Elevhälsan - Elevhälsan - Specialpedagogen Mod & Metod



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Specialpedagogen Mod & Metod

Det inkluderande klassrummet
Postat 2018-09-25 14:56

Inget diagnosfokus i möte med finska speciallärare

För en vecka sedan träffade jag skolchefer, skolledare, lärare och speciallärare i Närpes stad i Österbotten i Finland. De ville veta mer om differentierad undervisning och jag blev inbjuden att föreläsa för alla och att hålla workshop med speciallärarna.

Önskan om differentierad undervisning istället för one-size-fits-all

Det är inte långt till Närpes och vi har mycket gemensamt men det finns också sådant som skiljer oss åt. Jag var förstås nyfiken på varför de ville ha mig dit, Finland ska ju vara världsbäst på skola och har väl inga problem? Det visade sig när jag samtalade med människor på alla nivåer och i olika funktioner att de upplever att one size fits all inte funkar så bra. Det är sådan mångfald i klassrummen och det fungerar inte att bara titta på individuella brister utan att undersöka hur det ser ut i stort i undervisningen. Många föräldrar verkar uppleva att deras barn inte får rätt förutsättningar och att de (både barnen och föräldrarna) inte alltid får det bemötande man borde kunna förvänta sig. Skolan är ganska traditionell och eleverna är inte med och påverkar undervisningen vilket också riskerar att sänka motivationen hos en del. Kort sagt, man brottas med att organisera och planera för en undervisning som kan fungera för den mångfald man möter i klassrummet och man vill få till en mer formativ undervisning. Jag har en känsla av att vi i Sverige ligger före när det gäller kunskaper om formativ bedömning och när det gäller ansträngningar för att få till det. I övrigt verkar vi brottas med samma dilemman. 

Ny läroplan med fokus på kompetenser

I Finland finns en ny läroplan sedan 2014 och den trycker på återkopplingen som ett redskap för att utveckla lärandet. I läroplanen är det kompetenser som ska utvecklas hos elever och dessa kompetenser bygger på EU:s nyckelkompetenser. Vi ska utveckla förmågor enligt svensk läroplan. Jag undrar om inte jag föredrar det där med kompetenser. Jag stöter ofta på missförstånd kring vad en förmåga faktiskt är, det misstolkas ibland som något man har sedan födseln och som är en del av personligheten och inte något som ska utvecklas genom undervisning.

Workshop med speciallärare

Under workshoppen jobbade vi ca 25 speciallärare och någon elevassistent som jag tror kallas ledsagarbiträde. Speciallärarna arbetar ofta inne i klassrummen men det händer att de också har undervisning vid sidan om. De har i uppdrag att också handleda sina lärarkollegor men jag fick en känsla av att det inte var så utbrett.

Vi samtalade om hur man gör för att identifiera behov och hitta lösningar i det som fungerar. Flera gånger tog jag upp diagnoser av olika slag, jag refererade till autismspektrum för att försöka vara tydlig. Vad var det som gjorde att jag refererade så ofta till npf-diagnoser?  Jag som brukar vara noga med att lyfta blicken från detta. Så insåg jag vad det var som jag hade försökt komma på sedan kvällen innan och som var så märkligt.

Inte en enda gång vare sig i samtal med skolledare, lärare eller speciallärare hörde jag någon nämna ordet diagnos. Ingen talade om autism. ADHD togs aldrig upp. Språkstörning lyste med sin frånvaro. En person tog upp dyslexi.

När speciallärarna och jag samtalade om uppmärksammade svårigheter och jobbade med min modell för att identifiera behov så talade de om ”exekutiva funktioner”, ”visuell gestaltning”, ”abstrakt tänkande”, ”ordkedjor” bland många andra specifika svårigheter i lärandet. När vi talade om behov sa de hela tiden att behovet är att träna på det som är svårt. För varje sådan specifik svårighet i lärandet hade de förslag på mängder av metoder som kan kopplas till att träna de specifika svårigheterna. Jag var imponerad av deras kunskaper i att använda ett professionellt språk som hela tiden utgick från pedagogik och som handlade om att utveckla kompetenser oavsett förutsättningar.

Jag tänker på hur samtalen ofta kretsar kring helt andra saker i svenska skolor. Här talar vi om behov av trygghet, behov av att få slippa, behov av att få ha keps på sig eller behov av en person som sitter nära. Behoven handlar ofta om känslor och vi glömmer bort att det handlar om rätten till kunskap. Orättvist? Javisst finns det undantag men jag tror att det finns anledning att fundera över det jag mötte i Närpes. Jag mötte en förmåga att vara specifik, att använda ett gemensamt professionellt språk och en självklar ingång i rätten till kunskap.

Att komma vidare – vikten av ett gemensamt professionellt språk

Även om vi kanske ligger före vad gäller synligt lärande och formativ bedömning så undrar jag om inte förutsättningarna att komma vidare snabbt är större i Finland om det är så som jag upplevde det. Det går fortare om man har ett gemensamt språk och en yrkesstolthet. Det går fortare om alla har läst läroplanen och skollagen. Det går fortare om man tar kunskapsuppdraget på allvar och fokuserar på didaktiska och metodiska överväganden för att möta alla elever oavsett behov och förutsättningar.

För att klara det behövs förstås fortsatt fortbildning och ständiga samtal kring teori och praktik, ingen kan slå sig till ro och tänka att man är klar. Inte ens Finland!

Skärmklipp 2017-05-04 17.02.32

diagnoser kollegialt lärande lärande npf skolförbättring
Postat 2018-09-11 15:56

Förebygga eller främja? Vad är vad?

Igår hade jag den stora äran att få föreläsa på upptaktsdagen för elevhälsan i Göteborg, arrangerat av center för skolutveckling. Ingen mindre än HKH Prins Daniel var där och inledningstalade och kändisar som Anders Hansen och Torkel Klingberg talade också. Själv är jag alltid mest star struck av Eva Hjörne som också talade, misstänker dock att hon inte har samma stjärnstatus som de andra – men i skolvärlden i allmänhet och elevhälsan i synnerhet, är hon en given kändis. Nog om star spotting även om jag fortfarande känner mig lite mallig över att prinsen var på min föreläsning! Allra roligast var förstås att det kom så många denna dag, så många professionella som tog sig tid att nätverka, fylla på och reflektera tillsammans.

Hursomhelst, min föreläsning handlade om differentierad undervisning. Du kan läsa ett annat blogginlägg om detta HÄR. Det jag funderar över efter föreläsningen är detta med förebyggande och hälsofrämjande arbete. Den senaste tiden har jag fått klart för mig att vi verkligen inte är överens om vad de betyder. Jag fick en fråga under föreläsningen som satte igång mina tankar. (Tänk vilken kraft frågor har! Vi borde använda dem oftare).

Så här var det, i början av min föreläsning tog jag upp att vi behöver ha samsyn kring begreppen främja, förebygga och åtgärda. Jag visade denna bild som jag lånat av min fd kollega Mattias Wretman:

Skärmavbild 2018-09-11 kl. 14.18.26

För att vi ska utforma en undervisning som passar alla behöver vi tänka dels på vad vi vet gynnar lärande generellt, dels vad vi måste förebygga mer specifikt för att elever i just denna klass ska få en bra lärmiljö. Vi differentierar undervisningen utifrån hur det ser ut i klassen, vilka behov för lärande som vi vet finns både generellt och specifikt.

Hälsofrämjande arbete är det som gynnar lärandet, det som gör att den som lär mår bra oavsett utgångsläge. Förebyggande arbete är det som görs när vi har uppmärksammat, identifierat, potentiella hinder för lärande.

Jag hör att man ofta blandar ihop hälsofrämjande och förebyggande. “Vi har goda relationer med våra elever så vi förebygger verkligen ohälsa och frånvaro” eller “vi arbetar med formativ bedömning för att förebygga att elever inte vet hur de ligger till”. Jag tänker att dessa båda exempel är exempel på hälsofrämjande arbete, det som gynnar lärande för alla.

Den fråga jag fick från en deltagare handlade om frånvaro/närvaro. De vet på skolan att det blir mer frånvaro under året. Hur ska de förebygga det? Bland annat gör de elever medvetna om vikten av att vara i skolan, de talar om vilka konsekvenser det blir av att inte vara där bland många andra saker. Deltagaren och hans kollegor funderade på om det verkligen var ett förebyggande arbete eller om det räknas mer som ett hälsofrämjande arbete?

Jag tänker att om man inte har kartlagt frånvaron på skol-grupp-individnivå så är det mer allmänt hållna saker man gör, sådant som är tänkt att gynna mer generellt. Om man däremot har identifierat genom kartläggning när frånvaron börjar, vilka som har allt större frånvaro och under vilka lektioner det är stor frånvaro (för att några få områden för kartläggning) så kan man förebygga mer specifikt. Då kan man mäta effekten av insatsen. Hur mycket minskar frånvaron? Vad säger eleverna?

Om man vet att vecka 44 är en vecka då många inte kommer tillbaka, då påbörjas ett kartläggningsarbete nu för att ta reda på vad som händer med eleverna. Man kanske skickar ut en enkät för att ta reda på hur de tänker kring att komma tillbaka efter lovet. Man tar en utvald grupp elever och har en mer kvalitativ intervju med dem för att se vad de tänker och hör andra säga eller om de märker något särskilt i grupperna. Kanske får man reda på att måndagslektionerna alltid börjar med läxförhör och att det hindrar många. Då är det förebyggande arbetet att förändra hur måndagslektionen börjar. Man följer upp genom att mäta närvaro och tidspassning till måndagslektionen och talar med eleverna och lärare igen.

Det arbete som handlar om hälsofrämjande insatser är mer generella, det vi vet gynnar lärandet och som forskning kommer fram till är bra för eleverna. Det arbete som handlar om förebyggande insatser är mer specifika och bygger på identifierade hinder. För detta arbete krävs kartläggning. Detta har specialpedagoger med sig i sin utbildning.

Att kartlägga kräver kompetens att ställa frågor och att arbeta strukturerat med att identifiera hinder på alla nivåer. Ett enkelt sätt att identifiera hinder är att titta på de åtgärder som skolan står i. Vilka hinder behöver förebyggas så att inte eleven/eleverna hamnar där igen? Hur följer vi upp? 

Visserligen kan ett hälsofrämjande arbete förebygga bekymmer men det är för generellt att svepande tala om förebyggande arbete när man i själva verket ägnar sig åt hälsofrämjande arbete. Det förebyggande arbetet kräver en specialpedagogisk insats. Det är detta som är tanken bakom lagtexten: “så att elevernas behov av specialpedagogiska insatser tillgodoses”. Alltså inte att specialpedagogen sätter sig med en elev som har bekymmer utan att specialpedagogen kartlägger, undersöker, identifierar bekymret och ser tillsammans med kollegiet till att det inte händer igen eller över huvud taget.

Sedan kan det som man tänker är förebyggande arbete ett år bli hälsofrämjande arbete nästa år. Det är ju så utveckling av tillgänglighetsarbete fungerar. Man flyttar förståelsen framåt.

För att verkligen nyttja kompetenserna rätt på skolan behöver vi kanske i större utsträckning fundera tillsammans över hur vi förstår “förebyggande och hälsofrämjande arbete”. Kanske kan dessa reflektioner utmynna i tydligare områden för skolutveckling och tydligare fördelning av kompetenser? Som jag sa på föreläsningen, om allt hälsofrämjande arbete uppfattas som förebyggande så kan ju lika gärna en förstelärare utan specialpedagogisk utbildning ha det uppdraget. 


För dig som vill läsa mer om förebyggande arbete rekommenderar jag Maja Lindqvists bok Elevhälsoarbete för specialpedagoger.

Läs gärna också ett relaterat blogginlägg:

Vi bara släcker bränder! Men gör vi det egentligen? 

förebyggande arbete hälsofrämjande arbete hälsofrämjande och förebyggande kollegialt lärande lärande skolförbättring släcka bränder tillgängliga lärmiljöer åtgärdande arbete
annonser

Föreläsare

Ämnen

utveckling  medicinska insatser  ledningssystem  
Hitta fler föreläsare här