Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, salutogen lärmiljö och värdegrund ger sin tredje spaning.
Hemma på min gata i stan singlar trädens löv mot gatans blöta asfalt varje höst. Det är sjok av gult, brunt och intensivt rött som faller mot marken. Vid samma årstid kryper solen allt lägre på himlen och på min balkong, som i vanliga fall badar i solljus på eftermiddagarna, kommer så här års i bästa fall en strimma av ljus in. Det är inget konstigt med det. Tvärtom, det är precis så som det ska vara. Det är årstiderna som avlöser varandra. Sommar går mot höst, som går mot vinter, som går mot vår. Nu undrar ni kanske varför jag rabblar upp årstiderna och vad det har att göra med elevhälsa. Antagligen har det inget att göra med elevhälsa. Eller?
När jag satt på min balkong en eftermiddag härom ledes kom ett stråk av vemod över mig. När jag såg löven som låg i driver och kände hur solljuset knappt gjorde sin värme märkbar kunde jag inte förmå mig att se charmen i de skiftande årstiderna. Var fanns vårens förhoppningar och sommaren livsbejakande värme?
Senare samma vecka sökte en elev upp mig. I vanlig ordning frågade jag vad eleven ville prata om och varför den hade valt att söka upp mig. Eleven sa att denna inte ville prata utan ”bara” hade sökt upp mig för att berätta att det gick riktigt bra. Det som vi hade pratat om innan var nu mycket bättre. Först blev jag lite tveksam; roligt att det går bra men vad ska vi då prata om? Efter ett par minuters anpassning till budskapet: det går bra nu, kunde jag inget annat än att bli golvad av det. Det går bättre. Mitt i höstens vemod kom ett bud om att det blir bättre. Det blev som Jason Timbuktu Diakité sjöng:
”Det kommer ordna sig, det gör det alltid
Jo, det löser sig, så brukar allt bli
det kommer fixa sig till slut
det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur
och flera mil ifrån, det ordnar sig…”
För ett tag sedan kom en ny folkhälsorapport som gör gällande att ungdomars mående (särskilt det psykiska och psykosocial) har försämrats och på tv och radio kunde vi för någon vecka sedan höra rapporter om ökat stillasittande hos barn och unga under pandemin. Ett stillasittande som har lett till en ökad ohälsa. Som komplement till dessa dystra rapporter inväntar vi fortfarande de långsiktiga resultaten av en skola som på grund av pandemin tvingades till anpassningar och distansundervisning.
Och ändå det blir bättre. Trots allt går det att uppleva att saker och ting löser sig och blir till det bättre. ”Det kommer fixa sig till slut….” även om skiten känns sur för stunden.
Kanske är det till och med så att när vi läser rapporter och tar del av underlag som gör gällande att en försämring sker måste vi gör det genom rastret: det blir bättre. Annars är kanske hoppet redan ute?
Sedan tidigare har jag en erfarenhet med mig från ett möte med en elev. Jag frågade vad personen tog med sig från våra samtal och om det var något särskilt som denna tänkte hade varit hjälpsamt. För mitt inre hoppades jag få höra något klokt jag hade sagt. Något som jag kunde spegla min egen förträfflighet i. Tji fick jag! Istället sa personen i fråga. ”Jag vet inte men tror det var när du sa: bara släpp det.” Jag skämdes nästan. Hade jag sagt det? Jo, det hade jag nog. I ett mindre eftertänksamt ögonblick hade det nog sluppit ur mig. Jag samlade mig och frågade varför det hade varit hjälpsamt. ”Jo, eller, jag vet inte men när du sa det var det liksom okej att släppa det.”
Inom skolan idag blir PBS (positivt beteende stöd) allt mer populärt. Denna metod gör, förenklat, gällande att de positiva beteende som man vill se mer av bekräftas positivt och lyfts medan oönskade beteenden inte uppmärksammas eller värderas. Tanken är att det ska bli en positiv spiral av önskade beteenden. Personligen har jag för liten erfarenhet eller kunskap för att uttala mig om den specifika metoden men dess grundantagande kan jag uttala mig om. Eller egentligen, uttala och uttala. Kanske är det nog med att konstatera något som jag misstänker att även de flesta av er känner igen sig i: När jag får höra att jag gjort något bra eller rätt då mår jag bättre, växer och vill göra mer.
I den simpla utgångspunkten finns kanske en värld av visdom. Vi växer som människor av att göra rätt och lyckas. Inom skola är det kanske till och med avgörande och då det kommer till elevhälsa är det möjligen rent av nödvändigt. I de två enkla men briljanta utvärderingarna som jag tagit upp här: det blir bättre och släpp det, finns kanske en utav nycklarna till hur vi som skola kan uppnå detta.
Tanken att saker blir bättre är, om än positivistiskt, en förutsättning för att vi ska kunna arbeta med progression, även då vi inte vet vad målet är. Ibland kan förevändningen, att så länge som det upplevs bli bättre blir det även, det hjälpa oss. Att våga släppa är kanske egentligen ett utrycka för det mest grundläggande lärandet. Vi tränar och försöker, lär och lär om för att lära rätt. Om vi då inte kan släppa felsteg och misstag sker inget lärande utan det blir en ständig cirkel av redan begångna misstag.
Vi tar det ibland för givet men utgångspunkten att det är okej att släppa saker och gå vidare, och att det blir bättre är avgörande för elevhälsan. I alla fall om elevhälsan vill fokusera hälsa och inte ohälsa. Ni har säkert exempel på en massa ord och begrepp för att beskriva detta. Populärt på senare tid har till exempel varit salutogent perspektiv, främjande elevhälsa, lösningsfokus etc. Det finns många sätt och vinklar att benämna det basala i elevhälsans uppdrag. Samtidigt finns någonstans målet att elevhälsans ska avskaffa sig själv. Att då, i det dagliga arbetet, bejaka och bekräfta när det går bra, när det blir bättre och att uppmuntra samt ge möjlighet till att släppa och gå vidare är ett steg i den riktningen.
Det låter kanske självklart men är svårare än vad det framstår. För var lämnar det oss som expertis? ”Jag har inte sanningen jag söker den”, heter en bok av förra ärkebiskopen KG Hammar. Kanske borde skolan och elevhälsan på liknande sätt se sin verksamhet som ett sökande efter sanningen och då med betoning på sökandet. Sökandet efter de svar och lösningar som fungerar och som gör att den enskilda eleven kan släppa det som inte fungerar och känna att det går bättre. Kanske är det mest kärnfullt formulerat i Ernst Rolfs gamla slagdänga från 30 talet: ”Bättre och bättre dag för dag”. För, om än bara som föresats, kan det vara vägledande att våga tro på att det blir bättre, att förändring är möjligt och att vi i de stunder som känns svåra eller utmanade lär oss och bidar tid innan nästa steg framåt. Det blir bättre och du kommer att släppa det.
”Bättre och bättre dag för dag
Bättre och bättre dag för dag
Alla får vi våra slängar
Lyckan hänger inte bara på pengar!
Vid vart grundligt nederlag så hoppfullt säger jag
Ah-ah-ah-ah-ah-ah-ah!
Det går bättre och bättre dag för dag”
I strofen blir det tydligt att det måste få finnas en tro på progression, en förhoppning och en tillförsikt till att, även om vi inte ser det nu, så blir det dag för dag bättre. Eller att det i vart fall blir annorlunda. Kanske är det med den blicken jag från min balkong ska betrakta de fallande höstlöven, den regnblöta asfalten och den svaga flyende solen. Det är nu, när vintern är här, som vi bidar vår tid för våren och sommaren. Kanske kan det till och med leda till att jag vågar har förtröstan i att det kommer att bli bättre och då släppa det och rent av, till viss del, njuta av resan dit. Vemodet jag känner på balkong är kanske bara en annan sida av mina förhoppningar och det liv jag vill bejaka.