Till Aktuellt

25 november, 2021

På spaning efter clownen – den social responsivitetens ansvar

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

Får jag be om största möjliga tystnad. Om betoningen ligger på tyyyssstnad är det nog många, som likt mig, associerar till cirkus och än mer specifikt cirkus Scott och dess cirkusdirektör. Att uppmana till och att låta tystnaden råda inför och under ett cirkusframträdande är månne klokt men då det kommer till barn och ungas psykiska hälsa är väl motsatsen riktig och rätt? De flesta av er som läser bifaller säkert ett sådant påstående och möjligen är det rätt. Tvekar jag? Jo, ja eller jag tvekar inte utan har en undran. Vad är det vi pratar om när vi pratar om barn och ungas psykiska hälsa och ohälsa?

När jag växte upp lekte vi en lek på skolgården. Leken gick ut på att alla som var en del av leken hade olika karaktärer kopplade till olika väder. Oftast var jag vinden. Leken gick mest ut på att man gick omkring och var det väderfenomen som man för tillfället ville vara och påtalade det för alla och en var. En ganska torftig lek kan tyckas men det är få gånger som jag på riktigt har trott på något så mycket som de gånger jag sprang omkring på skolgården och var vinden. Om ni hade frågat mig där och då hade jag varit övertygad om att vinden och jag var ett och samma, inget snack om saken.

Föreställningsförmågan är en nödvändighet, inte bara i väderleken, utan även för att träna, undersöka och förstå till exempel sociala koder och vem vi själva är. I sin bok ”Det sociala livets elementära former” myntar sociologen Johan Asplund två begrepp för att bättre förstå detta: ”social responsivitet” och ”asocial responslöshet”. Helt enkelt vi lär känna oss själva genom den respons som vi får av andra. Detta blir naturligtvis en viktig ledtråd för skola och elevhälsan när det kommer till att vara med och skapa elever som lär känna sig själva. Så som vi bemöter eleverna så kommer de gradvis att se sig själva. Det gör att varje möte ord blir viktigt.

Oj! Kanske blir en sådan insikt nästan övermäktig. Vilket ansvar har vi när vi möter andra, elever som vuxna, i att vara en del av deras förståelse av sig själva? Var går gränsen? Vad kan vi säga och vad bör vi låta bli att säga? Alla dessa frågor blir helt plötsligt relevanta och definierande. Om vi sedan kopplar det till skolans kompensatoriska uppdrag, att kompensera förutsättningar och förmågor så att alla elever uppnår progression utifrån sina förutsättningar, blir frågorna knivskarpt avgörande. Så vad gör vi?

I ärlighetens namn har jag inte svaren men jag har en undran inför den verklighet som vi är med och skapar i skolan. En undran som tar sin utgångspunkt i en försiktig fråga; vet vi alltid vad vi gör när vi säger att ett barn, till exempel, mår psykiskt dåligt? Har vi tänkt över de konsekvenser detta kan ha för ett barns självbild och förståelse av sig själv. Naturligtvis argumenterar jag inte för att vi ska sluta att benämna och sätta ord på mående. Men kanske, och bara kanske, kan mående ibland få vara just det; ett mående i stunden, som en del av erfarenheten att vara människa, och inte psykisk ohälsa.

Jag vet att det finns risker när jag skriver detta. I ärlighetens namn tvekade jag på om jag skulle våga skriva det. Tvekade på grund av rädslan att bli missförstådd. För mig är den största risken att ni som läsare tänker att jag relativiserar eller att jag inte tar barn och ungas psykiska hälsa på allvar. Inget kunde vara mer från sanningen. Tvärtom vill jag hävda försiktighet när det kommer till hur vi benämner barn och ungas psykiska hälsa för att jag tar den på allvar.

Om ni har åldern inne eller om ni likt mig tycker om att titta på gamla klippt kanske ni har sett ett klipp på SVT-arkiv med en hel drös kända skådespelare. Klippet visar hur Ernst Hugo Järegårds karaktär är ett ensamt barn. Margaretha Krooks karaktär berättar då att när man känner sig ensam och inte har någon kan man rulla in sig i en matta så får man en kram och känner sig mindre ensam. Lösningsfokus upphöjt till tio, skrattretande, komiskt effektsökeri? Allt stämmer säkert men i vilket fall som är klippet motsatsen till att nöja sig med att konstatera att ett barn är ensamt och att det är ett problem.

I dagarna hade musikalen Sadland, vars handling kretsar kring barn och ungas psykiska hälsa, premiär i Malmö. Det är ett lovvärt projekt av teatergruppen Potato Potato med syfte att lyfta och belysa ämnet på ett vis och i en form som inte är brukligt. I en utav scenerna rullar en av huvudkaraktärerna, likt Ernst Hugo, in sig i, inte en matta men väl en madrass. Scenerna är lika men de avslöjar en skiftning. I samtiden är den scenen ett uttryck för psykisk ohälsa medan i den gamla scenen var det ett uttryck för en lösning på samma typ av problem. Vilken gestaltning är rätt och riktig? Möjligen går sanningen att finna i att det inte finns ett rätt och riktigt svar. Säkert är dock att det finns en förskjutning i hur mående betraktas som sjukt eller som en del av något friskt och hur det benämns.

Kanske visar de båda scenerna och skillnaden mellan dem på hur känslor och emotioner på samma vis, i vissa kontexter, har förskjutits. Ibland är vi ledsen och ibland glad, någon gång är vi arga och någon gång är vi milda. Vi skrattar och vi gråter och allt är uttryck för att vi är emotionellt fungerande människor eller människor med emotionella problem. Naturligtvis ska detta inte ses som en ursäkt för att hålla käfta och förtränga bort det faktiska problem som barn och ungas ökad psykiska ohälsa är men möjligen kan det ge oss mandat att mer enträget påtala dess motsats; barn och ungas hälsa. Dess förmåga att utvecklas, lära och i det lära känna sig själva bättre och vad det är att vara människa. För kan det möjligen vara så att vi, både i tystnaden och i samtalet, borde benämna det friska på bekostnad av det sjuka samt lyfta hälsan där ohälsan finns. Om det fungerar gör mer av det och om det inte fungerar sluta gör det och testa något annat. Kan det vara så att vi ibland ska tala mer om ett ”naturligt” mående än om psykisk hälsa?

Det var en gång heter det i sagan och oftast är det början på en fantasifull berättelse. Det är dock oroväckande likt det vis som vi berättar berättelsen om vårt eget liv och person. I takt med den moderna tidens ökade användning av sociala medier blir vi alla, inte minst eleverna, bättre och bättre och mer finslipade på att förpacka och berätta berättelsen om oss själva. Det var en gång i sagans land. Ett exempel på en sådan saga är ”Hej! Clown” diktad av Lasse Berghagen och mest känt framförd av Jan Malmsjö:

I Österlen, en cirkusvagn
I mörkret satt en ensam clown
Och utanför, så många barn
Som troget väntar på sin clown
Ropar

Hej clown
Kom hit’så vi får titta på dig
Hej clown
Kom ut, vi vill så gärna säga
Hej clown
Ta med din röda näsa och kom ut
Hit till oss
Snälla, hej clown
Kom ut och sjung och dansa för oss
Hej clown
Nu vill vi allihopa se på dig, clown
Men skynda på, vi måste snart gå hem

Men spegeln ser, en ensam man
En man som en gång var en clown
Som tagit av sin scenkostym
Som börjar gråta när han hör:

Hej clown
Kom hit’så vi får titta på dig
Hej clown
Kom ut, vi vill så gärna säga
Hej clown
Ta med din röda näsa och kom ut
Hit till oss…

Men han går ut, en annan väg
Och ingen hör hans tunga steg
Han lämnar kvar en clownkostym
En cirkusvagn i Österlen…

Vilka ledtrådar står vi med? Vi står med hur viktiga ordvalen och samtalen är för att det påverkar självbilden och vi står med vetskapen att sagan och berättelsen om oss själva är mer närbesläktade än vi kanske först anade. Vad ger det för slutsats? Jag är inte säker men jag anar att det finns en slutsats i att skola, och än mer elevhälsan, måste medvetandegöra för sig själv den påverkan samtalet med och om eleven har samt hur avgörande ordvalen kan bli. Vad händer om vi beskriver en elevs psykiska ohälsa eller pratar om en elevs mående? Naturligtvis är det ena inte bättre än det andra men det är olika saker och var sak har sin plats. Om vi inte hörsammar det och agerar därefter riskerar vi att bli som barnen i Lasse Berghagens visa; som väntandes står och ropar efter den glada clownen. En clown vars självbild är så mycket mer än det och som till slut måste ta konsekvenserna av de andras beskrivningar av honom och gråtande tvingas lämna sin vagn.

Allt detta kan låta pessimistiskt men är egentligen tvärtom; hoppfullt. Skola och elevhälsa har möjligheten att kratta manegen och erbjuda en verksamhet som både medvetet och kompensatoriskt agerar utifrån hur viktigt samtalen och orden är. En verksamhet som vet att berättelsen om är väsentlig för vilken självbild eleven ska få: Jag är en sådan som… Det blir en möjlighet att skriva om sagan och erbjuda ett hopp om att sagan, Det var en gång, kan sluta i ett klassiskt: så levde dem lyckliga i alla sina dagar. Eller i alla fall sagan: Det var en gång en clown som bad om största möjliga tystnad för att bli hörd som den han verkligen var; en clown med både röd näsa och tårar.