Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.
På mina morgonpromenader med hunden går jag genom en öde stadskärna som, så här inför den stundande julen, har dekorerats med belysning och lampor i allsköns olika former och kulörer. En skiftning som har inträffat i min stad detta år är att gatukontoret verkar ha favoriserat eller fått ett bra pris på en form av klotformade lampor med ett svagt rökfärgat ljus. Dessa lampor har hängts upp i träd och dekorerar gågatan i min stad. Det rökfärgade skenet ger en suggestiv känsla och är i sig stämningsskapande och fantasieggande. Eftersom det är tidigt på morgonen när jag vandrar med hunden är det ofta helt stilla och få eller inga människor ute. På sin höjd träffar jag en eller två skiftarbetare eller andra hundägare som likt mig har makat sig ut i den tidiga timman. När jag går i den tysta staden är det som att inget har hänt. Allt är som vanligt och som det brukar vara. Husen som omger mig har i de flesta fall stått där i över hundra år och det finns få eller inga tecken på att det har hänt något alls, om inte sedan husen byggdes, så i vart fall sedan elektriciteten kom. Det skulle i så fall vara bilarna som avslöjar det; avslöjar att vi är i en diffus samtid. Känslan är trots elektricitet och bilar den av att tingens ordning är konstant. Skillnaden är därför så mycket större när staden och världen vaknar till liv och man tar del av vad som händer.
I skrivande stund hölls det i veckan en konsertsattsning med namnet ”Together for a Better Day”. Konserten, som var en hyllning till Tim ”Avicii” Berglings verk och musik, var samtidigt och framförallt en konsert som syftade till att skapa medvetenhet kring ungas psykiska (o)hälsa. En tillsynes hedersam agenda för en konsert. Det verkar även vara denna agenda som medias rapporteringen av konserten har handlat om. Vikten av att ungas psykiska hälsa tas på allvar och att nu får det var nog har dominerat rapporteringen. Naturligtvis blandat med allmän kändisjournalistik. Konserten lånade sitt namn från en av Tims låtar ”A Better Day” och kanske formulerar han det bäst själv i den låtens refräng. Formulerar vad det här med att ta psykiska hälsa på allvar handlar om:
”And we sang that song for the little thing
Magic calm, but the joy you bring
Running it down the line
Wish you could find that love is a fragile thing
Magic gone from a pretty thing
Maybe it might be time
For a better day
For a better day
For a better day
For a better day
For a better day
For a better day”
Refrängen är nästan som ett credo vilket åkallar en bättre morgondag. En dag då de små sakerna räknas, när vi känner lugn och sinnesro och erkänner hur skör kärleken och hur bräckligt livet är. Detta är kanske egentligen något annat än att ta psykisk hälsa på allvar? Möjligen är det istället mer ett erkännande av livet och att samhället måste omformuleras för att tillgodose de mänskliga behoven. Är det kanske detta som är konsertens verkliga budskap? Inte, som arrangörerna gett uttryck för, att bryta stigmat kring psykisk ohälsa. Istället framträder ett nytt budskap som handlar om att lyfta fram vikten av att göra samhället mer anpassat efter vad det är att vara människa. Eller är det på det viset att Tim i sin musik varit så pass gentil att han gett oss ledtrådarna till nästa steg? Det som kommer efter att vi pratat om psykisk (o)hälsa.
Det finns sociologer som pratar om begreppet sörjbarhet, Marcus Hertz är en utav dessa. Kanske finns det en koppling mellan att öka medvetenheten och bryta stigmat kring ungas psykiska (o)hälsa och detta begrepp. Möts de i att det viktiga inte är den psykiska hälsan utan i stället är det erfarenheten av att vara människa som är det viktiga. Den djupt allmänmänskliga erfarenheten att sörja, ombesörja, sörja för, bli sörjd och att bli ombesörjd. Om det skulle vara så att de möts handlar det mer om att skapa en bättre morgondag som tillåter denna sörjbarhet för alla och envar än den psykiska hälsan och ohälsan i sig.
Hur gör man då detta och vad kan elevhälsan bidra med? Det är en fråga som är svår att ge ett enskilt svar på. Det är naturligt att det blir generellt när frågan är så vid. En aspekt som elevhälsan har att förhålla sig till och särskilt skolkuratorn är att: ”Medverka till att skolan arbetar hälsofrämjande och förebyggande mot psykisk ohälsa,…” Som det står i Akademikerförbundet SSR:s skrift ”Policy för skolkuratorer”. Det står alltså vad vi ska arbeta mot men inte för. Möjligen är det detta som är elevhälsans utmaning när det kommer till arbetet med psykisk (o)hälsa. Utmaningen består i att först definiera och synliggöra vad det är vi arbetar för. Progression och kunskapsutveckling? Absolut! Det är en del utav pusslet och skolans uppdrag men sen då? Är det i huret som vi har vägen framåt till A Better Day?
Hur skapar vi progression och kunskapsutveckling, hur bemöter vi eleverna och hur pratar vi med och om varandra, elev som vuxen? Innan dessa frågor kan besvaras behöver vi kanske först definiera vad det är för skillnad som ska uppnås för eleverna. Om vi ska kunna formulera vad skillnaden innebär måste kanske ett annat perspektiv än motsättningens komma på plats. Ett annat perspektiv än det som delar upp verkligheten i motsättningar, till exempel hälsa och ohälsa, rätt och fel. Ett perspektiv som tillåter människor att vara just människor. Och kanske, jag säger bara kanske, kan det perspektivet formuleras utifrån sörjbarheten.
Det är en jäkla utmaning att göra detta i ett skolsystem styrt av individualism och matriser. För om sörjbarheten ska segra måste vi erkänna att vi är beroende av varandra och tilliten som det kräver. För oss inom elevhälsan, och säkert många andra, kommer detta inte som någon överraskning. Vi vet att se till elevens hela livsvärld, sedan om vi kallar den psykisk, fysisk och social lärmiljö eller om vi pratar om elevens behov i centrum eller ett utvecklingsekologiskt perspektiv det kan kvitta. Vi vet att det som ska till för lärande och progression, mot både kunskaps- och sociala mål, är ett erkännande och att få lov att vara och ta plats som den man är; en människa med upp och nedgångar, som går framåt och bakåt samtidigt och som mår bra och dåligt om varandra.
På konserten framträdde Håkan Hellström med en av sina låtar ”Mitt hjärta är ett jordskred”. I texten framgår att hjärtat både är: en galen general, en fågel som vill sjunga och ett jordskred. Om vi antar att hjärtat symboliserar vad det är att vara den människa förstår vi bredden, kraften och möjligheten som finns om vi lyckas möta hela människan i skolan. Håkan sammanfattar vad hjärtat är i slutstrofen av låten:
”Ja, hjärtat i mig
Är bara fåniga ord
Men det slår för dig”
Om detta är våra byggstenar: ett bultande hjärta som slår för dig och fåniga ord. Vad står vi med för stenar att bygga grunden med då? Är det kanske så pass enkelt att vi står med förutsättningen att vi är beroende av varandra för att lyckas och må bra, sedan om det gäller skola eller andra delar av livet kan kvitta. Vidar kan det kanske vara så att vi bara kan komma över det gap som finns mellan oss själva och andra, mellan lärande och okunskap och mellan hälsa och ohälsa genom att använda orden till att prata med varandra. Kanske finns det då egentligen inte alltid ett behov av att klassificera allt som antingen själv eller andra, lärande och okunskap, hälsa och ohälsa. Vi är ju hela tiden i lösning och på väg mot att lyckas och må bra. Om skolan och elevhälsan kan bidra till detta då är det redan en bättre dag.
För att påminna mig själv om att det är en bättre dag brukar jag ofta på mina morgonpromenader lyssna på en gammal slagdänga av gruppen Chips som heter ”Godmorgon”. I den låten konstaterar Kicki Danielsson och Elisabeth Andreasen att det var längesedan det stod något glatt i tidningen och uppmanar oss alla att plocka fram vårt bättre jag. Om vi gör det, på morgonkvisten, menar låtens refräng att följande kommer att hända:
”Se här kommer dagen
Ljusare visioner
Sången har fått vingar
Åter glada toner
Borta är nu natten
Hör på alla skratten
God morgon, god morgon
God morgon, god morgon”
Kanske kan refrängen även fungerar som en uppmaning till oss att lyfta de goda exemplen, det som fungerar och berättelserna om hur det är att på riktigt att vara människa. Om detta görs kanske sörjbarhet för varandra får ett erkännande. Likaså kanske vårt hjärta och att allt det vill är att kommunicera med andra hjärtan upphöjs. Allt för att skapa A Better Day. En bättre dag som är fritt från stigmat eftersom det är bortom: rätt och fel, friskt och sjukt, du och jag. Detta kommer inte som någon överraskning, jag vet. Det ligger i skolans fostrande uppdrag, det vet alla, men kanske behöver vi påminna oss själva ibland. Om inte för något annat så för att inte gå vilse i lockelsen att arbeta mot när vi kan arbeta för. När jag går mina morgonpromenader med hunden i den öde staden är det den berättelsen som jag ska lägga i det fantasieggande rökfärgade ljuset från de klotformade lamporna. Samtidigt som jag höjer ljudet från Kicki och Bettan och erkänner att mitt hjärta är en galen general som sörjer för A Better Day.
