Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.
Vad är det egentligen vi sysslar med inom elevhälsan frågade en kollega mig för några dagar sedan. Vi skrattade lite åt frågan eftersom att den kom från en plats av tillfällig uppgivenhet över att uppdraget
På morgonkvisten, strax innan någon vettig människa är uppe, brukar jag och min far gå morgonpromenader. De senaste dagarna har dessa präglats av det krig som Ukraina utsätts för och kanske än mer den galenskap som Putins regim verkar stå för. Behovet av att sammanfatta vad som har hänt, beskriva den oro man känner samt att driva med situationen är alla sätt på vilka jag och min far hanterar att det nu åter igen är krig på den europeiska kontinenten. På det viset fungerar våra morgonpromenader som en renande handling. När den är slut är vi färdigpratade om kriget.
Det är väl naturligt att vi pratar om kriget eftersom kriget dels är närmre än på länge och dels att medierna ständigt rapportera utan urskillning, utan omtanke kring vilka händelser som är nyheter eller ej. På någon av våra morgonpromenader kom vi fram till, att nu får det vara stopp! Vi orkar inte starta våra dagar på detta vis. Starta dem med att analysera och oro oss för krig, död och katastrof. Inte för att vi vill förneka den rådande situationen med all dess fasa. Nej, tvärtom vi ville i stället freda våra morgonpromenader från den rådande situationen för att klara av den. Det låter kanske märkligt men om ni har lite tålamod ska jag förklara.
För att ändå inte gå med känslan att vi förnekar kriget kom jag och min far fram till att det kanske kunde vara vettigt att kopiera Astrid Lindgren. Vad, tänker ni, kopiera världens största barnboksförfattare, hur då? Jo, Astrid hade nämligen den extremt skickliga strategin att i telefonsamtal med sina systrar, på ålderns höst, inleda med att säga: ”Döden, döden.” Varpå den andra svarade samma sak. På så vis var ämnet avklarat men inte förnekat. Vi kopierade Astrids tanke men ändrade orden till Kriget, Kriget. Det frigjorde oss. Istället för att starta mororgonen och dagen med att analysera krig fick vi istället möjligheten att starta dagen med att prata om det som är vackert och fungerande. Det gav oss i sin tur en bättre möjlighet att möta den fasa som kriget innebär under resten av dagen.
Att hänfalla till att säga Kriget Kriget är naturligtvis ingen hållbar strategi i skolan. Tvärtom, i skolans uppdrag ligger att möta och informera även om tragiska situationer som denna. Det kan ibland vara klurigt att göra det på ett tillfredställande vis. Eller, på ett sätt är det enkelt. Skolan kan falla tillbaka på sitt kunskapsuppdrag och informera om fakta och hjälpa eleverna att använda källkritik när de själva konsumerar den värld av desinformation som de har tillgång till. Om skolan gör detta är det ena benet av uppdraget avklarat. Vad är det andra benet kanske någon läsare undrar? Vad skoj att du frågar! Det andra benet innehåller hur skolan bemöter upplevelser av och reaktioner på det krig som rasar.
Utifrån den elevgrupp som sitter framför oss kan reaktioner och upplevelser variera. Vissa elever har egna upplevelser av krig eller våld, några har kanske minnet av ett krig i sin direkta närmiljö medan andra inte har någon egen relation till det. Elever kan reagera utifrån att ha en tillhörighet som antigen är ukrainsk eller rysk och de kan i värsta fall även bli utsatta för denna identitet. Några elever är rädda, vissa oroliga, somliga kanske är arga och kanske finns det vissa som inte bryr sig nämnvärt. Jag ska skona er från att räkna upp alla de vis som man kan reagera på i en sådan här situation. Kontentan blir i vilket fall som att det finns tusen och ett sätt att reagera och inget sätt är mer rätt än det andra. Det viktiga är istället hur vuxna runtomkring bemöter, lyssnar och kommunicerar kring det hemska som händer.
Som tur är i sådana här situationer finns elevhälsan med sin expertkompetens att tillgå. Många är de kuratorer som under de senaste dagarna har fått möta både oroliga elever, vårdnadshavare och pedagoger. Oroliga för egen del eller för någon annans. Även om det är önskvärt att hitta en trollformel som får allt det onda att försvinna går den aldrig att finna. Det som däremot går att hitta är förhållningssätt att utgå från när man möter barn och unga. Förhållningsättet går till och med att formulera i några enstaka punkter att använda sig av för att säkerställer att man har gjort allt i sin makt för att möta den elev som står framför en på bästa sätt.
- Kolla vad de vet
- Ställ frågor
- Lyssna på vad de säger
- Bekräfta
- Ge relevant information och säg som det är
- För inte vidare din egen oro
- Inge hopp
Dessa sju punkter kan vara ett stöd i det praktiska arbetet med att möta allt det svåra som samtiden nu ger oss. På något vis blir den sista punkten, den att inge hopp, kanske den viktigaste och den sammanfattande ger ett mål för de övriga 6 punkterna. För vad är vi förutan hopp. Artisten Laleh har sammanfattat det vackra och svåra i hoppet som följer:
”Vi får se vad som händer
Får se vad som blir av
Av allting som vi lämnat
Får se vad som blir kvar
För det enda jag fick med mig
Var att vara den jag är
Så nu vill jag inte va nåt annat
Det här är allt jag vet”
När allt kommer till krita är det kanske precis det som blir det viktiga, att inte vara något annat eller någon annan än det och den man är. I stunder som dessa är det min spaning att desto mer vi vågar vara oss själva desto bättre kommer våra barn och unga må på resan genom denna prövande tid. Det är upp till oss själva att följa i Lalehs exempel och stå trygga i att det enda som vi alltid har med oss är att vara dem vi är.
