Till Aktuellt

25 april, 2022

På spaningen efter det formativa arbetssättet- knoppar som brister och vägen som är mödan värd

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

Detta är en anti-spaning. Eller föresten det kanske är fel? Kan en spaning ens vara det? Föresten är detta nog mer en aningslös spaning. Eller möjligen är det en helt vanlig spaning. Fast då en spaningen i tiden. Poängen jag vill göra, och då möjligen även min spaning för veckan, är att nu inte är tid att spana framåt istället är det tid att spana hitåt. Varför är det en spaning i tiden kanske någon undrar? En klok fråga, inte minst utifrån att det går att argumentera för att det alltid är tid för att vara mer i nuet än framtiden. Om ni tillåter skulle jag vilja ta omvägen via Karin Boyes dikt ”I rörelse” för att beskriver vad jag menar. I denna dikt konstatera hon klokt: 

”Visst gör det ont när knoppar brister

Varför skulle annars våren tveka.”

I min del av världen har våren slutat att tveka. Knopparna har börjat brista. Det syns på träd och buskar som börjar spira i grönt och vart man än går finns tecken på att våren har gjort intåg. Folk myllrar på gator och torg och många är de personer som tar alla chanser de kan få att vända sitt ansikte mot solen och fylla på D-vitamin förrådet. På liknade vis går skolan efter påsklovet in i en vår. Nu brister verksamheten ut i ett görande fram till sommarlovet. Elever och skolpersonal går alla in ett görande för att klara av den sista raksträckan mot den hägrande ledigheten. 

Även om det nu i vårsolen är lättare än på länge att visualisera en annalkande sommar och ett tydligt mål för läsårets slut är det kanske av vikt att påminna om att målet egentligen är något annat. Boye skriver i samma  dikt:

”Nog finns det mål och mening i vår färd –

men det är vägen, som är mödan värd.”

Målet sommarlov är kanske på samma vis som i dikten underställt vägen. Alla de timmar, lektioner, dagar och veckor som har gjorts och kommer att göras. På så vis blir målet all den möda som elever och skolpersonal tillsammans har lagt ner längst med vägen mot sommarlovet; Alla de kunskaper och erfarenheter som har erövrats, tränats och förfinats. 

Vart vill han komma med detta? Jo, tack för frågan! Han vill komma till att nu är tiden, eller kanske mer korrekt, nu är möjligheten att fokusera på vägen. Nu när terminens slut är påtagligt nära finns en chans att göra skillnad, att erövra, träna och förfina kunskaper och lärandet på ett sådant vis att när man väl är i mål, och lata sommardagar nalkas, lugnt kan se tillbaka på en väg som var mödan värd. Det blir en möjlighet att våga, kanske testa något nytt, i vissa fall göra det man vet fungerar men främst är det en uppmaning att göra det tillsammans; elever, pedagoger, eht-personal, skolledare och övrig skolpersonal. 

I diktens avslutande strof skriver Boye: 

”Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.”

Kanske förhåller det sig på likande vis i skolan. Att ibland behöver vi bryta upp för att se nya perspektiv och hitta nya sätt att lära och utvecklas. Kanske kan det, så här i vårens utbrott, vara till nytta att än mer våga fokusera på vägen. Eller för att tala klarspråk använda sig av ett formativt arbetssätt för att samla underlag till till exempel bedömning och utveckling. För som Boye säger: äventyret är oändligt

Det enda vi med säkerhet vet är att läsåret startar om och om igen och med det vägen. Om inte det är ett argument för att se och ta tillvara glädjen i den möda det är att vandra terminernas och läsårets väg ja då vet jag inte vad det är. Jag tänker hålla mitt ord och inte spana framåt mot målet än utan njuta av vägen dit. För egen del görs det med större lätthet i vårsolen när knoppar brister och jag vet att äventyret som väntar är oändligt.