Till Aktuellt

2 december, 2021

På spaning efter den som väntar på nått gott – att träna på att vänta och vikten av att få ankomma

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

På fönstret i min barndoms klassrum sattes, så här års, utklippta ljusstakar av rött papp upp på de stora fönsterglasen som vette ut mot skolgården. Det var fyra adventsljusstakar kompletta med utklippta ljus och fyra separata lågor av gult papper. Lågorna sattes pedagogiskt upp en åt gången inför varje adventshelg. Likaledes tog fröken, inför första december, in en trädgren och ställde i en vas framme vid katedern. Grenen dekorerades med klubbor. Ni vet de där klubborna som hade ett kulört och glansigt lager utanpå ett vitt och lite skrovligt innanmäte och som var platta och kubiska. Den elev som för dagen fick gå fram till katedern och öppna adventskalenderns lucka fick även leta fram och ta den dagens klubba. Jag hoppades alltid på att jag skulle få en grön klubba. På detta vis framskred december och veckorna fram till vinterlovet i min barndom. Naturligtvis med avbrott för lärande. Även om det, i dessa hedersstunder av mys, fanns ett inbyggt lärande. Ett lärande i att berätta vilket motiv som dagens lucka i adventskalendern hade men kanske främst, och för denna spaning mest relevant, ett lärande i ordet advents latinska betydelse nämligen; väntan på ankomsten. Inte ur ett religiöst perspektiv. Nej, mycket mer prosaiskt än så; ledighetens och lovets ankomst. 

Perspektivet skiljer inte så mycket från barn till vuxen. Förmågan att värdera och uppskatta tid utvecklas men att vänta, räkna ner och invänta ankomsten är nog universellt; elev som lärare, barn som vuxen. Så här års är det många elever som kämpar de sista veckorna in mot lovet och i ärlighetens namn hör jag även många lärare och skolpersonal som uttrycker detsamma. ”Nu är det bara, (fyll i valfritt antal veckor eller dagar), kvar till lovet.” Nedräkningen är viktig för att visa på progression men lika viktig är den för att den markerar ankomsten av något annat och kanske även något mer. Nu frågar sig kanske vän av ordning varför jag tar upp ett så pass enkelt konstaterande som att det snart är det lov. Det är en rimlig invändning. För egentligen är det något helt annat jag vill belysa. Oberoende av stundande lov vill jag belysa vikten av att kunna vänta och att hålla ut. Som ordspråket lyder: Den som väntar på något gott…

I helgen var jag på en konsert med artisten David Ritschad. Det i sig var, så här i pandemitider, en övning i väntan; när skulle man få gå på konsert igen? Han framförde passionerad country på svenska med socialrealistiska texter. Efter konserten är det framför allt en textrad som har stannat kvar hos mig: ”Men jag går aldrig utan dig.” I den raden ryms en hel värld av visdom för mig. Hela det relationella perspektivet fick på något vis plats i de få orden. Jag blev slagen till marken över hur enkelt det var formulerat men hur mycket det bar på. Har vi väl varit i varandras liv så finns vi kvar där även om vi inte ses igen. Det kan gälla så vitt skilda saker som en kärleksrelation som tar slut, ett hastigt och tillfälligt samtal i väntan på bussen, varje möte i en skolkorridor och klassrum eller en elev som ska gå ut skolan och säger hejdå till sin lärare. David fortsätter i samma låt: ”Aldrig utan dig”: 

”Du frågar vad vi har, och vad ska komma efter

Fyratusen dagar

Fyratusen nätter

Ooo jag svär till dig Jag kommer aldrig lämna, nej

Jag lämnar aldrig utan dig”

Sällan vet vi mer än så; att tid ska komma men vad som ska komma att hända det har vi inget facit på. Det gäller istället att ha tränat upp förmågan att vara trygg i att vänta och se likt adventskalenderns eller adventsljusens nedräkning mot jul. Det som vi säkert vet är att vi har de erfarenheter och relationer som vi har skapat med oss på vägen. Likaledes vet vi att det är med och i dessa relationer som vi går till mötes de fyra tusen dagar och nätter som David sjunger om. Är det möjligtvis så att det finns ett uppdrag för skolan i att rusta barnen i detta? Att träna upp förmågan att vänta och ha tillförsikt inför det som komma skall även när vi inte vet vad det är? Vi räknar veckorna tills lovet börjar men även till skolans slut, tills nästa prov, till lunchrasten och till nästa bedömning. Ja, listan kan göras lång men vi gör det utan att säkert veta vad som ska komma sen. Kanske har elevhälsan ett särskilt uppdrag i detta. Uppdraget att stå som galant för att träningen av förmågan att vänta, ha uthållighet och tillförsikt inte går förlorat i kunskapsmål och matriser. Risken om elevhälsan inte slår vakt kring denna träning är en ökad stress och bristande hanterbarhet hos eleverna. 

Hur tränas en sådan sak som uthållighet och väntan? Den frågan är säkert, likt många andra frågor, fylld av miljoner olika svarsmöjligheter men det slog mig, så här när det lackar mot jul, att det verkar finnas ett likhetstecken mellan väntan och jultid, mellan uthållighet och ankomsten av festligheter. I en nyutgiven nyårslåt av Oscar Zia sjunger han:

”Det går från tio ner till noll

Bara vi två som spelar roll

Låt alla andra ha sitt slut

Ska något hända är det nu

Var bara här, ge mig en kyss

Sätt oss på flightmode så staden blir tyst

Och jag vill lova om jag får

Att det är du och jag i år”

Måhända är låttextens narrativt det om en kärleksrelation men kanske finns det ändå ledtrådar i texten vilka kan leda oss till något större och mer allmängiltigt. I en tid av ständig kontaktbarhet och uppkoppling behöver vi sätta oss själva på flightmode för att kunna vara i stunden vars ankomst vi väntat på. Utan det kommer vi bara se alla andra få sina slut och själva stå kvar ständigt inväntande en ankomst som aldrig kommer. Kanske är det detta som blir slutsatsen eller ett svar på frågan hur man tränar uthållighet och väntan; att lika viktigt som det är att kunna vänta är det att få ankomma. Att få uppleva att jag kom i mål, vi gjorde det.

Elevhälsans uppdrag kan sägas vara att främja, förebygga och stödja elevens utveckling mot målen. Utifrån den beskrivning blir det logiskt att elevhälsan huvuduppdrag är att träna både eleven och skolan som organisation i konsten att vänta och att ankomma. För är det inte i detta som mycket av elevhälsans gärning ligger? I att avgränsa och skapa tydliggörande strukturer för början och slut samt vägen dit. Arbetar elevhälsan inte just med, att utifrån det, skapa förutsättningar för fysisk, psykisk, pedagogisk och social utveckling och bistår när den brister. Om det är detta elevhälsan gör är alla som arbetar med det i rakt nedstigande led besläktade med min fröken som klistrade adventsljusstakar i fönstret och klädde en trädgren med klubbor.  

I detta med väntan finns en annans dimension som jag misstänker att många av er läsare känner till, nämligen den som handlar om förtröstan. Att ha förtröstan i att det kommer bli bättre sen. Utan den är det många elever (och vuxna) som inte hade orkat igenom ännu en skoldag eller ännu ett lov. De rapporter som kommer om ökad psykisk ohälsa bland barn och unga och de arbetsmiljörapporter som påvisar ökad stress och ohälsa bland lärarkollegiet är bevis därpå. I dessa tider styrker även den oro som många barn känner inför en kommande högtid och ett lov då skolan inte finns  som den trygga platsen och avbrottet från en dysfunktionell hemsituation den tesen än mer. 

I dagarna kom en ny jullåt av Benjamin Ingrosso som påtalar just detta. I låtens text lyfts att även om det är tufft och jobbigt nu så håll ut och vänta tills du blir stor för då ska du få den jul som du inte fick som barn:

”För en dag när du blir stor

Ska ett bord stå dukat

I ditt hem där du bor

Med din familj, jag tror

Att en dag när du blir stor

Ska de samlas runt ditt bord

Och den jul du aldrig fick

Ska du få

Någon dag när du blir stor

Kanske har vi den samlade bilden och några av de möjliga svaren i de tre låtar som jag har lyft i denna text. Möjligen kan de fungera som en hjälp för att påvisa vikten av och riktning på elevhälsans uppdrag; Jag går aldrig utan dig om vi har satt världen på flightmode så att även vi får vårt eget slut och vi måste ibland hålla ut så att vi kan få det, om inte innan, så någon dag när vi blir stora. Det finns en tydlig uppmaning till skolan och särskilt elevhälsan i detta. Uppmaningen består i att våga vara trygga i att hålla i, hålla ut och hålla om. Och än mer träna både elever och vuxna i detta. Ibland kan det vara så enkelt som uppklistrade ljusstakar i ett fönster, en adventskalender av klubbor och ibland en strof i en låttext. Säkert är dock att träningen sker varje dag, i varje möte och att det finns förtröstan i att den som väntar på nått gott…