Alexandra är den orädda kuratorn vars drivkraft är att vara en trygg vuxen i en otrygg tonårsvärld. Det bästa med att vara kurator är enligt Alexandra eleverna. Hon tycker att energirika tonåringar som bara får vara tonåringar är det bästa som finns och att få vara med i allt från helgstöket till att peppa när de får A i matte.
Jag har fått den stora äran att sitta ner och prata med Alexandra om allt från hennes sätt att se på kuratorsrollen till hennes mycket inspirerande podcast Tonårspodden.
Berätta om dig själv
Jag heter Alexandra och är 36 år gammal. Jag är ursprungligen från Sundsvall men idag bor jag i Stockholm. Jag är tvåbarnsmamma och utbildad socionom. Jag arbetar som kurator och det har jag gjort sedan 2010.
Hur skulle du beskriva ditt sätt att arbeta på?
Jag jobbar uteslutande på ungdomarna och barnens villkor. Jag försöker att inte ha så mycket idéer om hur en kuratorsroll ska se ut utan jag tycker att en kuratorsroll ska vara utifrån elevernas behov. Jag är nog mycket så att en elev behöver en sak och en annan elev behöver något annat.
Jag har lärt mig av erfarenhet att vänta in eleven. Det kan vara jobbigt med tålamod ibland men nu har jag jobbat så pass länge att jag vet att det är det som funkar. Att kasta sig över eleven och säga “Du behöver hjälp” funkar liksom inte. Jag försöker nog ha ett ganska laid back arbetssätt och inte skynda på så mycket men inte heller backa när det blir jobbigt. Man måste kunna äga den rollen om man har en kuratorstjänst. Man måste kunna stå i första linjen och säga nu är det stop eller nu kommer jag att ringa polisen. Man måste kunna ta alla typer av jobbiga situationer. Jag vet att jag är orädd som person och det ser jag som en styrka.
Du driver också Tonårspodden, berätta om den.
Åh, det är min tredje bebis. Jag vet ju hur många som sitter med dessa frågor. Jag har 800 elever, säg att jag har 400 på högstadiet och jag har enskilda samtal med 60 av dessa. Tänk då hur många det är jag inte har samtal med. Hur många når jag inte? Så tror jag att det ser ut för de flesta kuratorer och skolsköterskor. Då kände jag bara såhär: Det finns ett så himla enkelt sätt att bara släppa ut den här informationen och prata om de här sakerna. Vips så har det släppts 40 avsnitt.
Jag pratar gärna om saker som andra inte pratar om som kan anses vara tabu. Jag vill verkligen spräcka hål på myter. Till exempel abort, sälja sex som tonåring, våldtäkt, grooming men också det här med att förlora en vän i tonåren. Avsnitten som ätstörningar är de avsnitten som är mest lyssnade på. Det är verkligen högt och lågt. Allt sånt som jag tycker att det är viktigt att vi pratar om.
Syftet med podden är att utbilda och informera. Tonåringarna ska inte känna sig ensamma om problemen utan det finns andra som går igenom samma sak. Jag vill normalisera de saker som de går runt och tänker på.
Om du skulle få säga tre saker till tonårsföräldrar, vad skulle du säga då?
- Låt de inte ta med telefonen in i sovrummet på kvällen. Den ska läggas undan och då kanske man som förälder också får lägga undan den.
- Inte släppa föräldrakontakten som man har mycket när barnen är mindre. Utan fortsätta fråga, vart är du, vem ska du va där med, ring och kolla med föräldrarna om barnet ska sova borta. Så fortsätt ha koll.
- Förutsätt att de kommer att göra dumma saker, för det kommer de att göra och visa att du finns där ändå.
Har du någon speciell historia du aldrig kommer glömma?
Jag hade en elev för några år sedan där lärarna misstänkte att det är något som inte står rätt till. Jag fick samma känsla men detta var en elev med extremt hög integritet. Jag kände att jag kommer inte kunna närma mig den här eleven på ett snabbt sätt. Så jag fick sitta och vänta in den här eleven. Efter åtta månader står den här eleven i min dörröppning och jag fick nästan hålla mig för att inte skrika av lättnad. Detta är innan lunch och vi sätter oss ner och börjar prata. Innan den arbetsdagen var slut var den här eleven placerad och åkte inte hem mer.
Jag frågade efter några månader: om jag hade frågat innan du kom hade du sagt som det var då? Eleven svarade tvärsäkert: nej, jag hade blånekat. Du hade inte fått ur mig någonting.
Det försöker jag ha med mig, att våga vänta in.
Hur har problemen förändrats sen du blev kurator?
Idag är det betydligt mer cannabis, grooming och jämförelser på sociala medier. Skärmanvändandet och vad det gör med hjärnan.
När jag började som kurator kom instagram och efter det har det gått väldigt fort. Jag kommer så väl ihåg att jag satt i mitt rum och bara tänkte: Detta är något nytt, detta kommer inte bli bra. Det det gör med psyket att bli matade med de här Tik Tok videorna. Vi behöver prata om sociala mediafaktorer, hur många föräldrar vet till exempel att man inte äger bilderna om man laddar upp de på dessa olika plattformar? För tio år sen var det samma problem men på andra forum.
Samtidigt använder jag instagram varje dag i mitt jobb, det är mitt främsta kommunikationsmedel med eleverna. Jag lägger ut på stories varenda morgon så att eleverna vet när jag är på skolan. Jag ber också mina elever skicka DM eller sms om det är något akut. Eleverna bokar också sina tider via DM. Jag vill att eleverna ska veta vart jag finns och att min dörr alltid är öppen. Jag sitter och jobbar men: Kom in! Varsågod! Jag försöker jobba mycket med att det ska va lika normaliserat att gå till mig som att gå till specialpedagogen eller skolsköterskan.
Intervju och artikel skriven av Emmy Ottosson, Redaktör Elevhälsan
