Elevhälsan - Elevhälsan - Specialpedagogen Mod & Metod



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Specialpedagogen Mod & Metod

Det inkluderande klassrummet
Postat 2019-03-10 11:16

Istället för lågaffektivt bemötande: ledarskapskompassen

En bra lösning bygger på att man inte skapar problem för eleven. Ingen vill förlora i en konfrontation. Men, alla blir förlorare när någon inblandad anser sig ha vunnit.

Citatet ovan kommer från Bo Hejlskovs bok Beteendeproblem i skolan (Natur & Kultur, 2014). Jag tänker på detta citat när läser inläggen på olika håll i debatten som förts kring lågaaffektivt bemötande. Ett annat citat ur boken som  jag kommer att tänka på är detta:

Bara genom att ta ansvar kan du skapa möjligheter att påverka din egen situation. Om du tycker att andra ska lösa de problem du själv upplever förlorar du din egen möjlighet att påverka och du blir därmed maktlös.

Något har gjort att personal på olika skolor känner maktlöshet i situationer som ska hanteras lågaffektivt. När jag läser Hejlskovs bok slås jag av att mycket av det han resonerar om handlar om att ta ansvaret och inte låta situationer eskalera och bli kaos. Varför har det då i praktiken landat i det motsatta, att dra sig undan, att inte ta i situationen och att inte sätta de gränser som kan behöva tränas eller förstås?

Jag funderar över två möjliga orsaker som inte behöver ha med varandra att göra men som kan samspela.

Dels kan det handla om kunskapssyn och förståelsen för uppdraget. Om jag tror att min roll handlar om att lära ut, att förmedla både kunskaper och regler utifrån ramar som jag själv sätter, kan jag hamna i att ställa krav på mottagaren som inte är adekvata. Då tappar jag i mitt ledarskap och i relationen till den som jag vill ska lära mer eller göra annorlunda.

Dels kan det handla om att vi i skolan sedan några år är väldigt snabba med att ta till oss råd, begrepp och metoder som kommer från den psykologiska och medicinska sfären. Kanske har vi fastnat för något som kan förklara det utmanande eller till synes omöjliga att förstå sig på. Pedagoger beskrivs som en stukad profession, det är många som har talat i termer av en avprofessionaliserad kår (se till exempel Ingrid Carlgren i Skola och Samhälle). I det allt sämre självförtroendet tappar vi det professionella språket och förmågan att beskriva, förklara och resonera med begrepp och modeller som hör till den pedagogiska, metodiska och didaktiska sfären.

Jag möter ofta lärare som upplever att lågaffektivt bemötande är något som de inte kan relatera till. Däremot får jag alltid positiv respons när jag samtalar om ledarskapskompassen. Kompassen är beforskad i klassrumsmiljö och knyter an till ledarskapshandlingar som lärare utför och de konsekvenser som olika ledarskapshandlingar får. Så här förklarar jag den i min kommande bok om lektionsdesign:


Ledarskapshandlingar

I både Samuelssons bok Lärandets ordning och reda (2017) och Anneli Frelins bok Lyhörda lärare (2012) refereras till Wubbels forskning om interpersonellt ledarskap. Wubbels med flera forskare studerade lärares ledarskapshandlingar och skapade en modell för att visualisera vilken effekt olika handlingar får på relationen mellan lärare och elev och därmed på skolresultat. Så här kan modellen illustreras:

Skärmavbild 2019-02-24 kl. 12.46.05

(illustration Anna Hild i boken Lektionsdesign- en handbok, Gothia fortbildning 2019)

Den vänstra sidans ledarskapshandlingar lägger ansvaret för förståelsen för vad som krävs på eleven själv, vilket kan leda till sämre självförtroende och lägre motivation. Den nedre högra delen (foglig och förstående) innebär att ledaren kompenserar för brister, medan den övre högra delens ledarskapshandlingar (styrande och hjälpsam) innebär att träna, styra och explicit kommunicera och visa förväntningarna. Dessa två tårtbitar ger eleven mer möjligheter till inflytande och samhörighet med läraren vilket i sin tur kan kopplas till goda skolresultat.

Lärarens syn på och förväntningar på vad eleverna redan kan är viktig för valet av ledarskapshandlingar. Lärare skattar dock ofta graden av inflytande och samhörighet högre än vad eleverna gör. (Utdrag ur kapitel 3, klargör förväntningar, Lektionsdesign – en handbok). 


Den vänstra sidans ledarskapshandlingar förutsätter alltså att eleven/eleverna har en hög grad av exekutiva funktioner, alltså att de kan själva planera, genomföra arbeten och se konsekvenserna av sina handlingar. Det finns elever som man kan tillrättavisa en gång och som kan ta ansvaret för att förstå att de gjorde fel, varför och hur de ska göra istället. Men om det inte fungerar så behöver man ta till ledarskapshandlingar som är styrande och hjälpsamma i syfte att träna och utveckla de exekutiva funktionerna. Inte fogliga, för då visar man att man inte tror på dem och deras förmåga att utvecklas. Det leder till lågt självförtroende och fortsatt oförmåga att se konsekvenser av handlingar och alternativa strategier.

Att resonera om ledarskapshandlingar för att möta olika elever i olika typer av situationer kan vara ett sätt att utveckla ett språk om bemötande som lyfter både elever, lärare och relationerna däremellan. Man kan till exempel reflektera över i vilka tårtbitar som eleverna tycker att deras lärare oftast befinner sig i och hur man kan stötta varandra kollegialt för att så långt som möjligt befinna sig i tårtbitarna styrande och hjälpsam. Dessutom är det spännande att reflektera över vilka ledarskapshandlingar vi väljer gentemot varandra i kollegiet. 

Att påverka är att ta på sig ledartröjan. Det är inte alltid lätt att komma ihåg att ledarskapshandlingarna ska vara styrande och hjälpsamma samtidigt. Det är heller inte alltid lätt att göra distinktionen mellan sträng och styrande. Däremot är det alltid ens ansvar som professionell att fundera över om det man gör, säger eller skriver får den effekt man har tänkt oavsett intention. 

Kära bloggläsare, vi hörs igen. Nu ska jag fundera över mina egna ordval och ledarskapshandlingar! Men först vill jag dela med mig av en dikt som jag använt ofta i engelskundervisningen. En ingång i samtal om ledarskap och samspel: 

I wanna be the leader
I wanna be the leader
Can I be the leader?
Can I? I can?
Promise? Promise?
Yippee I’m the leader
I’m the leader

OK what shall we do?

 

– Roger McGough

förebyggande och hälsofrämjande kollegialt lärande ledarskapskompassen Lektionsdesign lyhörda lärare lågaffektivt bemötande lärandets ordning och reda återkoppling
Postat 2019-03-03 10:15

Specialpedagogen är kidnappad av elevhälsan

Drastisk rubrik? Javisst, men jag vill ändå reflektera och problematisera det faktum att lagen anger att den samlade elevhälsan ska bestå av psykologisk, medicinsk och psykosocial kompetens samt personer med specialpedagogisk kompetens. Tre professioner som inte har pedagogisk utbildning och en profession som har det. Specialpedagoger är lärare med erfarenhet av undervisning och en tilläggsutbildning.

Hur tänkte lagstiftaren? Vad var tanken med att samla de olika professionerna? Propositionen (2009/10:165) talar om att all information som kommer till elevhälsan ska utmynna i specialpedagogiska insatser. Man kan förstå det som att man tänkte sig att den specialpedagogiska kompetensen är länken mellan andra professioners perspektiv och det pedagogiska perspektivet. Allt som den psykologiska professionen, den medicinska och den psykosociala professionen kan bidra med utifrån sina kompetenser ska via specialpedagog/speciallärare översättas till insatser som ger förutsättningar för lärande och utveckling i riktning mot utbildningens mål.

Ingenstans står att den samlade elevhälsan ska kallas elevhälsoteam eller EHT, det är en konstruktion. Kanske kommer namnet EHT sig av att man tidigare hade ett elevvårdsteam. Man bytte namn från vård till hälsa. Samtidigt undrar jag om man bytte förhållningssätt från vård till hälsa eller om det blev ännu mer fokus på vad de olika namngivna professionerna ska jobba med? Hur kommer det sig att den samlade elevhälsan ska vara ett eget team? 

Jag vill betona att jag själv har haft goda erfarenheter av att samarbeta med andra professioner i skolan. Mina reflektioner handlar inte om enskilda erfarenheter utan om hur vi tänker i stort. Vad vill vi med ett elevhälsoteam? Vad finns det för risker med att ha ett EHT och vilka risker finns med att specialpedagogen är en del av EHT?

Om skolan har ett EHT som är ett eget team med egen arena vid sidan om lärare och annan personal uppstår automatiskt en klyfta mellan just lärare och EHT, samtidigt som EHT består av åtminstone en lärare. 

klyfta.jpeg

Varför är då specialpedagogen kidnappad i elevhälsan? Jo, om EHT anses vara ett eget team där specialpedagogen ingår så kommer (minst) tre andra perspektiv att vara dominanta i just detta team. Ibland vill de inte lägga sig det pedagogiska eftersom det inte är deras profession. Motsatsen förekommer också, när de andra professionerna gärna vill tala om för lärare hur de ska göra, möblera, formulera instruktioner eller annat även om de inte har en lärarutbildning. I båda fallen är svårigheten att elevhälsoteamet arbetar vid sidan om lärare, de är inte lärare och de arbetar inte med samma saker som lärare gör men de ska ändå stödja eleverna mot utbildningens mål. Hur skapar man en plattform för att bidra utifrån sin profession och samtidigt kunna tala om att man bidrar till elevers utveckling mot målen?

Jag tror att det är mycket lätt hänt att man berättar om hur det ser ut utifrån sitt perspektiv. Man kan mer om hjärnan, om sociala strukturer, om npf eller om medicinska förutsättningar. De utmaningar som kan uppstå kan då lätt förklaras med svårigheter i det kognitiva eller i det medicinska, kanske i det sociala eller i familjesituationer. Varje perspektiv har sin förklaring och alla är lika berättigade eftersom de inte är sprungna ur något som pedagogen själv kan komma fram till. Senast har vi sett exempel på hur lågaffektivt bemötande införs som en lösning på svåra utmaningar i lärmiljön och när det inte fungerar uppges metoden ha använts fel utifrån det psykologiska perspektivet (Inget vetenskapligt belägg för lågaffektivt bemötande).

Jag tror att det är lätt hänt att om specialpedagogen är med i elevhälsoteamet så ska det mycket till att gå emot dessa förklaringar. Man är ju en del av ett team, ett team som jobbar vid sidan om lärarnas olika team. Jag tror att det är lätt hänt att också specialpedagogen börjar söka förklaringar i andra perspektiv än det pedagogiska, metodiska eller didaktiska. Jag tror också att om specialpedagogen vill söka förklaringar i det pedagogiska perspektivet så är det inte lika väl mottaget som andra förklaringar som ligger utanför det pedagogiska. Varför ska någon i ett team vid sidan om lärarnas team komma och ha synpunkter på vad eller hur lärare gör, de är ju elevhälsan och inga pedagoger?

Vad är det som gör att en specialpedagog eller speciallärare anses ha mer gemensamt med en skolsköterska eller skolkurator än med sina lärarkollegor? Vilket team ska den specialpedagogiska kompetensen tillhöra för att göra mest nytta för skolans elever? I vilka arenor gör specialpedagogen mest nytta, i arbetslaget eller i elevhälsoteamets egen arena? Och vad är det som gör att elevhälsoteamet behöver vara ett eget team med en egen arena? Hur ska teamet på egen hand, utan att lärare är med, bidra till elevers utveckling mot utbildningens mål? Hur ska EHT-möten på egen hand bidra till elevers måluppfyllelse?

teamwork

Jag tror att så länge EHT-möten sker på egna arenor så kommer specialpedagogen att kidnappas in i perspektiv som handlar om att elevers svårigheter förklaras med funktionsnedsättningar, ergonomi, psykologi, social situation eller det som medlemmarna i teamet är förtrogna med. Då blir det plötsligt mer angeläget för specialpedagoger att gå på konferenser och få handledning för att lära mer om dyskalkyli, dyslexi, npf, språkstörning. Hur ska man annars kunna vara en del av elevhälsoteamet?

Vi har kanske själva bäddat för att röster höjs för att “inkluderingen har gått för långt” med individfokus, förklaringar, tips och råd som flyttar lärare inklusive specialpedagoger från den pedagogiska, metodiska och didaktiska arenan till en förment elevhälsoinriktad arena där elevers svårigheter är både frågan och svaret.

Det kanske inte är specialpedagogen som är kidnappad i elevhälsan när jag tänker efter. Det är det pedagogiska perspektivet.

glasögon.jpeg

PS: när jag skriver detta inlägg för elevhälsan konstaterar jag att jag inte kan kryssa i "pedagogiskt perspektiv" som tagg, däremot många etiketter som har att göra med psykologi och medicin, även "psykologiskt perspektiv". DS

elevhälsan elevärenden individnivå inkludering kategoriskt perspektiv kompensatoriskt perspektiv konsultation pedagogiskt perspektiv specialpedagogik specialpedagogisk insats specialpedagogisk kompetens utveckling
annonser

Föreläsare

Ämnen

ledningssystem  vårdgivare  utveckling  
Hitta fler föreläsare här