Hur kan du som skolpersonal resonera, tänka och agera kring gängkriminalitet och våldet? Hur ska man bemöta eleverna? Vad säger du till oroliga föräldrar? Och hur ser samarbetet ut med andra myndigheter och instanser i kommunen, t ex socialtjänsten? För att få svar tog vi hjälp av Alexandra Woxlin, skolkurator, samt Angelica Kulbay, förebyggande socialsekreterare socialtjänsten.
Alexandra och Angelica har regelbunden kontakt med varandra sedan en längre tid tillbaka. Och just samverkan är det första viktiga steget för att kunna skapa trygghet och få kunskap om situationen.
Preventiva åtgärder
Angelica: Samverkan mellan de professionella enheterna i kommunen är huvudnyckeln för att lyckas. Idag har de flesta kommuner någon form av samverkan, och i vissa finns samverkansgrupper, SSPF, alltså samverkan mellan skola, socialtjänst, polis och fritid. Det här gör att alla inblandade får en inblick i hur situationen ser ut för barn och unga i just din kommun. Och en jätteviktig framgångsfaktor är att alla vi i våra verksamheter talar gott om varandra inför såväl barn som föräldrar. Vi måste visa att vi litar på varandra, att vi är en samlad kraft att lita på.
Alexandra: Som skolpersonal bör jag tänka: ”Gör mig medveten, kunskap är makt”. Informera dig så mycket det går. Idag finns det barn i årskurs 3 och 4 som blir rekryterade till de kriminella nätverken: Ingen är immun. På skolan finns det ofta en grupp som ingår i kommunens samverkanssammanhang, troligtvis rektor och kurator. Fråga när du är nyfiken på vilka rutiner som finns inom samverkansgruppen – hur ser situationen ut för just vår skola?
Eleverna
Alexandra: Tänk på hur du beter dig inför barnen. Korridorsnack med andra lärare eller skolpersonal om din eventuella oro är såklart uteslutet. Gör dig tillgänglig för barnen, och anpassa dig till deras villkor. Våga prata om svåra ämnen, det är inte farligt alls.
Angelica: Var förutsättningslös när du pratar med barnen. Projicera inte dina egna känslor på eleverna. De kanske inte alls är oroliga för en sak, medan en annan är jätteviktig. Barnen är ”randiga”, de går in och ut genom känslor hela tiden. Men när de är på plats och vill prata: Ta chansen och gör det! Det är du och de andra vuxna som har den dagliga relationen som också har de bästa svaren. Lyssna och visa att du finns där, att du bryr dig.
Hur bemöter jag föräldrarna?
Angelica: Du kanske känner oro för att en specifik elev kan vara inblandad i kriminalitet? Börja med att ringa föräldrarna. Prata med dem kring din upplevelse: ”Jag undrar lite vad Kalle håller på med, det ryktas att han säljer vapes. Vet ni något om det?”. Kontakten gör att ni kan jobba med frågan direkt och kanske fånga upp ett negativt beteende utan att det blir en jättestor apparat från början.
Alexandra: Skolan är den instans i samhället som är bäst på att samla barn och unga. Det är inte bara jag som är kurator som får en detaljerad insyn i barnens verklighet, det får alla som jobbar i den här miljön. Men vi kan inte finnas där hela tiden, särskilt inte efter skoltid. Mitt råd till alla skolor är att engagera föräldrarna. Lyft frågan om trygghets- och kvällsvandring till exempel. Skicka ut uppmaningar och uppmuntra föräldrarna genom vecko- och månadsbreven som går ut. Jag garanterar att några föräldrar kommer att säga ja. Och jag kan konstatera att föräldrar som har varit ute och trygghetsvandrat tänker att ”Det var inte så dumt det här, jag lär känna mitt barn bättre inklusive mina barns kompisar och deras föräldrar. Tillsammans får vi koll.”
Ett annat tips är att ställa fler frågor när du har utvecklingssamtal med eleven och föräldern. Men kom först överens med övriga kollegor om vilka frågor som är relevanta för er skola och ert elevunderlag. Checka sedan av frågorna under samtalet. Det kan vara frågor som: Hur ser fritiden ut? Äter du frukost? Skärmtid? Läggtider? Då kan du snabbt göra dig en bild av elevens situation.
Skolans roll?
Alexandra: Alla skolor skulle behöva ta en diskussion: ”Hur ska vi göra här hos oss, vilken struktur funkar bäst?”. Och tveka inte att kontakta andra aktörer i kommunen.
Angelica: Bjud in någon från socialtjänsten till skolan. Vi har en skyldighet att informera skolor om orosanmälningar, men kan också upplysa om lagar, regler och rutiner. Det gör att ni tillsammans kan utforma gemensamma planer som dessutom kan följas upp regelbundet.
Anmälningsplikten?
Så här skriver Skolverket på sin hemsida: ”Alla som arbetar inom skola, polis, hälso- och sjukvård är skyldiga enligt lag att anmäla om det finns misstanke om att ett barn upp till 18 år far illa eller riskerar att fara illa. För barnet som drabbas kan det vara livsavgörande att dessa personer tar sin anmälningsplikt på största allvar och fullföljer den. Anmälningsplikten kan väcka många frågor och känslor. Skolpersonalen vet många gånger när en anmälan behöver göras, men det kan finnas en rädsla för att svika ett förtroende eller en oro för vad en anmälan leder till.”
Angelica: För att anmäla ringer du till mottagningsenheten för barn och unga i din kommun. Där finns oftast en jourtelefon, och ibland vill de ha det skriftligt. Men du kan alltid fråga, få råd och stöd, och så länge du inte uppgett namn på eleven så är det ingen officiell anmälan. Här finns massor av bra hjälp att få. Ta chansen!
Om det faktiskt händer något negativt, som en skjutning till exempel?
Angelica: Ta först reda på hur det ser ut i din kommun, vad kan skolan få för sorts stöd? Och lita på de andra aktörerna, t ex polisen som har uppgiften att skapa trygghet. Fastighetsbolag och kyrkan är också bra och goda aktörer att hålla kontakten med. Sedan är vi – alla vettiga vuxna – en del av lösningen: Vi behöver finnas tillgängliga för alla barn.
Fördjupande material
Förutom att jobba som skolkurator så driver Alexandra Woxlin även Tonårspodden. Den kan du lyssna på här.
Artikel och intervju skriven av Joachim Larsson, skribent Elevhälsan.se