Att skolungdomar inte går till skolan är ett växande problem men forskare menar på att det blir missvisande att kalla de för hemmasittare.
Forskning.se har skrivit en artikel med Tobias Forsell som är doktor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet och forskar om problematisk skolfrånvaro och med Malin Gren Landell som är psykolog och forskar om skolnärvaro.
Artikeln behandlar ämnen som anledningar till långvarig frånvaro hos elever, om hemmasittare verkligen är rätt begrepp, vilka elever som ligger i riskzon för att stanna hemma och hur vuxna i elevens närvaro kan upptäcka varningstecken så tidigt som möjligt. Enligt Tobias bör eleverna inte kallas hemmasittare då de är elever fast på avstånd.
Problematisk frånvaro
Tobias tycker att problematisk frånvaro är ett bra paraplybegrepp då långvarig frånvaro innebär negativa konsekvenser för lärande och social utveckling. Långvarig frånvaro väcker oavsett mycket känslor och åsikter hos föräldrar, skolpersonal och allmänheten. Att då kalla de för hemmasittare eller skolkare främjar bara fördomarna och ökar klyftan mellan eleven och skolan.
Anledningarna till att fler och fler elever inte går till skolan under längre tid är många. Enligt Tobias Forsell är en samverkan av flera faktorer som orsakar frånvaron. Det kan vara skolmiljön, klasskompisarna eller i hemmet. Oavsett anledning till varför eleverna är hemma så är det bevisat att desto längre tid som går desto svårare är det att få tillbaka eleverna till skolan. Det gäller alltså att hitta varningstecken tidigt så att man kan förebygga frånvaron.
Att eleven inte känner tillhörighet i skolan är en av de vanligaste anledningarna, till exempel mobbning. Det kan också vara problem i hemmiljön, till exempel att ett syskon är sjukt eller att det är konflikter mellan föräldrarna. Det finns ofta ett glapp mellan skolans förväntningar och elevens förmåga. Detta resulterar i att eleven undviker de situationer där det finns risk för att misslyckas.
Förebyggande arbete
De tidiga tecknen på att något är fel upptäcker nästan alltid föräldrarna. Eleven kanske kommer hem från skolan med magbesvär, huvudvärk eller känner en stress över att inte klara av skolan. I många fall saknas det en tät kontakt mellan föräldrar och lärare.
Elever med NPF- diagnoser är överrepresenterade hos elever som har långvarig frånvaro. Diagnoserna ska dock inte ses som en orsak till att de stannar hemma. Det är samspelet mellan eleven och den pedagogiska, sociala och fysiska lärmiljön som är avgörande. Skolan har inte anpassat studiemiljön tillräckligt för deras situation.
Marie Gren Landell visar på att det är vid 10% frånvaro som är någon form av tipping point. Då blir det svårare att komma tillbaka och psykisk ohälsa, sämre skolresultat och droganvändning ökar.
Artikeln är sammanfattad av Emmy Ottosson, Redaktör Elevhälsan
