Till Aktuellt

14 januari, 2022

På spaning efter drömmaren – ett försvar och en fördjupning av den sociala lärmiljön

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

Under en period i mitt liv bodde jag i Frankrike. Perioden sammanföll med att gymnasiet slutade och jag skulle för första gången själv pröva mina vingar, på egen hand och på riktigt. Självklart blev det en känslomässig bergochdalbana som dock, med tiden, planade ut. Nu i vuxen ålder är den tiden ett av minna käraste minne. Minnet påminner mig om livslust och nyfikenhet, optimism och gemenskap. 

I den nyordslista som publicerades för några veckor sedan finns begreppet FONO med. Enligt Institutet för språk och folkminne som publicerar listan betyder det bokstavligen; fear of normal. Rädsla för det normala. Efter pandemins restriktioner finns det tydligen ett behov av ett begrepp vilket ringar in obehaget det kan vara att gå tillbaka till det vanliga och ”normala”. I och för sig kan jag känna igen det obehaget i den känslan jag hade när jag kom tillbaka till Sverige efter min vistelse i Frankrike: Ska allt bli som vanligt nu? Vad förväntas av mig? Hur ska jag vara? Ja, listan på mina orosmoln inför att återvända till det ”normala” kunde göras lång. 

Nu när terminen startar och alla ska tillbaka till skolan, skolpersonal som elever, är det säkert vissa som kan känna igen sig i FONO begreppet. Usch, ska man tillbaks till vardagen nu. För att lindra den oro som vardagens återkomst, inte minst i pandemitider, kan skapa kan det var skönt att veta att forskningen visar att rutiner och kontinuitet är två avgörande faktorer för att skapa och bibehålla en god hälsa, både psykisk och fysisk. Den vanliga vardagen är således vår bästa vän. Rutiner, rutiner, rutiner. Men, säger vissa forskare, det är även viktigt med spontanitet! En träningskompis till mig beskrev sig en gång som en ”strukturerad person med spontana inslag”. Kanske är denna person något på spåren. Lite av allt blir bäst, lagom med rutin och vardag och lagom av spontana inslag är möjligen svaret på frågan vad som gör ett bra mående. 

Skolan pratar om och lyfter ofta lärmiljöbegreppet som viktigt för att skapa en bra lärande situation. En lärandesituation vilken även påverka måendet positivt. Lärmiljön delas, för den som inte vet, in i: fysisk, pedagogisk och social lärmiljö. Kanske är det så att dessa begrepp; i dessa pandemiska tidevarv, är mer aktuella än någonsin. Min spaning är att det i vår samtid kommer bli än viktigare att förstå dessa begrepp utifrån vad de på djupet kan innebära. Vidare spanar jag att det bara låter sig göras utifrån ett systemiskt perspektiv. Det systemiska perspektivet lär oss att allt hänger samma, de olika lärmiljlöerna påverkas av varandra. Om skolan på grund av pandemin till exempel ställer om till distansundervisning påverkas alla lärmiljöbegrepp för eleven påverkas. På likande vis påverkar eleven och dennas individuella kontext och sammanhang i sin tur lärmiljön. 

I den iver som många skolor uppvisar då det kommer till att uppnå resultat finns det, enligt min erfarenhet, ibland en tendens att glömma av eller springa ifrån särskilt ett av lärmiljöbegreppen; nämligen den social lärmiljön. Varför gör man det? Svaren är antagligen många och olika beroende på verksamhet. Möjligen är ett av svaren: Eftersom den social lärmiljön kan vara ett av de mest komplexa områdena i skolverksamheten. Komplext på så vis att det sträcker sig långt utanför skolans fyra väggar och påverkas av alla de olika kontexter och miljöer som eleven befinner sig i. Inte konstigt att man backar inför en sådan komplexitet. Att man tänker: Ah nej, inte det också. 

Dock finns det vinster i att våga stanna kvar och gräva i den sociala lärmiljön. Vinster som handlar om att den enskilda eleven får möjlighet att lyckas, kanske ibland trots sin sociala miljö. I vinsten finns också ett pris för den enskilda läraren och organisationen nämligen lärdomar. Lärdomar som bygger på den kollektiva kunskapen. En av de låtar som på ett ogenerat och må hända något för romantiskt vis fångar in skolans uppdrag är, enligt mig, ”Climb Every Mountain” från musikalen Sound of Music:

”Climb every mountain

Ford every stream

Follow every rainbow

‘Till you find your dream”

Är det inte denna sträva att våga klättra över bergen, vada motströms och följa regnbågarna på jakt efter den egna drömmen som är skolans hela anledning till att existera. För att kunna göra allt det som texten tar upp krävs både kunskapsmål och träning i färdigheter, social interaktion samt demokratiska och etiska värden. Det pedagogiska och det fostrande uppdraget måste helt enkelt leka gungbräda och våga hänga med benen i luften och vara i balans. Sedan om det för en stund blir övervikt åt det ena eller andra hållet kanske är mindre viktigt. För gungbrädan är konstruerad på ett sådant vis att den går upp och ner ungefär lika många gånger. I jakten på att skapa den lust till lärande, de färdigeter, den trygghet och det mod som krävs för att lyckas bestiga berg och vada, ibland mot, strömmar samt att följa sin egen regnbåge allt för att hitta drömmen måste vi i skolan kanske också våga rikta blicken mot oss själv och undersöka vår egen praktik.

Tillskriver vi hela skolans uppdrag, både det pedagogiska och det fostrande lika stor vikt? Om inte, varför är det på det viset? Ställ inte frågan till dig själv och hitta svaret utanför, det hade du aldrig tillåtit en elev att göra. Nej, ta ansvarsprincipen till ditt hjärta och våga ställa frågan till dig själv. Kanske är frågan bättre formulerad på detta vis: Vad kan jag göra för att både det pedagogiska och fostrande uppdraget ska få lika mycket utrymme? Ingen annan har svaret. Vad kan jag göra i mitt avgränsade uppdrag. Sedan om det uppdraget är som lärare, skolledare, specialpedagog, kurator, SYV, skolsköterska eller något av skolans övriga yrken är mindre relevant. För det handlar väl om eleverna? Om att dessa ska få möjligheten att erövra bergen och floderna, få friheten att vandra sin regnbåge och finna sin dröm. 

Min spaning är, om vi vill uppnå detta, att vi ibland måste våga ändra vår egen praktik. I mötet med eleverna kommer det att kräva en nyvunnen respekt för alla elevens olika kontexter och sammanhang samt modet att som pedagog möta de förutsättningar som dessa ger. För elevhälsopersonal kanske utmaningen ligger i att våga vara tvärprofessionella på riktigt. Det kräver mod och förutsättningar för att mötas i ett fördjupat samtal utifrån allas expertis och där allas kunnande väger lika tungt. Skolledningar runt om i landet kanske än mer måste organisera för de möten och kompetenser som denna förändring kräver.  För vore det inte förargligt om vi förvägrade någon elev sin dröm och möjligheten att lyckas bara utifrån det trötta konstaterandet; så här har vi alltid gjort. 

Nu när både personal och elever vänder tillbaka till den nya terminen och står i startposition för att möta varandra igen finns en given möjlighet till förändring. För vissa är kanske FONO en verklighet och det finns praktikaliteter, i den pandemiska tid vilken vi lever i, som försvårar en återgång till ”vanliga” rutiner. Nej, förresten jag ångrar mig. Det försvårar inte. Nej, istället ger det möjligheten att skapa nytt. Nya rutiner och sätt att göra saker på vilka kan säkerställa att alla elever får möjligheten att lyckas, ibland trots och ibland tack vare sina sociala kontexter och de förutsättningar som dessa ger. För ingen har väl glömt det kompensatoriska uppdraget? Ett uppdrag som kräver att vi möter alla som individer precis där de är och vilken plats kan vara bättre lämpad än den sociala lärmiljön. Från den platsen kan skolan bygga drömmar. 

”Dom kallar mig en drömmare

Jag tror nog att du är det med

Så håll om mig som när det tar slut

Det kommer att bli sämre

Innan det blir bättre

Så håll om mig, håll om mig nu

Som när det tar slut”

Dessa rader sjöng Thomas Stenström i programmet Så mycket bättre. Låt oss vara de drömmare som Thomas besjunger. Låt oss hålla varandra genom vetskapen att förändring är tufft och att det kan bli sämre innan det blir bättre. Om skolan lyckas med det finns det inga berg som är för höga eller strömmar som är för strida och regnbågarna får lysa med all sin kraft och alla får sträva mot sin dröm. Själv kommer jag, när FONO:n blir för stark, att fortsätta hämta kraft och tillförsikt i minnet av den livslust och nyfikenhet, optimism och gemenskap som jag kände starkare än någonsin i en stad i Frankrike för längesedan. Och föresten, alla de orosmoln som jag då hade inför återgången till de ”vanliga” och ”normala” visade sig bara vara rökridåer och chimärer. Istället blev det nya det vanliga efter en tid och det normala visade sig vara, inget annat än, en konstruktion.