Du analyserar och ger förslag på stödinsatser genom bl a observationer och samtal med elever, vårdnadshavare, pedagoger och skolledning. Du utför pedagogiska kartläggningar och arbetar fram åtgärdsprogram för elever”.

”Som specialpedagog kommer du att kartlägga behov av extra anpassningar. Som specialpedagog kommer du att arbeta på individnivå med elever”.

”Du har specialpedagogexamen, eller annan relevant utbildning”.

”Du undervisar elever i behov av särskilt stöd i liten eller enskild undervisning. Du kommer också att ansvara för planering, genomförande, dokumentation och utvärdering av verksamheten runt de elever som du arbetar med. Du kommer även samarbeta med klasslärare runt enskilda elevers behov av anpassningar”.

”Du kommer ingå i skolans stödteam, där du arbetar med elever, föräldrar och skolans pedagoger och arbetslag”.

”I dina arbetsuppgifter har du det övergripande ansvaret för fördelning av stöd, upprättande och utvärdering av åtgärdsprogram samt ansökningar av tilläggsbelopp”.

Trots att man tänker att man har använt två ord från specialpedagogiskan, ”främjande och förebyggande”, så är texterna skrivna på engelska utan förtrogenhet med begreppen.

Betyder det att de som talar specialpedagogiska är bättre än de enbart engelsktalande? Eller betyder det att vi kan dra nytta av tvåspråkigheten för att fördjupa resonemang, öka förståelse för fler kulturer och använda fler ord och begrepp för att göra oss förstådda och för att förstå? Vi som går utbildningen i specialpedagogiska kan ju också engelska, annars skulle vi inte ha fått lära oss specialpedagogiska. 

Om det är så att utbildningen ger ytterligare dimensioner som man inte skulle ha haft utan utbildningen, kan det då vara så att de engelsktalande behöver ställa fler frågor om vårt språk och de begrepp som hör till specialpedagogiskan? Det kräver förstås en ärlig nyfikenhet, och en medvetenhet om att det finns grader av förståelse för allt det vi lär oss. Vi börjar med fakta, glider in i förståelse för att sen fördjupa kunskapen tills vi är förtrogna med den. Hur villig är den engelsktalande att erkänna att kunskapen inte är vare sig fördjupad eller förtrogen, eller att språket engelska kanske faktiskt inte räcker för att skapa en inkluderande kultur?

Jag kan inte stå och skrika på specialpedagogiska om ingen lyssnar ärligt med insikt om att det finns fler djup än bara användning av vissa ord. Hur får vi till den där reflektionen om ordens betydelse i en värld där majoritetsspråket används för att förklara det som bara kan sägas på specialpedagogiska?

 

språkbarriär

förebyggande och främjande specialpedagog specialpedagogik specialpedagogisk kompetens
Postat 2019-03-10 11:16

Istället för lågaffektivt bemötande: ledarskapskompassen

En bra lösning bygger på att man inte skapar problem för eleven. Ingen vill förlora i en konfrontation. Men, alla blir förlorare när någon inblandad anser sig ha vunnit.

Citatet ovan kommer från Bo Hejlskovs bok Beteendeproblem i skolan (Natur & Kultur, 2014). Jag tänker på detta citat när läser inläggen på olika håll i debatten som förts kring lågaaffektivt bemötande. Ett annat citat ur boken som  jag kommer att tänka på är detta:

Bara genom att ta ansvar kan du skapa möjligheter att påverka din egen situation. Om du tycker att andra ska lösa de problem du själv upplever förlorar du din egen möjlighet att påverka och du blir därmed maktlös.

Något har gjort att personal på olika skolor känner maktlöshet i situationer som ska hanteras lågaffektivt. När jag läser Hejlskovs bok slås jag av att mycket av det han resonerar om handlar om att ta ansvaret och inte låta situationer eskalera och bli kaos. Varför har det då i praktiken landat i det motsatta, att dra sig undan, att inte ta i situationen och att inte sätta de gränser som kan behöva tränas eller förstås?

Jag funderar över två möjliga orsaker som inte behöver ha med varandra att göra men som kan samspela.

Dels kan det handla om kunskapssyn och förståelsen för uppdraget. Om jag tror att min roll handlar om att lära ut, att förmedla både kunskaper och regler utifrån ramar som jag själv sätter, kan jag hamna i att ställa krav på mottagaren som inte är adekvata. Då tappar jag i mitt ledarskap och i relationen till den som jag vill ska lära mer eller göra annorlunda.

Dels kan det handla om att vi i skolan sedan några år är väldigt snabba med att ta till oss råd, begrepp och metoder som kommer från den psykologiska och medicinska sfären. Kanske har vi fastnat för något som kan förklara det utmanande eller till synes omöjliga att förstå sig på. Pedagoger beskrivs som en stukad profession, det är många som har talat i termer av en avprofessionaliserad kår (se till exempel Ingrid Carlgren i Skola och Samhälle). I det allt sämre självförtroendet tappar vi det professionella språket och förmågan att beskriva, förklara och resonera med begrepp och modeller som hör till den pedagogiska, metodiska och didaktiska sfären.

Jag möter ofta lärare som upplever att lågaffektivt bemötande är något som de inte kan relatera till. Däremot får jag alltid positiv respons när jag samtalar om ledarskapskompassen. Kompassen är beforskad i klassrumsmiljö och knyter an till ledarskapshandlingar som lärare utför och de konsekvenser som olika ledarskapshandlingar får. Så här förklarar jag den i min kommande bok om lektionsdesign:


Ledarskapshandlingar

I både Samuelssons bok Lärandets ordning och reda (2017) och Anneli Frelins bok Lyhörda lärare (2012) refereras till Wubbels forskning om interpersonellt ledarskap. Wubbels med flera forskare studerade lärares ledarskapshandlingar och skapade en modell för att visualisera vilken effekt olika handlingar får på relationen mellan lärare och elev och därmed på skolresultat. Så här kan modellen illustreras:

Skärmavbild 2019-02-24 kl. 12.46.05

(illustration Anna Hild i boken Lektionsdesign- en handbok, Gothia fortbildning 2019)

Den vänstra sidans ledarskapshandlingar lägger ansvaret för förståelsen för vad som krävs på eleven själv, vilket kan leda till sämre självförtroende och lägre motivation. Den nedre högra delen (foglig och förstående) innebär att ledaren kompenserar för brister, medan den övre högra delens ledarskapshandlingar (styrande och hjälpsam) innebär att träna, styra och explicit kommunicera och visa förväntningarna. Dessa två tårtbitar ger eleven mer möjligheter till inflytande och samhörighet med läraren vilket i sin tur kan kopplas till goda skolresultat.

Lärarens syn på och förväntningar på vad eleverna redan kan är viktig för valet av ledarskapshandlingar. Lärare skattar dock ofta graden av inflytande och samhörighet högre än vad eleverna gör. (Utdrag ur kapitel 3, klargör förväntningar, Lektionsdesign – en handbok). 


Den vänstra sidans ledarskapshandlingar förutsätter alltså att eleven/eleverna har en hög grad av exekutiva funktioner, alltså att de kan själva planera, genomföra arbeten och se konsekvenserna av sina handlingar. Det finns elever som man kan tillrättavisa en gång och som kan ta ansvaret för att förstå att de gjorde fel, varför och hur de ska göra istället. Men om det inte fungerar så behöver man ta till ledarskapshandlingar som är styrande och hjälpsamma i syfte att träna och utveckla de exekutiva funktionerna. Inte fogliga, för då visar man att man inte tror på dem och deras förmåga att utvecklas. Det leder till lågt självförtroende och fortsatt oförmåga att se konsekvenser av handlingar och alternativa strategier.

Att resonera om ledarskapshandlingar för att möta olika elever i olika typer av situationer kan vara ett sätt att utveckla ett språk om bemötande som lyfter både elever, lärare och relationerna däremellan. Man kan till exempel reflektera över i vilka tårtbitar som eleverna tycker att deras lärare oftast befinner sig i och hur man kan stötta varandra kollegialt för att så långt som möjligt befinna sig i tårtbitarna styrande och hjälpsam. Dessutom är det spännande att reflektera över vilka ledarskapshandlingar vi väljer gentemot varandra i kollegiet. 

Att påverka är att ta på sig ledartröjan. Det är inte alltid lätt att komma ihåg att ledarskapshandlingarna ska vara styrande och hjälpsamma samtidigt. Det är heller inte alltid lätt att göra distinktionen mellan sträng och styrande. Däremot är det alltid ens ansvar som professionell att fundera över om det man gör, säger eller skriver får den effekt man har tänkt oavsett intention. 

Kära bloggläsare, vi hörs igen. Nu ska jag fundera över mina egna ordval och ledarskapshandlingar! Men först vill jag dela med mig av en dikt som jag använt ofta i engelskundervisningen. En ingång i samtal om ledarskap och samspel: 

I wanna be the leader
I wanna be the leader
Can I be the leader?
Can I? I can?
Promise? Promise?
Yippee I’m the leader
I’m the leader

OK what shall we do?

 

– Roger McGough

förebyggande och hälsofrämjande kollegialt lärande ledarskapskompassen Lektionsdesign lyhörda lärare lågaffektivt bemötande lärandets ordning och reda återkoppling
Postat 2019-03-03 10:15

Specialpedagogen är kidnappad av elevhälsan

Drastisk rubrik? Javisst, men jag vill ändå reflektera och problematisera det faktum att lagen anger att den samlade elevhälsan ska bestå av psykologisk, medicinsk och psykosocial kompetens samt personer med specialpedagogisk kompetens. Tre professioner som inte har pedagogisk utbildning och en profession som har det. Specialpedagoger är lärare med erfarenhet av undervisning och en tilläggsutbildning.

Hur tänkte lagstiftaren? Vad var tanken med att samla de olika professionerna? Propositionen (2009/10:165) talar om att all information som kommer till elevhälsan ska utmynna i specialpedagogiska insatser. Man kan förstå det som att man tänkte sig att den specialpedagogiska kompetensen är länken mellan andra professioners perspektiv och det pedagogiska perspektivet. Allt som den psykologiska professionen, den medicinska och den psykosociala professionen kan bidra med utifrån sina kompetenser ska via specialpedagog/speciallärare översättas till insatser som ger förutsättningar för lärande och utveckling i riktning mot utbildningens mål.

Ingenstans står att den samlade elevhälsan ska kallas elevhälsoteam eller EHT, det är en konstruktion. Kanske kommer namnet EHT sig av att man tidigare hade ett elevvårdsteam. Man bytte namn från vård till hälsa. Samtidigt undrar jag om man bytte förhållningssätt från vård till hälsa eller om det blev ännu mer fokus på vad de olika namngivna professionerna ska jobba med? Hur kommer det sig att den samlade elevhälsan ska vara ett eget team? 

Jag vill betona att jag själv har haft goda erfarenheter av att samarbeta med andra professioner i skolan. Mina reflektioner handlar inte om enskilda erfarenheter utan om hur vi tänker i stort. Vad vill vi med ett elevhälsoteam? Vad finns det för risker med att ha ett EHT och vilka risker finns med att specialpedagogen är en del av EHT?

Om skolan har ett EHT som är ett eget team med egen arena vid sidan om lärare och annan personal uppstår automatiskt en klyfta mellan just lärare och EHT, samtidigt som EHT består av åtminstone en lärare. 

klyfta.jpeg

Varför är då specialpedagogen kidnappad i elevhälsan? Jo, om EHT anses vara ett eget team där specialpedagogen ingår så kommer (minst) tre andra perspektiv att vara dominanta i just detta team. Ibland vill de inte lägga sig det pedagogiska eftersom det inte är deras profession. Motsatsen förekommer också, när de andra professionerna gärna vill tala om för lärare hur de ska göra, möblera, formulera instruktioner eller annat även om de inte har en lärarutbildning. I båda fallen är svårigheten att elevhälsoteamet arbetar vid sidan om lärare, de är inte lärare och de arbetar inte med samma saker som lärare gör men de ska ändå stödja eleverna mot utbildningens mål. Hur skapar man en plattform för att bidra utifrån sin profession och samtidigt kunna tala om att man bidrar till elevers utveckling mot målen?

Jag tror att det är mycket lätt hänt att man berättar om hur det ser ut utifrån sitt perspektiv. Man kan mer om hjärnan, om sociala strukturer, om npf eller om medicinska förutsättningar. De utmaningar som kan uppstå kan då lätt förklaras med svårigheter i det kognitiva eller i det medicinska, kanske i det sociala eller i familjesituationer. Varje perspektiv har sin förklaring och alla är lika berättigade eftersom de inte är sprungna ur något som pedagogen själv kan komma fram till. Senast har vi sett exempel på hur lågaffektivt bemötande införs som en lösning på svåra utmaningar i lärmiljön och när det inte fungerar uppges metoden ha använts fel utifrån det psykologiska perspektivet (Inget vetenskapligt belägg för lågaffektivt bemötande).

Jag tror att det är lätt hänt att om specialpedagogen är med i elevhälsoteamet så ska det mycket till att gå emot dessa förklaringar. Man är ju en del av ett team, ett team som jobbar vid sidan om lärarnas olika team. Jag tror att det är lätt hänt att också specialpedagogen börjar söka förklaringar i andra perspektiv än det pedagogiska, metodiska eller didaktiska. Jag tror också att om specialpedagogen vill söka förklaringar i det pedagogiska perspektivet så är det inte lika väl mottaget som andra förklaringar som ligger utanför det pedagogiska. Varför ska någon i ett team vid sidan om lärarnas team komma och ha synpunkter på vad eller hur lärare gör, de är ju elevhälsan och inga pedagoger?

Vad är det som gör att en specialpedagog eller speciallärare anses ha mer gemensamt med en skolsköterska eller skolkurator än med sina lärarkollegor? Vilket team ska den specialpedagogiska kompetensen tillhöra för att göra mest nytta för skolans elever? I vilka arenor gör specialpedagogen mest nytta, i arbetslaget eller i elevhälsoteamets egen arena? Och vad är det som gör att elevhälsoteamet behöver vara ett eget team med en egen arena? Hur ska teamet på egen hand, utan att lärare är med, bidra till elevers utveckling mot utbildningens mål? Hur ska EHT-möten på egen hand bidra till elevers måluppfyllelse?

teamwork

Jag tror att så länge EHT-möten sker på egna arenor så kommer specialpedagogen att kidnappas in i perspektiv som handlar om att elevers svårigheter förklaras med funktionsnedsättningar, ergonomi, psykologi, social situation eller det som medlemmarna i teamet är förtrogna med. Då blir det plötsligt mer angeläget för specialpedagoger att gå på konferenser och få handledning för att lära mer om dyskalkyli, dyslexi, npf, språkstörning. Hur ska man annars kunna vara en del av elevhälsoteamet?

Vi har kanske själva bäddat för att röster höjs för att “inkluderingen har gått för långt” med individfokus, förklaringar, tips och råd som flyttar lärare inklusive specialpedagoger från den pedagogiska, metodiska och didaktiska arenan till en förment elevhälsoinriktad arena där elevers svårigheter är både frågan och svaret.

Det kanske inte är specialpedagogen som är kidnappad i elevhälsan när jag tänker efter. Det är det pedagogiska perspektivet.

glasögon.jpeg

PS: när jag skriver detta inlägg för elevhälsan konstaterar jag att jag inte kan kryssa i "pedagogiskt perspektiv" som tagg, däremot många etiketter som har att göra med psykologi och medicin, även "psykologiskt perspektiv". DS

elevhälsan elevärenden individnivå inkludering kategoriskt perspektiv kompensatoriskt perspektiv konsultation pedagogiskt perspektiv specialpedagogik specialpedagogisk insats specialpedagogisk kompetens utveckling
Postat 2019-02-17 17:32

Det funkar om någon sitter bredvid!

Man har prövat allt och ingenting funkar om man inte sitter bredvid eleven. Det är den enda lösning som tycks ge eleven det stöd som leder framåt. Vissa skolor har många elever som verkar fungera bäst när de har en vuxen som sitter bredvid och ser till att arbetet påbörjas, utförs och avslutas. För dessa skolor kan resurserna sina ganska fort om en individuell lösning av detta slag är vad som förordas av alla inblandade.

Lösningar som denna, att se till att eleven får någon som sitter bredvid, kommer ofta när skolans specialpedagogiska perspektiv är kategoriskt. Det är eleven som bär svårigheten och det är eleven som får stödet för att kompensera för sin svårighet. Utredningen för att identifiera stödbehov stannar på individnivån. Alla resurser sätts in för att klara eleven. Det låter väl ändå bra, eleven har ju rätt till stöd om det behövs? Eleven har rätt till stöd för lärande men stöd är inte alltid något som krävs på individnivå för elever som kämpar, stöd är något som alla som lär sig behöver i någon mån, i någon utsträckning någon gång under lärandet.

När en elev inte klarar av att driva sitt lärande själv, att sätta igång sitt arbete eller att genomföra en uppgift på egen hand kan vi istället undersöka stödbehoven utifrån ett relationellt perspektiv.

Det relationella perspektivet har stöd i styrdokumenten, vi ska undersöka organisationen runt eleven. Det kan ofta räcka med att ändra i organisationen runt eleven enligt Skolverkets allmänna råd för arbete med extra anpassningar och särskilt stöd. Det kanske inte ens behövs en extra anpassning om vi undersöker även gruppnivå och skolnivå.

Frågor för undersökning av gruppnivå är till exempel: I vilka situationer kan eleven? I vilka situationer fungerar lärandet och arbetet för att träna? Omvänt, kan vi identifiera när det inte fungerar? Vilken typ av uppgifter? Hur förväntas eleven arbeta och lära och hur tränas eleven på det? Finns det fler som inte kommer igång i klassen? Vilka arbetssätt använder läraren och hur påverkar de eleven? Hur fungerar klassen och hur påverkar klassens klimat och möjligheter att arbeta tillsammans eleven?

På skolnivå undersöker man till exempel  hur lärarna samarbetar kring eleven, hur lärare får möjlighet att kompetensutvecklas kring frågor, hur vi talar om eleverna, hur schemat fungerar och vilka lärverktyg som används. En viktig fråga på skolnivå är hur arbetet med ledning och stimulans bedrivs. Skolor som fokuserar mycket på extra anpassningar riskerar att cementera ett kategoriskt perspektiv, hur ser det ut på vår skola och hur påverkar det eleven/eleverna? 

Det kan hända att man kommer fram till att eleven har ett behov av att lära sig strategier för att komma igång. Man kanske också kommer fram till att stödet för att träna på strategier bäst ges i form av en vuxen som sitter bredvid. Men det gäller att vara säker på att man har utrett alla påverkansfaktorer på individ – grupp- skolnivå innan man landar i en pedagogisk bedömning som innebär ett individuellt stöd i form av en vuxen som sitter bredvid.

Om man kommer fram till att detta är det bästa för eleven just nu påbörjas analysarbetet av hur det kan påverka eleven i lärandet under ett längre tidsperspektiv. Vad händer sedan? Vilka risker finns för eleven om det finns en vuxen bredvid som ska sätta igång arbetet? Vad händer på gymnasiet? Hur kan vi undvika att stödet i denna form blir en hämsko för elevens utveckling?

Skolor som uppfattar att de har många elever som behöver en vuxen bredvid som sätter igång elever får snart slut på resurser för stödinsatser. Det innebär risker för elevers rätt till stödinsatser på individ – grupp-  och skolnivå. Det kan i sin tur göra många föräldrar oroliga för att deras barn inte får rätt stödinsatser. Att vända från ett kategoriskt perspektiv till ett relationellt blir nödvändigt för att säkerställa att stödinsatserna är adekvata och stödjer elevers rätt till kunskap. Men under vändningen gäller det att få med alla på tåget för att se fördelarna med ett gediget analysarbete.

Lärare måste få tid för kvalificerade samtal kring utmaningar i undervisningen i syfte att utveckla förmågan att göra didaktiska val som förebygger att elever sitter overksamma, oavsett om elever faktiskt har svårt med att driva sitt lärande jämfört med det som förväntas för åldersgruppen. Dessa elever är våra skolutvecklare. Det är kollegialt lärande att förhindra enkla lösningar på individnivå, hur välvilliga de än är och hur vettiga de än verkar i förstone.

Frågor att reflektera kring:

Hur samtalar vi utifrån individnivå, gruppnivå, skolnivå/organisationsnivå?

Talar vi mest om ledning och stimulans eller om extra anpassningar? Vilken effekt får det på vårt utvecklingsarbete och på elevernas rätt till kunskap?

Tar vi beslut utifrån ett kategoriskt eller relationellt specialpedagogiskt perspektiv på skolan? Hur vet vi det?

Hur kan vi skapa uthållighet i arbetet med att utveckla ett relationellt perspektiv?

 

sovande elever

behov och insatser gruppnivå individnivå kategoriskt perspektiv kollegialt lärande relationellt perspektiv skolnivå specialpedagogisk insats specialpedagogisk kompetens undersöka organisationen utveckling
Postat 2019-02-08 08:55

Vad är specialpedagogik, specialpedagogisk kompetens, specialpedagogisk insats och vem kan vara specialpedagog?

Kan vem som helst inneha en tjänst som specialpedagog?  Svaret på frågan beror på om den som svarar själv har specialpedagogisk kompetens eller kännedom om vad den innebär. Det finns en del att reda ut för att komma åt vanliga missuppfattningar om vad det här med specialpedagogik egentligen är och vad vi ska ha den till. Jag tänkte ge mig på att resonera utifrån mina utbildningar och erfarenheter i syfte att stödja reflektioner kring rollen och uppdraget som specialpedagogen har. 


Specialpedagogiska åtgärder för eleven – vad betyder det egentligen? 

I propositionen inför lagen om elevhälsa kan vi läsa:

Elevhälsans mål är att skapa en så positiv lärandesituation som möjligt för eleven. Personal med specialpedagogisk kompetens kan utifrån de uppgifter som finns om elevens hälsa, sociala situation etc. bedöma och planera hur elevens problem bäst ska mötas i undervisningen. Syftet med en samlad elevhälsa är bl.a. att den ska resultera i beslut om specialpedagogiska åtgärder för eleven. (Prop. 2009/10:165)

Det är lite olyckligt att det står eleven i singularis, det gör att man kan förstå att många tänker på specialpedagogiska insatser som något som riktas till enskilda elever. Det gör att man kan förstå att rektorer organiserar för att elevhälsan och specialpedagoger ska hantera “elevärenden”.

Men den som har en specialpedagogisk utbildning läser förmodligen inte alls texten som att den riktar sig till särskilda insatser till enskilda elever. Som specialpedagog kan man förstå att en specialpedagogisk åtgärd kan röra hela klassen för att förbättra förutsättningar för en enskild elev. Vi tänker att en specialpedagogisk åtgärd för en elev kan handla om att hela skolan gör något som förbättrar förutsättningar för en enskild elev eller flera. Vi tänker att en specialpedagogisk insats kan riktas till rektor eller lärare, till en grupp, till förståelsen för påverkansfaktorer, till ett utredande arbete för att bringa klarhet i en utmaning.

I lagtexten används istället begreppet specialpedagogisk insats:

(…) Vidare ska det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. (2 kap 25§)

Elevernas behov i plural. Hela skolans elever, beroende på hur skolan ser ut, vilka elevgrupper som finns där. Man kan ha viss förståelse för att rektorer eller andra “stakeholders” fortfarande läser lagtexten som att specialpedagogiska insatser ska sättas in för elever som behöver det. Alla skolor har ju flera elever som kan hamna i svårigheter. Men för oss som har en utbildning till yrket specialpedagog går det inte att tolka på något annat sätt än att det handlar om det förebyggande, hälsofrämjande och åtgärdande arbetet. En, flera eller alla elever omfattas.


Ta reda på behov för lärande på individ- grupp -skolnivå

En specialpedagogisk insats för oss innebär att specialpedagogen tar reda på mer om vilka behov för lärande eleverna har. Om en elev är stressad så stödjer specialpedagogen arbetet med att förstå vilka faktorer i lärmiljöerna runt eleven som påverkar positivt och negativt. Det är ett exempel på en specialpedagogisk insats. Den riktar sig till eleven såtillvida att det är eleven som är fokus för arbetet men insatsen stannar inte på individnivå. Specialpedagogens uppdrag är att se till att arbetet rör sig även på grupp- och organisationsnivå. Vad påverkar eleven? Vilka faktorer kan vi påverka i skolan och hur gör vi för att öka elevens förutsättningar att lära och utvecklas?

En specialpedagogisk insats kan också vara att se till att arbetet utgår från uppmärksammade bekymmer på grupp- eller skolnivå. Låt säga att vi upptäcker att många elever på skolan är stressade. En specialpedagogisk insats är att leda arbetet med att ta reda på mer om vad som påverkar eleverna positivt och negativt i lärmiljöerna. Vilka faktorer kan vi se? Vad säger eleverna? Hur gör vi för att öka elevernas förutsättningar att lära utan stress, en påverkansfaktor som hindrar lärande. Det specialpedagogiska arbetet handlar då om att skapa ökade förutsättningar för lärande för större grupper av elever.

Specialpedagogiska skolmyndigheten skriver så här om specialpedagogiskt stöd på sin hemsida:

Vi vill klargöra att SPSM inte på något sätt förordar specialpedagogisk stöd enbart på individnivå. Att arbeta med hela lärmiljön och att öka kunskapen i skolan om hur man anpassar undervisningen är oerhört viktigt och är basen för det stöd vi ger till skolor i Sverige.


En individ- och problemfokuserad syn på specialpedagogik urholkar resurserna

Var och en förstår att resurser (tid, kompetens, personer, lokaler…) aldrig kommer att räcka till om vi förstår specialpedagogiska insatser som något som riktas till varje enskild elev som på något sätt uppvisar svårigheter i skolans lärmiljöer. Ändå är det en förväntan från dem som inte har specialpedagogisk utbildning att specialpedagoger ska ha svaren på svåra frågor, ska kunna ge lösningar vid svåra utmaningar och ska kunna ge expertutlåtanden kring enskilda elevers svårigheter. När specialpedagoger inte kan ge sådana expertutlåtanden eller komma med förlösande svar avfärdas de ibland som oviktiga, som inte nödvändiga för organisationen. Man vill hellre ha någon som kan förmedla en lösning, som kan visa och tala om: “Gör så här med eleven!”

Det är ett ovetenskapligt förhållningssätt och ett oprofessionellt sätt att se på specialpedagogik, specialpedagogisk kompetens, specialpedagogisk insats och på specialpedagogens roll och funktion. Det är lättare, för man slipper ta tag i svåra frågor om vad som kan behöva utvecklas i organisationen omkring eleven. Men det kommer inte att lösa problemen. Ett kompensatoriskt förhållningssätt i synen på specialpedagogik hindrar skolans utveckling. Det förebyggande och hälsofrämjande arbetet finns då endast för elever som vi har bedömt som undervisningsbara. De andra blir föremål för specialpedagogik. Vilka “de andra” är beror på, ett mycket olikvärdigt system.

Specialpedagogisk kompetens är utifrån examensordningen något annat än att ha kompetens om vissa elevers svårigheter eller hur man gör för att möta vissa elever. Kompetensen får man genom att läsa 90 poäng på avancerad nivå utöver sin lärarexamen.


En bättre specialpedagogisk insats

En specialpedagogisk insats som skulle behövas på många skolor är därför att organisera för ett tätt samarbete mellan lärare och specialpedagoger i syfte att sprida kompetens kring hur man identifierar behov för lärande och organiserar undervisningen därefter. Att lärare får möjlighet att resonera om viktiga frågor som är angelägna för dem är ett sätt att hålla kvar lärare i yrket. De får inte lämnas ensamma i svåra utmaningar utan ska ha möjlighet att utvecklas genom kvalificerade samtal, en del av den specialpedagogiska kompetensen genom utbildningen. Kvalificerade samtal är något annat än förmedling, råd och tips.

Det betyder att specialpedagogen bör ta ansvar för att inte ta emot uppdrag från lärare kring elever i svårigheter. Det betyder att specialpedagogen aldrig kan nöja sig med generella lösningar eller “Det här brukar funka för elever med npf”. Det betyder att specialpedagoger tar ansvar för att resonemang aldrig fastnar på individnivå eller vid medicinska diagnoser. Det betyder att specialpedagoger alltid undersöker påverkansfaktorer för varje enskild utmaning som en lärare eller elev upplever. Det betyder att specialpedagogen tar ansvar för att göra det i samråd med berörda, lärare och elever. Det innebär att kollegialt lärande uppstår.


Skärmklipp 2017-05-04 17.02.32

Några frågor att reflektera kring kollegialt i syfte att utveckla samsyn om specialpedagogik, specialpedagogisk kompetens och specialpedagogisk insats:

  • Tror vi att specialpedagoger har svaren på hur man ska göra när lärare har slagit i taket i arbetet med en elev? Isåfall, vad kan ha påverkat våra tankar i den riktningen? Vad händer om vi tänker tvärtom?
  • Tänker vi att en specialpedagogisk insats är en insats riktad till en enskild elev? Vad är det som gör att vi tänker så? Vad händer vi om vi tänker tvärtom?
  • Är det bara en specialpedagog eller speciallärare som kan göra en specialpedagogisk insats? Vad innebär det för organisationen om vi tänker så? Vad händer om vi tänker annorlunda?
  • Vad innebär det att läroplanen stipulerar att lärare ska ge särskilt stöd? Varför har man uttryckt det så? (se läroplanens kapitel 2 under “läraren ska”)
  • Tänker vi att specialpedagogisk kompetens är kunskap om svårigheter eller diagnoser? Vad är det som gör att vi tänker så? Vad händer vi om vi tänker tvärtom?
  • Hur kan specialpedagogik vara en del av det systematiska kvalitetsarbetet?
  • Vem har specialpedagogisk kompetens? Vad är det som gör att vi tänker så?
  • Vem har pedagogisk kompetens? Vad är det som gör att vi tänker så?

kollegialt lärande kompensatoriskt perspektiv relationellt perspektiv specialpedagog specialpedagogik specialpedagogisk insats specialpedagogisk kompetens
Postat 2018-12-02 13:07

Istället för att skicka “elevärenden” till elevhälsan - jobba på alla nivåer och förstå skillnaden mellan behov och insa

Förra veckan ifrågasatte jag varför elevhälsan ska sitta med listor på “elevärenden”. Jag fick många frågor om hur det ska se ut istället. Alla frågor tyder på ett systemfel; vi letar efter lösningarna istället för att sätta oss ner och reflektera med utgångspunkt i ett helhetstänk. När elevhälsan tar emot “elevärenden” är utgångspunkten att arbetslaget redan har gjort allt som står i deras makt. Nu är det dags för experterna att ta över och vifta med sitt magiska trollspö. Men om det nu är så att elevhälsan har ett eller flera trollspön att vifta med, hur kommer det sig att de inte har visat sina trollspön tidigare? Det hade ju besparat både elever och lärare och arbetslag en massa tid, energi och besvär. “Vad synd att du inte gjorde så här med den här eleven”. Som lärare vill man inte höra det!

Det vet nu många elevhälsoteam så istället tar de sin expertroll på allvar. De fortsätter felsökningen tills de hittar något som verkligen kräver psykolog, kurator, läkarkompetens. I de fall specialpedagogen dras med i detta kanske man också letar efter extra svåra omständigheter för lärandet i eleven och förordar något särskiljande. “Vad bra att ni lyfte denna elev, vi förstår att det är mycket svårt för er eftersom vi ser att eleven har stora, stora, stora svårigheter!”

Om ni tror att jag raljerar kan ni läsa mer i Eva Hjörnes forskning och i boken “Att platsa i en skola för alla” som är samskriven med Roger Säljö.

Jag märker att förmågan att reflektera inte är så välutvecklad som den borde vara i skolan. Den har fått ge vika för snabba lösningar på ofta ensidigt bedömda fall av svårigheter. “Eleven har mycket svårt att koncentrera sig”, “eleven kan inte sitta still”, eleven läser mycket långsamt” är exempel på ensidiga bedömningar. Vi behöver allsidiga bedömningar både när det gäller elevers prestationer och när det gäller uppfattade svårigheter i lärandet eller i skolsituationen.

Jag vill dela med mig av ett exempel från förra veckan när jag tillsammans med ett kollegium reflekterade kring en fiktiv elevs skolsituation. Så här lyder berättelsen om eleven:

Amina, årskurs 2 gymnasiet
Amina har ADD, det har skolan vetat sedan hon kom i årskurs 1. Hon har 2 kurser med betyget F från förra året: historia och idrott. Amina har hög frånvaro på måndagar och torsdag förmiddagar.  
Nu när höstterminen i åk 2 är igång har flera kurslärare varnat för att det kan bli fler F. Enligt engelskläraren beror det främst på att eleven inte är med och har inte skrivit eller pratat på hela tiden. Engelskläraren har meddelat att hon saknar underlag för följande i engelska 6:
I muntliga och skriftliga framställningar i olika genrer kan eleven formulera sig relativt varierat, tydligt och relativt strukturerat. Eleven kan även formulera sig med flyt och viss anpassning till syfte, mottagare och situation. Eleven bearbetar, och gör enkla förbättringar av, egna framställningar.
Eleven diskuterar översiktligt några företeelser i olika sammanhang och delar av världen där engelska används, och kan då också göra enkla jämförelser med egna erfarenheter och kunskaper.
Engelskläraren säger att hon har underlag för muntlig engelska i diskussioner från förra året men eftersom engelska 6 är så svår och inriktad på texter så går det inte detta läsår.
Historieläraren har inte fått in någon vetenskaplig analys och meddelar att Amina därför inte når den del av kunskapskravet som handlar om att granska och tolka källkritik. Dessutom har Amina hög frånvaro vilket försvårar för läraren.  
Eleven kan med viss säkerhet söka, granska och tolka källmaterial för att besvara frågor om historiska skeenden samt göra enkla reflektioner över materialets relevans. I värderingen utgår eleven från något källkritiskt kriterium om källans användbarhet och dess betydelse för tolkningen.
Svenskläraren har vid samma arbetslagsmöte sagt att han inte är lika orolig. Han jobbar med cirkelmodellen och det verkar passa Amina, han har underlag från lektionerna på att hon kan. De jobbar ofta i grupp och det verkar passa Amina.
Mentor är orolig för hur Amina ska hinna med att ta igen alla gamla uppgifter samtidigt som hon ska sätta igång med nya. Amina säger att dubbelarbetet får henne att vilja lägga sig i sängen och inte gå ur den. De lektioner hon går på är svenskan och spanskan. Flera kurslärare och pappan säger att hon behöver enskild undervisning annars kommer det inte att gå. De har redan prövat flera extra anpassningar utan resultat. Mentor har sagt till rektor att Amina behöver enskild undervisning men inget händer. Mentor blir mer och mer irriterad över att ansvaret för Aminas skolgång verkar ligga på mentor. Arbetslaget är överens om att det trots allt är Amina som måste jobba ikapp, annars kan det inte bli några godkända betyg.
© Helena Wallberg



Lärarna fick i uppgift att reflektera över vilka riskfaktorer respektive skyddsfaktorer de ser i berättelsen. Så här skrev vi på tavlan (obs att det inte är vare sig uttömmande eller sant, endast ett sätt att synliggöra reflektionen och påbörja processen med att få syn på de olika nivåerna individ - grupp - skola):

Riskfaktorer för Amina

Skyddsfaktorer för Amina

ADD

Dubbelarbete och press

Komma ikapp-fokus hos lärarna och skolan

Felsökningsfokus på skolan

Fokus på skriftlig produktion i engelska

“Eng 6 är svår”

Låg närvaro

Måndagar och torsdagsförmiddagar

Mentor har bestämt sig för enskild undervisning

Mentorskapet oklart med gränser, rutiner

Frustrerad mentor

Arbetet med extra anpassningar inte tydligt

Man har redan en lösning

F i flera kurser

Brist på likvärdighet i undervisningen, hur kan svenska och engelska skilja sig åt så?

Elevhälsan inte med

Samarbete med hemmet

Låg närvaro historia

Gamla F ligger kvar utan rutiner

Kan inte källkritik

Lärare kommunicerar inte

Pappa och arbetslaget har låst in sig i en lösning

Amina kommer inte till tals

Har en diagnos

Cirkelmodellen

Svenska, spanska

Är i skolan ibland

Flera godkända betyg

Jobba i grupp

Underlag för skriftligt på lektioner i svenska

Underlag för muntligt på lektioner i svenska

Arbetslag

Många engagerade

Mentor finns

Samarbete med hemmet

Ibland när jag gör liknande övningar med lärare och elevhälsoteam så tolkas in sådant som inte står i berättelsen. “Hon har ju uppenbarligen mycket svårt att planera sin skoldag” kan det låta. Eller “Hon verkar ha läs- och skrivsvårigheter, jag skulle vilja att man utreder språkstörning”. Men hur vet vi det? Det står inget om det i berättelsen. Ett viktigt moment i reflektionen är att ta tillbaka den till det vi vet och sätta gränser för en vidlyftig tolkning. 

Nästa steg är att identifiera möjliga behov som Amina har. Först kom förslag som “hon behöver ett lugnt rum”, “hon behöver sitta enskilt med en lärare” och “hon behöver sommarkurs för att ta igen allt”. Min fråga blev då vilka åtgärder som ska möta de behoven och hur man utvärderar det? Vilken åtgärd ska möta behovet av ett lugnt rum? “Ett lugnt rum” blev svaret. Så behov och åtgärd är samma sak? frågade jag. Hur utvärderar vi åtgärden “ett lugnt rum”? Nej det blev ju alla överens om att det var en dålig idé. Hur ska vi tänka då?

Vi kan utgå från vanliga grundläggande behov i lärandet:

Lära sig, träna på, kunna, förstå, veta, uppleva, lyckas, känna sig delaktig

Vilka av ovan exempel kan vi använda i Aminas fall? Vi tänkte högt och reflekterade fram följande möjliga behov:

  • Känna kontroll, veta att det finns hopp för att ta igen och komma igenom
  • Uppleva ett lugnt i arbetet
  • Veta att det är möjligt att få ordning på studierna
  • Förstå vad hon ska kunna och visa att hon kan
  • Träna på struktur och prioritering
  • Lära sig källkritik
  • Veta att lärarna förstår vad ADD kan innebära för Amina

Nu blev det lättare att hitta insatser som möter de behov vi har identifierat. Nu blev det också väldigt tydligt att många av insatserna måste ske på gruppnivå, några på skolnivå och några på individnivå. Inga problem om man bara vet varför och att det är gemensamt delat ansvar. Som någon sa: “Om allt kommer tillbaka till mig, på saker jag ska göra på individnivå så känns det ju inte bra. Om vi tillsammans kommer fram till flera insatser på olika sätt så är vi ju fler om det och fler som kan utvärdera tillsammans”. 

Insatser för Amina enligt kollegiet:

  • Alla lärare lär Amina källkritik
  • Lärare samlar ihop flera kurser och skapar ämnesövergripande arbeten
  • Mentor och lärare kartlägger allt som ska kunnas
  • Mentor och lärare skapar perioder för arbeten i delar - inga inlämningar
  • Arbetslaget tar reda på mer om hur svenskan och spanskan arbetar
  • Alla lärare arbetar aktivt för att skapa allians med Amina
  • Arbetslaget fortsätter att analysera utifrån riskfaktorer och skyddsfaktorer för Amina
  • Arbetslaget får tid för att genomföra didaktiska samtal med specialpedagog 
  • Arbetslaget genomför lektionsbesök hos varandra i Aminas lektioner
  • Skolan förtydligar mentoruppdraget
  • Skolan ser över schemat måndagar och torsdagsförmiddagar - kan man byta till svenska på måndagar? 
  • Skolan skapar en rutin och lista över mentorskapet
  • Skolan skapar en rutin angående hantering av tidigare F
  • Skolan skapar forum för gemensam läsning av de allmänna råden för betyg och betygssättning
  • svenskläraren kompetensutvecklar om cirkelmodellen
  • Elevhälsans medicinska kompetens följer upp att Amina har rätt kontakter med vården ang sin diagnos
  • Elevhälsan samtalar med arbetslaget om konsekvenser av ADD (numera ADHD utan hyperaktivitet) 

Kommer Amina att bli ett ärende för elevhälsan? Nej, inte på den här skolan eftersom de arbetar i arbetslagen med att reflektera kring riskfaktorer och skyddsfaktorer för att identifiera behov på många nivåer. Elevhälsan är ju redan med från början. Nu ska tilläggas att just detta kollegium är vana att reflektera, de har ett systematiskt kollegialt lärande tillsammans vilket gör att den gemensamma reflektionen blir prestigelös och det är högt i tak. De är också vana att hantera utmaningar som den som handlar om Amina. 

I detta fall använde vi berättelsen om Amina för att träna ytterligare på att reflektera och få upp ögonen för att det är många perspektiv och flera nivåer som måste vara fokus för att hitta lösningar. Framförallt ägnade vi tid åt att förstå skillnaden mellan behov och insats. Det är Amina som ska få sina behov tillgodosedda men det är också skolan med elevhälsan som motor som ska utveckla så att varken Amina eller någon annan hamnar där igen. 

what-success-looks-like

Läs gärna också:

Vi bara släcker bränder! Men gör vi det?

EHT-möten ett hinder - om EHM

anmälan till elevhälsan ansvarsfrågor behov och insatser EHM-elevhälsomötet elevhälsa elevärenden frisk och riskfaktorer förebyggande och hälsofrämjande handledning hälsofrämjande och förebyggande inkludering kollegialt lärande åtgärdande arbete
Postat 2018-11-25 14:28

Vem bestämde att elevhälsan ska sitta med listor på “elevärenden”?

Trots att lagen tydligt anger att elevhälsan främst ska arbeta förebyggande och hälsofrämjande så anger många elevhälsoteam att de inte hinner för att de har så många “ärenden” att jobba med. Hur kommer det sig att de har så många “elevärenden”? Hur kommer det sig att det är elevhälsan som sitter med “elevärendena”? Hur kommer det sig att det kallas “elevärenden”?

Jag tänkte bena ut vad intentionen är med elevhälsa kopplat till stydokumenten i detta inlägg och fundera över vad språket och arbetsgångar gör med förmågan att leva upp till styrdokumentens intentioner. Först lagen om elevhälsans omfattning och funktion: 

Elevhälsans omfattning (2 kap 25§)
25 § För eleverna i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, sameskolan, specialskolan, gymnasieskolan och gymnasiesärskolan ska det finnas elevhälsa. Elevhälsan ska omfatta medicinska, psykologiska, psykosociala och specialpedagogiska insatser. Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Elevernas utveckling mot utbildningens mål ska stödjas.
För medicinska, psykologiska och psykosociala insatser ska det finnas tillgång till skolläkare, skolsköterska, psykolog och kurator. Vidare ska det finnas tillgång till personal med sådan kompetens att elevernas behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses.

I proposition 2009/10:165 förklaras intentionen med en samlad elevhälsa och anledningar till att begreppet elevvård inte längre är fokus:

Elevhälsans fokus ska inte vara hälso- eller sjukvårdande insatser i snäv bemärkelse utan förebyggande och hälsofrämjande insatser i ett bredare perspektiv (sid 275).

Specialpedagogiska kompetensens funktion

Vidare anges i propositionen hur den specialpedagogiska kompetensen är tänkt att bli länken mellan elevhälsan och undervisningen:

Elevhälsans mål är att skapa en så positiv lärandesituation som möjligt för eleven. Personal med specialpedagogisk kompetens kan utifrån de uppgifter som finns om elevens hälsa, sociala situation etc. bedöma och planera hur elevens problem bäst ska mötas i undervisningen (sid 275).

Det finns en inneboende paradox i propositionen som jag tror bidrar till att många sliter sitt hår i beslut om “ärendegångar” och elevhälsans funktion. Man talar om förebyggande och hälsofrämjande i vid bemärkelse men också om eleven i singularis. Man skriver dessutom ut “elevens problem”. Kan det vara detta som gör att så många hamnar i tankar om att elevhälsan främst ska syssla med enskilda elever “med problem”? Samtidigt står det i lagen (25§) att specialpedagogisk kompetens ska finnas så att elevernas (pluralis) behov av specialpedagogisk kompetens tillgodoses.

Hur ska man tänka egentligen? Är specialpedagogisk kompetens något som ska riktas till en elev med problem? Eller till elever med problem? Den specialpedagogiska kompetensen blir isåfall något som används i det åtgärdande arbetet på individnivå eller möjligen på gruppnivå. Samtidigt står det i lagen att hela den samlade elevhälsan ska arbeta främst förebyggande och hälsofrämjande. Hur ska man få ihop det med det åtgärdande arbetet på individnivå?

Hela lärmiljön, inte bara individnivån

Specialpedagogiska skolmyndigheten har på sin hemsida gjort följande uttalande:

”Vi vill klargöra att SPSM inte på något sätt förordar specialpedagogiskt stöd enbart på individnivå. Att arbeta med hela lärmiljön och öka kunskapen i skolan om hur man anpassar undervisningen är oerhört viktigt och är basen för det stöd vi ger till skolor i Sverige”.

Notera att SPSM skrivit ”anpassa undervisningen”, inte ”anpassa i undervisningen”. Skillnaden är hårfin i skrift men i praktiken är det väsenskilt. Det kan alltså vara fråga om att förändra undervisningen i grunden, inte göra små avsteg här och där.

Elevärende” kallas det.  Ordet innebär att man redan har bestämt sig för att det är en elev som har ett problem eller är ett problem. Vad gör den tanken med vår förmåga att reflektera och handla utifrån ett salutogent perspektiv? Vad gör den med vår förmåga att undersöka samspelet mellan eleven och alla nivåer i lärmiljön? Finns det en risk att vi kommer längre bort från det som SPSM anger som viktigt, att arbeta med hela lärmiljön och öka kunskapen i skolan?

Hur definierar huvudmän och rektorer specialpedagogisk kompetens? 

Det är väsentligt att de som leder skolorna, huvudmän och rektorer har klart för sig hur de själva tänker kring begreppet “Specialpedagogisk kompetens”. Om de vacklar i detta så kommer också undervisande lärare och annan skolpersonal att vackla i förståelsen för vad de egentligen innebär. I detta vacklande utarbetas från huvudmännens sida blanketter och “ärendegångar” utifrån tanken att när elever har problem så ska elevhälsan kopplas på.

“I den specialpedagogiska yrkesrollen ingår att stödja lärarna och medverka i det förebyggande arbetet med att undanröja hinder och svårigheter i olika lärmiljöer inom verksamheten. Det är viktigt att rektorn ser till att den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara i arbetet med att identifiera och anpassa den pedagogiska verksamheten efter olika elevers behov” (allmänna råd för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd, sid 23).

Vilka elever har vi på skolan? Vad gör vi med den kunskapen? Behöver vi mer kunskap om eleverna? De frågorna måste ställas långt innan det är dags att prata om “elevärenden”.

Anmälan av ”elevärenden” till elevhälsan – ett likvärdighetsproblem

När “elevärenden” ska anmälas till elevhälsan uppstår en märklig situation. Rutinen anger att elevhälsan ansvarar för stöd för elever MED problem. Rutinen medger också att det är läraren som har ansvaret för att uppmärksamma och anmäla. Ansvaret innebär också ett tolkningsföreträde. Om detta talar vi alldeles för lite. Detta tolkningsföreträde leder till att skolan aldrig blir likvärdig. Det som en lärare anser är ett stort problem är något som en annan lärare anser är ett mindre problem. 

Elevhälsan får anmälningar eller information om enskilda elever som lärare är oroliga för eller som lärare anser behöver något mer än de själva kan erbjuda.

Nästa steg blir förvånansvärt ofta att elevhälsan sitter på egen hand, i eget möte, med listan på elever och diskuterar möjliga insatser. Kanske får specialpedagogen i uppgift att skriva en utredning och ett åtgärdsprogram som i ett senare skede ska lämnas till läraren. En specialpedagog som ensam på sin kammare ska ta i beaktande elevens hela lärmiljö och hur den påverkar elevens lärande får inte förutsättningar att på ett adekvat sätt se till att insatserna möter de faktiska behoven. Då kan en utredning utmynna i behov som i detta autentiska men avidentifierade exempel:

Behov av särskilt stöd:
Eleven är i behov av en lugn och trygg miljö för att kunna arbeta koncentrerat och finna struktur i sitt arbete.
Eleven är i behov av vuxenstöd i sitt skolarbete och för sin sociala utveckling.
Eleven är i behov av en medföljande vuxen under hela skoldagen för att förhindra utbrott.
Eleven behöver struktur och verktyg vid självständigt arbete.

Vilka åtgärder kan sättas in för att möta elevens behov när de uttrycks som i exemplet ovan? Ja, här har man redan bestämt sig för att en exkludering av något slag är det som behövs. Man skiljer inte mellan behov och åtgärd. Det är läraren som redan i anmälan har bestämt vad problemet är och eftersom det är elevhälsan som tar över problemformuleringen så hamnar man i exkluderande åtgärder eller i att helt enkelt kasta tillbaka bollen till läraren. VI i elevhälsan anser….NI lärare måste….Och från arbetslaget: VI i arbetslaget anser….NI i elevhälsan måste…..

Det är ingen som har bestämt att elevhälsan ska ha listor med ”elevärenden”. Det bara är så. Det finns ingenting i styrdokumenten som säger att vi måste ha arbetsgångar som innebär att lärare och arbetslag först försöker själv och sen anmäler utredning av särskilt stöd till elevhälsan. Det är till rektor den anmälan ska göras. Enligt lagen, 3 kap 8§, ska samråd ske med elevhälsan (om det inte är uppenbart obehövligt. Samråd verkar tolkas som om elevhälsan ska ta sig an anmälan.

Det finns ingenting i övrigt i styrdokumenten som säger att elevhälsan ska fylla på listor med ”elevärenden”.

Det som gör att vi ändå hamnar där på många ställen tror jag är en kombination av faktorer:

  1. traditioner från elevvårdstiden.
  2. en kunskapssyn som innebär att undervisning är undervisning och en del elever klarar inte av den.
  3. en missuppfattning om vad specialpedagogik är, en övertro på att det finns specialpedagogik som innebär särskilt sätt att undervisa vissa elever.
  4. en tolkning av lagtexten som fastnar i individnivån.
  5. bristande förståelse och samsyn för begreppen ”samråd”, ”förebyggande”, hälsofrämjande”, ”åtgärdande”, ”utredning”, ”extra anpassningar”, ”ledning och stimulans”.
  6. Få eller inga gemensamma forum för samarbete mellan elevhälsan och undervisande lärare/annan personal.
  7. Blanketter som förstärker tankar om att vissa elever har problem som ska lösas vid sidan om av andra professioner.
  8. Kunskapen om vad som står i styrdokumenten är inte spridd i kollegiet.
  9. Rädsla för att tappa bort elever om inte de sätts i en lista som problemelever.

Nästa gång ska jag fundera över de vanligaste ”elevärendena” och hur de kan bli en del av det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. Vad skulle hända om vi istället för “elevärende” kallar det “tillgänglighetsutmaning” eller “tillgänglighetsfråga”? 

allmänna råd anmälan till elevhälsan elevhälsan elevärenden förebyggande och hälsofrämjande inkludering kollegialt lärande samverkan skollagen särskilt stöd tillgängliga lärmiljöer åtgärdande arbete
annonser

Föreläsare

Ämnen

Narkotikaprevention  drogpolicy  åtgärder  
Hitta fler föreläsare här