Till Aktuellt

17 mars, 2022

På spaning efter emotioner – en bussresa med stadstrafiken

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

Om man åker bussen genom Malmö från väster till öster eller från norr till söder går det att få syn på en massa saker. Min misstanke är att det inte är specifikt för Malmö. På likande sätt går det säkert att göra i de flesta städer. Saker som man kan få syn på hos sina medpassagerare på bussen kan till exempel vara en person som ställer en nyfiken fråga eller någon som med intresse lyssnar på busshållplatsernas namn vilka hörs genom bussens högtalarna. Om man tittar noggrant går det säkert att uppmärksamma ett barn som med stolthet får trycka på stoppknappen och exalteras över att den kan stanna hela den stora bussen. Glädjeskutt kan uppfattas om två kompisar möts på bussens bakre rad. Skratten och de höga rösterna från ett gäng skolungdomar kan en kylslagen vårdag på liknade vis vittna om en genuin och oförställd glädje. Om bussen kör fel, vilket jag kan informerar händer, är det säkert många resenärer som reagerar med förvåning. Likaså tror jag att resenärer hade reagerat med ilska om busschauffören glömmer att stanna vid ens hållplats. 

Om gänget med skolungdomar inte är på skratthumör, utan tvärtom sura och konfrontativa, kanske medpassagerarna istället känner rädsla. När vi tittar nogsamt går det säkert att, som jag gjorde när jag tog bussen från sjukhusområdet häromdagen, se någon person som precis har fått ett besked som den känner sorg eller ledsamhet över. Killen som smet på bussen utan att betala går det nog, om vi letar, att se skam i blicken hos. I vart fall borde det gå att göra det. 

Avsky är det något som kan upptäckas på en vanlig resa med stadsbussen? Nja, osäkert, kanske? Eller vet ni vad, om vi tänker oss avsky som en lite mindre stark känsla än vad den vetenskapligt är tänkt att beskriva kanske det går. Tänk er följande; Bussen svänger in på en snäv stadsgata i city körfält är avstängda vilket gör att bussen blir stående längre än brukligt. I fastigheten sidan om bussen är det stopp i avloppen. Stoppet har gjort att pumpbilen är framkörd och en doft av avföring och avlopp tränger in i bussen ventilationssystem. Doften är vämjelig och vissa resenärer reagerar med… ja, just det: avsky. 

Tyvärr, finns det även tillfällen när jag själv har blivit vittne till hur vissa resenärer blir betraktade med, och ibland kommenterade utifrån, äckel och avsmak. Tillfällena jag har varit med om har inneburit att någon medresenär har varit synligt hemlös, haft en, för den betraktande, icke-önskvärd etnicitet, religion eller sexualitet.

Uppmärksamma läsare borde reagera vid detta laget. Varför skriver han om en bussresa med lokaltrafiken i en spaning som handlar om elevhälsa? Invändningen är helt befogad och jag kan inget annat än att hålla med. Jag hade faktiskt kunnat välja att skippa bussresan. Ett annat alternativ hade varit att istället avsluta spaningen med bussresan som ett exempel på det jag egentligen vill prata om. För som ni säkert har gissat er till är bussresan i sig inte viktig. Bussresan är inget annat än ett belägg för att något är vanligt och vardagligt. Att det händer hela tider och på otaliga vis. Är det någon som har gissat vad detta något är?

Den alerta läsaren har säkert förutom att reagera på att de läser om en buss i en spaning om elevhälsa noterat att det finns understrukna ord i texten. Vad är det för ord? Någon som vet? 

Orden är våra mänskliga grundemotioner. Alltså de känsloyttringar som är de mest basala för oss människor. Alla de nio grundemotionerna fick vi se exempel på under en helt vanlig och vardaglig bussresa med stadstrafiken. Listade är emotionerna följande:

  • Intresse/nyfikenhet
  • Glädje/stolthet
  • Förvåning
  • Ilska
  • Rädsla
  • Sorg/ledsamhet
  • Skam
  • Avsky
  • Äckel/avsmak

Vad är då min spaning? Jo, tackar som frågar. Min spaning är att dessa emotioner är något som vi även i skolan i skolan måste träna. På liknade vis som vi har vana att träna kunskaper och förmågor i ämnen måste vi vara bekväma med och trygga i att träna känslor. Och detta utan att sjukdomsförklara eller patologisera vanliga och vardagliga känslor. Självklart finns det en gräns när konstanta yttringar eller påslag av enskilda eller grupperingar av grundemotioner är problematiska och begränsar en elevs liv men de flesta gångerna förhåller det sig inte så. Tvärtom, de flesta gångerna en elev upplever en grundemotion är det en helt naturlig och adekvat reaktion. Därför blir det viktigt att träna känslan. De vanliga klargörande frågorna kan vara en hjälp: 

Hur känns det? 

Var känns det? 

Varför känns det? 

Om man vill ta det vidare kan man lägga till frågan: 

Huv vill jag att det ska kännas?

Finessen med att normalisera att vara i olika känsloyttringar är att det skapar en resistens och tar bort rädslan för dem. I sin tur leder det till att eleverna inte är rädda för att gå igenom de känslor som det innebär att lära (eller leva). För lärande kan vara en känslofylld bergochdalbanan. 

Ett av de vanligaste problemen som elever kommer med till mig i min roll som kurator är ångest. När vi tillsammans gräver lite i denna självdiagnosticerade ångest är den ofta en av två saker; nervositet inför något som ska hända, till exempel ett prov eller oro över en situation, till exempel kommer eleven komma in på det gymnasieprogram som denna vill. I båda dessa situationer handlar det nästan alltid (bara nästan eftersom att det alltid finns undantag) om att trygga eleven. Trygga i att det är normalt att vara nervös och att känna oro. Det är till och med så att det kan vara till hjälp att till exempel vara nervös inför ett prov om man kan förvandla den emotionen till en motivation att förbereda sig mer. Att träna våra elever i att vara människor fullt ut genom att acceptera och vara en del av sina känsloyttringar blir alltså på samma vis som all annan färdighetsträning en fråga om att göra. Kanske är det mer adekvat att då det kommer till känslor prata om att våga vara i dem. Att vara nyfiken, arg, ledsen, glad eller vad det nu kan vara och veta hur man uttrycker det och att det inte är farligt. Tvärtom, det förbereder eleven för livet. Ett liv som bland annat kan innehålla en bussresa som i exemplet. 

I sin låt Instruktionsboken sjunger Miss Li om hur hon letar efter svaret eller den heliga graalen som ska ge svar och lycka. Möjligen kan emotionsträning vara en del av detta svar eller en helig graal för mening och hanterbarhet som kan leda till lycka. I vart fall finns det övervägande bevis som gör gällande att det i hanterbarheten finns en nyckel som leder mot ett ökat och förbättrat mående och en motståndskraft. Miss Li sjunger:

Det verkar så lätt för dom som hittat hem

Som funnit lösningen

Men jag kan bara Inte hitta den

Instruktionsboken

För dom som är lost i livet

Den för dom som söker nåt hela tiden

Jag har letat typ överallt men jag kan inte hitta den

Instruktionsboken”

Kanske verkar det lätt för vissa eftersom att de har fått öva och träna. Möjligen är den enda lösning som går att finna att det måste få vara okej att vara alla sina känslor. Kan det vara på det viset att instruktionsboken har nio kapitel, ett för varje grundemotion. Och att det, bland annat, är skolans uppgift att under skolåren gå igenom dessa kapitel för att säkerställa att det finns en hanterbarhet och en trygghet i att navigera i emotions-instruktionsboken? Svaret borde vara ja, om ni frågar mig, även om det kan vara förenat med både tvivel, förvåning, rädsla och nyfikenhet. Min spaning är att det kan vara väl investerat att satsa lite på emotionsträning i skolan för att ge alla en instruktionsbok att navigera efter. Eftersom att det skapar hållbara elever som är rustade för en värld bortom skolan, till exempel den som de möter på en stadsbuss en kylslagen vårdag.