Elevhälsan - Elevhälsan - Specialpedagogen Mod & Metod



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Specialpedagogen Mod & Metod

Det inkluderande klassrummet
Postat 2020-04-27 10:24

Distansundervisning några veckor senare – utmattad?

Smekmånaden är över. Klyftan mellan det som var och det som är kan kännas djupare. Mycket har funkat bra och vi kan lära en hel del av alla lösningar som vi har hittat. Samtidigt är många av oss som utbildar och handleder och möts på distans lite trötta i mössan. Vad beror det på? Jag ringde upp min kompis i USA som jobbar som psykoterapeut (och har hur mycket jobb som helst nu med alla oro) och som enbart träffar patienter via webben. Hon säger som många lärare gör, att det är fler patienter som faktiskt orkar komma till mötena men också att hon måste erkänna och acceptera att det är mer tröttande än IRL-möten. Vi har samma erfarenheter, det är mer fokuskrävande och man är mer slut i huvudet efter en videokonferens. Sarah, min kompis, säger att det är välkänt att det tar mer fokus eftersom vi måste tolka den andre på fler och andra sätt. Vad innebär den där tonen? Hänger ansiktsuttycket ihop med kroppsspåket? Sarah berättar att när vi träffas IRL så tar vi omedvetet mikropauser men det gör vi inte när vi ses digitalt, vi riskerar att förlora för mycket i interaktionen om vi gör det. 

Kan det vara så att det faktiskt är mer fokuskrävande att åtminstone undervisa och leda samtal på distans? Jag hittade en artikel på BBC: https://www.bbc.com/worklife/article/20200421-why-zoom-video-chats-are-so-exhausting

Tolka tolka tolka…

Där säger experterna samma sak, vi ägnar mer tid åt att tolka motpartens signaler vare sig vi är medvetna om det eller inte. Vi är inte lika bekväma utan anstränger oss mer. Tystnad är en större utmaning. När vi ses är tystnad naturligt, en del av interaktionens rytm. På distans blir tystnad ytterligare något att tolka; har personen försvunnit eller fryst? Förväntas jag fylla tomrummet? Vad står det för? 

Att bli fotograferad eller filmad är normalt något som de flesta skyr, det känns endimensionellt och man vill ju se ut som sitt bästa jag. Nu är vi på TV hela tiden och många kan inte skaka av sig känslan av att behöva se bra ut, projicera “rätt” bild av sig själv eller helt enkelt en känsla av att bli ännu mer uttittad. Vi står på scen och prestationen kan hamna i fokus snarare än processen. 

En ofrivillig situation

Artikeln tar också upp att vi inte gör detta frivilligt vilket också kan leda till trötthet. Även om det funkar och till och med bättre än vi trodde så är det inte en normal situation. Lägg till att vi är hemma, kanske med andra, och att gränsen mellan vardag och arbete suddas ut. Kanske har vi inte samma möjligheter att varva ner efter jobbet som vanligt. Det vi brukar göra kanske inte går att göra på samma sätt. 

Många av oss har också äldre föräldrar som vi inte kan ta hand om eller ha naturlig kontakt med. En del äldre kan inte hantera face time eller digitala verktyg, kanske inte ens en telefon. En del är på boenden och jag behöver väl inte ens nämna oron för att smittan sprids där. Vår generation är, skulle jag vilja påstå, särskilt belastad av detta tillsammans med vår föräldrageneration. Det tröttar. Tänk gärna på det om du har kollegor som har äldre föräldrar som de tar hand om eller bär oro för. 

Prata utifrån bilder

Vad kan vi göra då? Acceptera att det är tröttande. Prata om det med elever och med varandra. Kom fram till lösningar tillsammans med elever, till exempel att inte ha på kameran hela tiden. Att prata utifrån ett delat dokument med information som man också kan rita i eller stryka under saker i samtidigt som man talar. En delad presentation som fokuserar på ämnet är ibland bättre än att titta på varandra och samtidigt förväntas lyssna. Kom överens om pauser även under distanslektioner, 5 minuters bensträck kan räcka och om alla förstår varför är chansen större att alla kommer tillbaka. Om det finns risk att de inte gör det – ge en grupp rast i taget och se till att fortsätta med grupper i gruppen. Ta din egen paus mellan lektioner, kanske avsluta dem lite innan schemat säger det. 

Fyll tystnad med musik eller säg att “nu är jag tyst ett par minuter så du kan fylla i chatten”. Ett par minuters tystnad känns som en evighet! Använd timer på mobilen. 

Följ schemat så att inte elever får för sig att de kan välja vad de vill göra när. Det är överkrav för vem som helst. 

Ersätt inte samtal med prov

Se till att inte ersätta samtal som ger information med prov som ger information. De kan inte ge samma typ av information. Jag får signaler om att elever får ännu fler prov för att säkerställa att de faktiskt jobbar och för att samla underlag för betyg. Kom ihåg att det är vi lärare som gör bedömningar och det är inte säkert att det är prov som ger oss det vi söker. Låt elever välja om de vill skriva svaren, tala in svaren eller samtala med dig. 3 val, 3 olika grupper varav en grupp sitter med läraren. Eller konstruera “provet” så att alla både svarar på frågor skriftligt, sen muntligt, sen samtalar, en grupp i taget vid varje station. Det blir ett mer allsidigt underlag för bedömning. 

Skapa en ram för arbetet med rutiner och ritualer, som i lektioner. När jag börjar sätter jag mig på en viss plats med en kopp te. Paus på annan plats. Avsluta genom att lämna datorn på “arbetsplatsen”. Om den behövs för något annat, ta fram den efter en stund så att det blir en gräns mellan arbete och fritid. 

Prata om det. Beröm alla som fixar detta och prövar dig fram. Beröm dig själv. Lyssna på fågelkvitter, lapa sol. Skriv ett brev för hand som du lägger upp på skärmen till elever eller kollegor. Håll avståndet fysiskt men inte socialt. 

uxPb+S7oTya02eu1yuQadw

digitala klassrummet distansundervisning gemenskap i det digitala klassrummet virtuella klassrummet
annonser

Föreläsare

Ämnen

stress  Psykisk hälsa  hälsofrämjande arbete  
Hitta fler föreläsare här

Elevhälsan.se

Kontakta oss
Tipsa oss om material
Följ oss på Facebook


Vår huvudsponsor

Prorenata är huvudsponsor för elevhälsan.se