I början av pandemin sitter Tilda och Frida med familj och äter brunch. Diskussionen om det var bäst att tvätta händerna eller använda handsprit avbröts av att Tilda blir vansinnig, slår sig själv i huvudet med knytnävarna och skriker högt att hon inte orkar leva mer.
Några år tidigare sålde familjen Tildas häst vilket blev starten på många år av en kamp mot psykisk ohälsa. Tilda beskriver sig själv idag som en glad person som älskar djur, framförallt hästar, hundar och katter. Idag föreläser Tilda och hennes mamma Frida om boken de har skrivit tillsammans om de åren när Tilda mådde som sämst. Boken heter “Aldrig släppa taget”, där Tilda och Frida har skrivit varannat kapitel.
Tilda Boisen är 19 år gammal och arbetar idag som författare, podcastare och föreläsare. Frida Boisen är författare, journalist, föreläsare och programledare.
Tilda, vill du berätta din historia?
När jag var liten var jag jätteglad, men från och med åttonde klass så började jag må mycket sämre. Efter att vi hade sålt min häst så började jag må sämre och det gick rätt fort. Jag kände efter ett tag att jag inte riktigt hade kontroll, det var mer mina känslor som hade kontroll över mig. Jag tror inte någon i min familj insåg hur illa det var, förrän vi satt och åt brunch.
Frida: Du rusar ut mot ytterdörren, jag säger till min man att han måste ställa sig framför dörren och då springer du mot balkongen. Det var en period där du hade mått sämre. Vi ringde 112 för det kändes verkligen som att det var en fara för liv och vi fick då veta att det finns något som heter “en väg in”. Vi blev kopplade dit via psykakuten och där säger de att det kommer dröja flera månader.
Tilda: Jag var ändå lite taggad inför första mötet, nu kanske det händer något och vad skönt att kunna prata med någon. Men det blev inte alls som jag tänkt. Jag fick ställa mig i ännu en kö till BUMM och fick i samband med detta göra en ADHD-utredning vilket gjorde att jag fick reda på att jag har ADHD. Mötet med nästa läkare blev inte heller som jag tänkt mig.
Frida: Läkaren säger att det finns en liten bieffekt av de här medicinerna som i princip alla får och det är att man går ner i vikt. Tilda hade rasat i vikt de senaste månaderna så jag blev såklart väldigt orolig. Allt finns dokumenterat eftersom sköterskorna på BUMM också höll koll på detta. Men läkaren förstår inte alls varför jag blir orolig. Jag vill inte ens säga ordet vikt för jag vet ju att det är så triggande när Tilda är med. Men till slut måste jag säga: Ja du ser ju där med längd och viktkurvan. Ja, du menar att Tilda har gått ner i vikt säger han: Det var ju bara bra att hon tog tag i sin övervikt. Detta säger han till en 16-årig tjej som alla vet mår jättedåligt. Han svarar bara att det gör ingenting om hon går ner några kilon till.
Tilda: Jag hade under den perioden mått sämre och sämre men det hade också gått ut över min självkänsla och hur jag mådde i mig själv. Jag tyckte inte alls om mig själv längre och det hade jag inte gjort på ett tag. Dels tyckte jag inte om vem jag var men inte heller hur jag såg ut. Jag kände mig inte värdig nog och då åt jag mindre för att bli finare. Med det som läkaren sa så blev det som en bekräftelse på att det måste vara så som jag har tänkt. Samma kväll efter mötet ville jag träffa mina kompisar och göra något kul. Så det gör vi.
Frida: Då fick jag en film på Instagram från en kvinna som jag inte känner. Det står: Ser inte detta ganska farligt ut? På filmen sitter Tilda i ett fönster och tjuvröker med benen dinglandes utanför. Jag blir livrädd och ringer hem dig från utekvällen. I hallen ser du vinglig ut och jag misstänker att du är berusad. Du är vansinnig när du går in i ditt rum. Min man kommer inspringandes och ställer sig mellan oss. Lillebror kommer in och säger: Mamma jag ringer 112. När jag försöker lugna ner honom så tittar han över axeln på mig och säger: Mamma hon hoppar. Då vänder jag mig om och ser hur Tilda hoppar ut genom fönstret med huvudet före. Lars (min man) får då tag i Tildas fotleder och drar upp henne. Då svarar 112: vad är det som har hänt? Då säger jag att min dotter precis hoppade ut genom fönstret, men min man har henne i benen. Psykambulans och polis kommer väldigt snabbt. Då är det som att samhället äntligen vaknar efter 10 månader och vi åker in till SÖS, psykakuten. Där konstaterar de att Tilda har benzo och buprenorfin i kroppen och vi blir transporterade till Maria Ungdom. Där blir Tilda tvångsomhändertagen. Äntligen får hon vara med proffs som kramar och hjälper henne.
Tilda: Jag vaknar upp dagen efter och då ligger jag i en liten cell med gallerfönster på en madrass mitt på golvet. Jag förstår inte vart jag är. Till vänster ligger en bältessäng och till höger är det en övervakningskamera. Det kommer inte heller in någon som kan förklara vad som hänt. Jag tänkte att detta var sista droppen, det kommer aldrig bli bra igen. Jag har förstört mitt liv, min framtid, jag har förstört för min familj men framförallt att jag förstört för min lillebror. Jag låg i det rummet i två dagar men efter det som kom vändpunkten. Socialen ringer mamma, föräldrarna får automatiskt en orosanmälan när ett barn hamnar på Maria Ungdom.
Frida: Jag blev väldigt glad när de ringde och frågade om vi ville komma på ett möte. På det mötet blev det tydligt för oss att vi hade så mycket kärlek att bygga på. Genom dem fick vi familjeterapi vilket har hjälpt oss massor. De fixar också ett SIP- möte där alla myndigheter och offentliga insatser runt ett barn blir kallade och måste komma enligt lag. Skolan var faktiskt den enda som kom och det kändes som ett svek ärligt talat. I efterhand tänker jag verkligen vad var det som var viktigare för rektorn den dagen. Vi har larmat flera gånger om Tildas psykiska ohälsa.
Hur var din känsla kring skolan då?
Tilda: Tyvärr så var känslan inte jättebra. Kuratorn var där typ var tredje dag så det var väldigt svårt att ens veta. Efter att ha snackat med rektorn flera gånger så fick jag ta bort engelskan. Jag har aldrig haft det svårt i skolan, utan mitt problem var att ta mig dit. Jag tyckte också att lärarna när jag väl kom la kommentarer som: Jaha nu behagar du komma. Den enda anpassningen jag fick var att de tog bort engelskan.
Vad skulle du säga till någon som befinner sig i samma situation?
Jag skulle vilja säga att man inte är ensam, det är så enkelt att hamna i det tänket. Så man vågar inte berätta. Våga berätta överlag för du får i 99.9% av fallen bara kärlek tillbaka och vågar man berätta en gång kanske man kan samla mod för att söka hjälp på annat håll, till exempel hos en kurator.
Vad skulle ni vilja förändra?
Frida: Vi har verkligen insett att det är ett systemfel. Vissa kommuner och rektorsområden har så bra beredskap för detta med kristeam och hemmasittarteam. Det är ju faktiskt barn där ute som kämpar för sina liv.
Tilda: Jag tror att det hade varit bra med tydligare lagar. Tänk om alla elever hade fått träffa kuratorn en halvtimme per termin. Få chans att bygga en sån relation. Det är så långa köer till BUP också. Det gick 10 månader mellan att vi ringde 112 första gången tills att jag faktiskt fick riktig hjälp och terapi. Folk dör i köerna.
Frida: Socialstyrelsen rekommenderar att första hjälpen alltid ska vara terapi, att faktiskt lyssna på den som inte mår bra. Det verkar inte fungera så i vårt samhälle.
Frida, vad skulle du säga till en förälder som går igenom det som ni har gått igenom?
Man känner sig misslyckad som förälder men vi läkte verkligen av att skriva boken tillsammans. Ett tips är att skriva, jag märkte en stor skillnad när jag började smsa Tilda istället för att knacka på. Ibland blir det så konfrontativt när man sitter öga mot öga men om man skriver så blir det lugnare. Sen också som förälder: lyssna. Det är så lätt att försöka komma med goda råd. Ett annat tips är facebookgrupper, där finns det så mycket omtankte och bra tips.
Ett sista tips:
Läs Tilda och Fridas bok (beställ här, nu på bokrean) och lyssna på deras podcast ”Berätta alltid det här” (här) där de träffar människor som själva varit igenom jobbiga saker i livet.
Intervju och artikel skriven av Emmy Ottosson, redaktör Elevhälsan.se
