Elevhälsan - Ska en 9-åring vara med på samtal angående sin studiesituation



 Kom ihåg?
Ej medlem? Registrera dig!


Gunilla Carlsson Kendall svarar

Ska en 9-åring vara med på samtal angående sin studiesituation

Fråga:

Hej!
Satt igår i möte ang åtgärdsplan med mentor, specialpedagog, mitt barn V (pojke som precis fyllt 9) och pojkens pappa.
Jag var tveksam ända från början om V skulle sitta med. Men enligt mentor och specdagog så skulle han det. Ska verkligen en 9 åring sitta med och lyssna på nåt som han inte alls förstår?? Min son bröt fullständigt ihop och jag förstår honom! Det var ju inte mycket positivt för hans öron utan det kretsade om hur svårt han har mad allting .. Det kändes rent ut sagt skit!!
I min värld så bör vi vuxna ha ett samtal/möte först och sen lägga fram det för barnet för självklart måste ju barnet få känna sig delaktigt. Även jag som mamma kände mig hämmad då jag så hur dåligt han mådde och ville inte göra det värre genom att fråga och ifrågasätta vissa saker ..
Jag är jätte tacksam för all hjälp vi får men livrädd för att vi nu tryckt ner min pojk fullständigt.
Hur ska sånt här gå till??
Tacksam för svar // Vänligen F


Svar:

Hej,

Det viktiga med ett möte som detta är att det leder till att huvudpersonen, din son, känner att de som möter honom vill honom väl och är intresserade av att förstå honom bättre. Om han (och du) upplevde det som du beskriver så skapades inte alls den känslan hos honom, utan snarare tvärtom. Så ledsamt och tråkigt.

Jag tänker föreslå några saker som jag tänker mig att du kan göra som mamma, men sedan också ta upp några saker som pedagoger kan tänka på. Anledningen till att en del av svaret kommer att riktas till pedagoger är att det ändå är skolpersonalen som måste ta ansvar för hur samtal av det här slaget blir, även om det finns saker som man som förälder också kan tänka på.

Det första jag tänker på är att det spelar roll hur du tar upp detta med din son nu efteråt. Mitt förslag är att du så lugnt du som möjligt försöker förmedla till honom att ”nu blev det här inget bra möte, men vi vuxna får ta itu med det här tillsammans”. Det är bra om du kan visa honom att du utgår ifrån att det blev tokigt och att du inte tror att lärarna vill honom illa. Precis som han själv kan ha en dålig dag ibland, kan också vuxna ha det. Det är bra om du försöker undvika att prata på ett nedsättande sätt om hans lärare nu – även om du säkert känner dig både rasande och bekymrad. Anledningen till att jag föreslår detta är att det kan vara väldigt jobbigt för honom att känna att viktiga personer i hans liv är väldigt arga på varandra, särskilt om han tror att det handlar om något som är hans problem. Det är inte hans fel!

Det andra du kan göra är att prata med pedagogerna om hur dåligt detta blev för din son, och att det är viktigt att ni hittar ett sätt att återupprätta hans självkänsla. Ni behöver tillsammans försöka hitta en annan väg att prata om de svårigheter de/ni ser. Till att börja med utan att han är med, så att ni har en gemensam plan för hur nästa samtal med honom ska gå till. Du kan mycket väl säga det du skriver – att du är tacksam över all hjälp ni får men att du inte kände att du kunde ta upp saker som du skulle behöva prata med dem om och att du inte vill att han ska vara med innan ni hunnit prata ihop er. Om ni har förberett samtalet är det också större chans att det blir ett konstruktivt samtal. Det kanske inte ska vara fyra vuxna kring bordet den gången och ni borde ha en plan. Om du inte känner dig trygg med att mötet kommer att bli bra för sonen, tycker jag inte du ska utsätta honom för ytterligare ett liknande samtal i nuläget, då är det bättre att ni har vuxenmöten till dess ni har en samsyn kring vad det finns för några problem som man behöver göra en plan för.

En åtgärdsplan är en plan som skolan ska upprätta för att dokumentera åtgärder man planerar, så de kan följas upp. Det är en bra idé i princip, men ibland är det som om själva formen – att fylla i blanketten – prioriteras för hårt, så att de samtal man behöver ha för att vara överens om planen stressas över. Då blir det inte bra. Jag vet ju inte om problemet var detta, i det här fallet, men jag tror tyvärr att det är en ganska vanlig orsak till att det blir som du beskriver.

Mitt råd till dig som pedagog, som hamnar i en liknande situation, är att du till både föräldern och barnet förmedlar att det här inte blev ett bra möte. Ni behöver backa och hitta en annan väg. A och O för att ett barn ska kunna ta emot hjälp är att barnet förstår att ni är intresserade och engagerade i dem och att ni är där för att hjälpa till. Det är viktigt att det ni pratar om är konkret när barnet är med, att det är möjligt för barnet att förstå vad ni ska göra, hur det ska göras, när och med vem. Om ni bestämmer er för att jobba med något som barnet själv upplever att de behöver hjälp med är chansen att ni lyckas få till ett bra samarbete mycket, mycket större. Det är viktigt att barnet känner att du har höga förväntningar på att ni tillsammans ska lösa de problem som finns. För att ett barn i 9-årsåldern ska orka kämpa med sådant som är svårt behöver de få förståelse och mötas av en coachande hållning från er. Att prata om att eleven ”inte når målen” är inte konstruktivt. En mer långsiktig eller övergripande plan kanske ni behöver göra i arbetslaget och tillsammans med föräldrarna, men riktmärket när barnet är med måste vara att ni pratar om det på ett sätt som barnet kan ta emot.

Föräldrarna måste också ha möjlighet att ha inflytande över sådant som vad som pratas om när barnet är med. Här uttrycker mamma en tveksamhet inför om det är rätt att sonen är med och då kan den bästa lösningen vara att ha ett möte med föräldrarna först, så ni har en samsyn kring detta. Om föräldrarna upplever att ni tar deras oro på allvar och lyssnar på hur de tänker är det större chans att de kommer att lyssna på hur ni ser på det hela. För att det ska bli ett samtal måste båda ha inflytande över samtalet, även om det är ni som är ansvariga för att hålla i det. Om föräldrarna är oroliga över hur samtalet ska bli har de dessutom svårt att utstråla trygghet till barnet.

Jag tror ofta att det är en yttre stress som leder till haverier i samtal som dessa. Man har riktlinjer för hur åtgärdsprogram ska se ut, när de ska skrivas och i vilken form (så man inte får kritik vid en inspektion). Risken med den här typen av riktlinjer är att pedagogerna som ska genomföra mötena är för inriktade på att genomföra dessa formella procedurer rätt och då tappar det som är allra viktigast för att mötet med föräldrar och barn ska bli bra – nämligen fokus på att få till kontakt och samarbete. Tidsbrist är ett argument som inte sällan lyfts fram – men fel insatser tar både tid och energi. Om detta stämmer just i detta samtal vet jag inte, men det är ett vanligt problem.

Det är viktigt att inte ha för bråttom! Hellre ytterligare ett möte så att ni är överens om hur problemet ser ut innan ni skriver ett åtgärdsprogram. Det kan ta längre tid att få till ett åtgärdsprogram om man inte är överens om hur problemet ser ut, men i längden är ett gott samarbete så mycket viktigare (och tid- och energisparande) för er alla, så det är värt det!

// Gunilla Carlsson Kendall


Publicerat: 2017-03-28 11:33

Artikeln har visats: 15942 gånger
annonser

Föreläsare

Ämnen

handledning  barn som anhöriga  sekretess  
Hitta fler föreläsare här