Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.
I en park i utkanten av staden finns ett av mina starkaste nyårsminnen. Minnet ligger gömt i en oansenlig park som kantas av välmående flerfamiljshus. Mitt minne är inget särskilt alls. Det är inte storslaget och det var inte livsomstörtande. Men minnet bär på en känsla av gemenskap som snart har räckt över två årtionden. Tolvslaget det nyår som minnet gäller spenderade jag tillsammans med en kompis i sagda park. Vi såg på fyrverkerierna och skålade i champagne med två nyfunna vänner. Vännerna var två systrar i åttioårsåldern som vi råkat springa på i parken. Vad systrana sjöng minns jag inte men jag och min vän sjöng ABBA:s Happy New Year.
Nu går vi, åter igen, mot årets slut och det är kutym att inventera det gånga året. I tv, radio och tidningar görs resuméer och best of-listor för att sammanfatta och rangordna alla de händelser som har präglat 2021. Varför görs detta? Kanske för vi har ett behov av att gå igenom vad vi har varit med om. Möjligen för att utmana våra föreställningar och säkerställa att vi vet vad vi vill ta med oss in i det nya året och vad som bäst bör stanna kvar i det gamla.
På Skansen är det en långlivad tradition att läsa in det nya året genom Tennysons Nyårsklockorna:
”Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten…
Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälfvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.
Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.”
Det är ett budskap finare än många som tonar fram i Tennysons dikt. Dikten blir nästan som en bön om att låta det nya året innehålla allt det bästa från det år som har passerat. Det nya året kanske till och med kan förstärka det gånga årets bra sidor tills att endast det positiva av mänskligheten finns kvar. Det är att sikta mot stjärnorna. Men som ordspråket säger: Den som siktar mot stjärnorna når… i alla fall långt.
Kan detta vara en inspiration för skolan och elevhälsan inför 2022 att likt Tennyson våga spänna bågen och sikta mot stjärnorna. Inte bara genom vårt eget agerande utan även genom vår förväntan. Förväntan på varandra och förväntan på eleverna. Det händer nämligen något när vi vågar tro att någon klarar av saker. De har en tendens att klara det bättre. Det kan låta som en klyscha men är inte det ett bevis i sig på att det finns en sanning i det. Låt därför 2022 bli ett år som präglas av tron att vi kan; personal som elev, ung som gamla, innanför- som utanförskaps barn. Utan att drar för stora växlar på det har en förändring i midset likt denna en inneboende sprängkraft som kan liknas vid en revolution. Uppdraget att börja visa tro och förväntan ligger, som alltid i skolan, på de vuxna. Kanske är det till och med så att elevhälsan har ett kompensatoriskt uppdrag gentemot personalen i övrigt.
Hur låter sig detta göras? Svaret är som vanligt ett tråkigt; på otaliga vis. En sak som är säkert är dock att vi har en större chans att lyckas om vi först bygger en grund. På så vis är det som vilket husbygge som. Ett förslag är att grunden, så här i nyårstider, byggs utav alla de goda exempel som vi minns från 2021; all strävan och alla lärdomar som vi har mött och skapat. Om vi kan lyfta fram dessa goda exempel och generöst delar med av oss dessa till varandra ökar chanserna att Tennysons önskan om att ringa in ett nytt år infrias.
Vad det nya består utav det är en upptäcktsfärd vi har att göra tillsammans i det kommande året. Med en grund som den beskrivna har vi möjlighet att bygga ett skolhus som utvecklar alla som befinner sig i dess verksamhet. Innan vi gör det är tiden för vila återhämtning. Kanske kan vi alla, mellan festmåltiderna, lägga lite tid på att likt tv, tidningar och radio göra best-of listor och resuméer som visar alla de lyckanden och goda exempel som 2021 har bjudit på så att vi när nyårsklockorna väl ringer står redo att bygga huset.
I de engelskspråkiga länderna är det av tradition brukligt att sjunga Auld Lang Syne på tolvslaget. I en fri översättning betyder det; för gamla tiders skull. Om framtiden inte är skäl nog att lyfta de goda exemplen från det gångna året kan kanske det vara ett annat skäl; att göra det för gamla tiders skull. På så vis tar vi dåtiden med oss in i framtiden och bygger all kommande lyckanden och goda exempel på de redan gjorda. För egen del kommer jag även i år fira tolvslaget i en park gåendes armkrok med gamla och nya vänner sjungandes Happy New Year; för det vet jag är något som har lyckats och oddsen är då att det kommer att lyckas igen.
Gott nytt år till er alla.
