Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, salutogen lärmiljö och värdegrund ger sin fjärde spaning.
I veckan har det på flertalet reklampelare stått att läsa: vissa sagor förtjänar att bli verklighet. Det är nypremiären av Karl Bertil Johnssons jul som affischeras stort. Affischen är en blandning av hej-mitt-vinterland och allmän nostalgi och en längtan till något som var. I fallet, Karl Bertil Johanssons jul, håller jag helt med om affischens påstående, inte det generella att vissa sagor förtjänar att bli verklighet, utan mer specifikt att den sagan är värd det. Originalfilmen med Tage Danielssons trygga stämma som ciceron och Per Åhlins yviga och levande bilder har en varm plats i mitt hjärta. Kanske är platsen varm för att filmen tillhör min barndom men bortom det tror jag filmen och berättelsen har en särskild plats i mitt minne för att den beskriver något djupt allmänmänskligt. Den beskriver vikten av ett sammanhang och nödvändigheten av att få känna sig behövd och att få göra skillnad. Kanske är det så att Hannes Holm nyinspelning, av Tages klassiska berättelse, är precis vad samhället behöver nu efter en pandemi som har satt fingret på hur beroende vi är av varandra för att överleva. Vi gör det tillsammans, eller? Överlever alltså.
Artisten Sandi Thom släppte år 2006 en låt med titeln: I Wish I was a Punk Rocker. Titeln beskriver egentligen illa textens budskap. I låten beskriver Sandi Thom hur hon längtar tillbaka till en värld av tydlighet. En värld där politiker inte är något annat än just politiker, där radio är kung och fotbollsspelare fortfarande är atleter med smuts och lera i ansiktet efter matchens slagfält. Bäst beskrivs kanske låtens budskap i strofen: ”I was born too late to a world that doesn’t care.” Vad gör det med en människa, känslan av att vara född i en värld som inte bryr sig? Och är det så att vi inte bryr oss?
För ett tag sedan satt jag på ett möte vars deltagare var elevhälsopersonal med olika professioner. Jag lyfte vikten av att bygga elevernas eget aktörskap. Responsen blev noll och efter ett litet tag sa en utav deltagarna: jag förstår inte vad det betyder, vad menar du? All heder åt den person som signalerade att den inte förstod vad jag menade men ärligt talat tog frågan mig lite på sängen och jag hade svårt att till fullo förklara vad jag menade med aktörskap. Som jag minns det sa jag något löst om att eleven själv måste äga sitt agerande och ges möjlighet att påverka sitt eget liv. I sak är väl denna förklaring inte fel men jag kände att den inte till fullo förklarade det djup som jag la i begreppet. Mötet gick vidare och diskussionen om aktörskap blev till en parentes. Jag kunde dock inte släppa det. Hur ska jag förklara djupet i aktörskapet, var frågan som gnagde inom mig. Hade jag fått göra om det hade jag spelat Sandi Thoms låt eller satt i gång Karl Bertil Johnssons jul, för det är just det jag menar med aktörskap. Om vi ger eleverna förutsättningar för ett eget aktörskap skapar vi samtidigt en värld som består av sammanhang och en känsla av att vara behövd och vi ger uttryck för en värld som visst bryr sig.
I veckan gick det, förutom att se affischerna för Karl Bertil Johanssons jul, att höra ett inslag på Sveriges radios program 1. Inslaget handlade om ett samarbete mellan elevhälsan och kulturskolan i Sörmland. Samarbetet gick, som jag förstod det, ut på att elever som upplevde psykisk ohälsa på något vis fick förtur till kulturskolan. Genom kulturskolan fick eleverna lära sig instrument, sång, film eller andra kulturella och skapande uttryck vilket gav positiva effekter på måendet. Att skapande och kulturella uttryck ger det, positiva effekter på måendet, är något vi vet sedan länge och som det har funnits evidens för under lång tid. Ett bra mående vet vi sin tur är gynnsamt för lärandet. Win-win, inget snack om saken. Ändå är detta så pass ovanligt att det blir en nyhet värd att rapportera i riksradio.
Jag blev nyfiken på projektet och googlade för att läsa mer. En anonym elev gav i en intervju uttryck för att denna genom projektet fick en paus från skolans krav och istället fick göra något roligt. Att detta ”något roliga” var att lära sig något nytt verkade eleven inte uppmärksamma särskilt. Så enkelt kan det kanske vara att skapa mening som ger en positiv förändring i någons mående: jag får göra något roligt och jag får en paus från skolans krav.
I grund och botten kan det uttalandet ses som ett underbetyg till en skola som inte levererar rolig undervisning och vars främsta intryck på en elev är krav inte lärande. I stort tänker jag att det är ett felslut. Men möjligen finns det en ledtråd i detta som beskriva dagens skola. En skola som genom ett styrt centralt innehåll, vilket bedöms metodiskt genom matriser, levererar kunskaper som det finns lite eller ingen möjlighet att påverka. Kvar står skolan med huret. Hur ska den lära ut.
Om vi hade frågat eleven från intervjun hade denna antagligen svarat: roligt och utan krav. Självklart kan inte allt vara roligt, och naturligtvis ligger det i skolans uppdrag att ställa krav. Men hur vi gör det äger vi själva; hur vi väljer att möta eleverna, i de förutsättningar som läroplan och skollag ger, styr vi i varje enskild situation. I detta hur finns bron mellan elevhälsa, klassrum och elev. För det är i klassrummet som elevhälsan skapas. Det är på varje lektion och i varje möte som skollagens fostrande och kompensatoriska uppdrag genomförs tillsammans med det centrala innehållet och kunskapsmålen. It´s a kind of magic, som Queen skaldade 1986. I den verklighet som möter eleven inom skolans väggar har vi förutsättningarna för magin; att visa sammanhang och en värld som bryr sig. Eller, kanske är det att begära för mycket. Möjligen kan det vara så att vi i dagens samhälle är, liksom i Sandi Thoms låt, i en världen bortom detta.
För inte längesedan träffade jag en lärare som lite trött var på gränsen att konstatera precis detta: Det finns inget utrymme längre, allt är bestämt på förhand och jag har liten möjlighet att möta eleverna och klassen där dem är. Gör jag det blir det ett jäkla liv på föräldrarna, håll dig till matrisen. Återgivningen är säkerligen inte helt korrekt men är någorlunda riktig utifrån hur jag minns det. Säker är jag dock på mitt svar: Suck, är det så illa frågade jag tillbaka. Nja, ibland känns det i alla fall så, fick jag till svar.
Jag berättade för den läraren om en elev som jag hade träffat och som sa till mig att det bästa en lärare kunde göra var att sluta säga att saker var bättre eller sämre. Saker är och beroende på hur man ser på det, vilka förutsättningar man har, så kommer man värdera saker och ting annorlunda. Ge dem det istället sa jag till läraren. Möjligen kommer det andra på köpet då. Läraren tittade på mig och log och jag undrade varför. Det är ju som att säga att jag ska sluta att be eleverna prestera och göra sitt bästa sa han. Nej, sa jag, det är att be eleverna att göra utan att ha bestämt vad som är bäst eller sämst, vad som är bra eller dåligt, om det är lätt eller svårt och om det är rätt eller fel. Och därefter lära sig av det.
Karl Bertil Johnsson tar från dem rika och ger till dem fattiga som en nutida Robin Hood och Sandi Thom konstaterar att världen har slutat bry sig. Känslan riskerar att bli hopplöshet om det inte vore för att det är uttryck för precis det motsatta. Karl Bertil Johansson tar inte från dem rika och ger till dem fattiga för att världen är orättvis han gör det för att bevisa att världen är fylld av omtanke och kärlek. Sandi ger i sin text inte uttryck för att världen har slutat bry sig utan för att världen behöver bry sig. Det är hoppfullt, på samma vis som samarbetet mellan kulturskolan och elevhälsan ger hopp, intervjun med eleven ger tillförsikt och mitt samtal med läraren ger en fingervisning om vad som är möjligt.
Astrid Lindgren är en säker källa till inspiration för mig och kanske har hon myntat det bäst: “Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.” Kanske är det inte svårare än så. I det mänskliga vansinnet finns allt och lite till om vi bara tolererar det. Sociologen Bauman myntade två begrepp för att förstå, det som Astrid kallar det mänskliga vansinnet, rationalitetens logik och kärlekens logik. Idag, säger Bauman, tror samhället för mycket på rationalitetens logik och vidare hävdar han att om vi vill förstå hela människan måste vi även erkänna kärlekens logik.
Kanske är det precis detta som är elevhälsans viktigaste uppdrag. Att tryggt stå och agitera för kärlekens logik, för möjligheten att sagor kan bli verklighet och att världen visst bryr sig. För att göra detta måste vi våga vara skapande och ta hand med eleven som säger sluta värdera och tillsammans fatta armkrok med lärarna i klassrummet. Jag vet inte mycket men jag vet att jag står med undran inför det fantastiska som händerna när en människa, elev eller vuxen, känner både ansvar och skyldighet bortom alla måsten och drivs av sin egen vilja och möjlighet att agera för att skapa sitt eget liv. Helt plötsligt är det självklart att vi bryr oss och Sandi Thom behöver inte stå undrande.
När jag nu går på stan och ser affischerna om Karl Bertil Johnssons jul är det slutscenen som jag ser för mitt inre. Den där faderns ansiktsuttryck byts från ett brytt och generat uttryck till ett stolt leende. Stolthet över hur hans son har visat vägen för alla och en var genom att, stick i stäv med vad som är norm, dela ut andras julklappar till de behövande. Kan det vara elevhälsans julklapp i år? Att dela ut det aktörskap som Karl Bertil är ett exempel på till alla behövande och hörsamma Sandi Thoms önskan om en värld som bryr sig genom att erkänna det mänskliga vansinnet som Astrid Lindgren lyfter och se det, inte bara rationellt, utan även som en logik baserad på Baumans kärlek. Vi gör det tillsammans, eller? Överlever alltså.
