Till Aktuellt

20 januari, 2022

På spaning efter ett ett dynamiskt mindset – plus på relationskontot i Katthult

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

En del av min barndom var att läsa och se på Emil i Lönneberga. Jag läste och såg om berättelsen om den förgrömmade ungen om och om igen. En särskilt scen fascinerade mig mer än de andra, nämligen den scen som berättade om tabberaset i Katthult. För ett litet barn var berättelsen både skrämmande och lockande. För de av er som inte har läst böckerna om Emil eller sett filmatiseringarna kan berättelsen i scenen kortfattat beskrivas på följande vis: I Lönneberga fanns ett boende för fattighjonen som styrdes utav en sträng kommandora. Kommandoran förvägrar de fattiga en festmåltid. Emil, resolut som alltid, tar saken i egna händer när han förstår orättvisan. Han tar sonika hem fattighjonen till Katthult och bjuder dem på den mat som familjen själv skulle ha och festa på. Det blir ett hejdundrandes kalas. Klart de ska få fira även i fattighuset: verkar Emil, med självklar logik, ha resonerat. De flesta kan nog hålla med om att det finns ett ädelt motiv hos Emil och i hans handling. Att scenen, för mig som barn, både var skrämmande och lockande kanske kan ha berott på att det fanns något okänt i fattigdomen samtidigt som jag minns att jag, liksom Emil, hade en känsla av att vilja hjälpa till. 

I denna den första månaden på året kan nog många känna igen sig i fattigdomen, om än i relativa mått mätt. Det finns milsvidd skillnad mellan den fattigdom som beskrivs i böckerna om  Emil och dagens välfärdsfattigdom. Likväl är det många som känner julens åverkan på kontot och får hålla lite extra koll på budget för att få januari att gå ihop. Ekonomi är sällan ett område som jag brukar hänfalla till för att förklara saker eller hitta liknelser men nu är ett undantag. Liknelsen är helt enkelt för bra. Vilken liknelse? Jo, den mellan ett bankkonto och relationer. Likheten mellan de båda är att innan det går att ta ut något måste man sätta in något. Det är kanske den enklaste av logiker och möjligen är det många av er som läser detta som tänker att den är självklar. Det är gott och borgar för att det finns en massa goda relationer där ute som är fyllda av tillit och respekt. Ändå är min spaning att det relationerna perspektiv är något som vi måsta lyfta och bejaka än mer.  

I skolans värld är det kanske än viktigare att lyfta relationskontot än i många andra branscher. Skolans resultat är i nästan alla avseende beroende av progression vilket är ett resultat av goda relationer. Möjligen är det till och med så att skolan förlorar sitt berättigande om det finns någon progression. Ändå kan de finnas vissa som tvekar på relationernas världen. Än värre det kan finnas de som tror att de har en god relation utan att ha satt in något på relationskontot. Det finns till och med de personer som tror att det endast är elevens ansvar att vara den som sätter in kapital på detta konto. Det sistnämnda är en särdeles märklig inställning eller i vart fall en flykt från det ansvar som kommer med att vara en vuxen och professionell i skolans värld.

Överlag är det dock positivt. De flesta har oftast en vilja att skap relationer även om det finns en oförmåga. Med den utgångspunkten finns det potential att skapa ett plussaldo på relationskontot som sedan kan cashas in när det behövs. För det kommer att komma stunder i lärandet då det, likt en januarimånad, kan vara bra att ha en sparad slant i form av relationellt kapital på kontot att plocka ut. Sedan om det handlar om konkreta kunskapsmål eller färdighetsträning, sociala förändringar eller pedagogiska som är utmaningen vi står inför kan vara av mindre vikt. För om vi inte har eleven med oss kommer förändringen eller progressionen aldrig att ske. Kanske kan Emil vara en förebild i att som vuxen ta ansvar för relationerna torts att han ”bara” är ett barn. En annan förebild för att bygga det relationella kapitaltet kanske Emils mamma kan vara. Med stoiskt lugn säger hon som följer i en utav berättelserna om Emil:

“Det är då inte så farligt med Emil”, sa Alma. 

”I dag har han bara nypt Ida en gång och spillt ut kaffegrädden, det är allt … ja, och så jagat katten runt hönshuset, var så sant! Men i alla fall, jag tycker han börjar bli lugnare och snällare.”

Det Emils mamma lyckas illustrerar i citatet ovan är vikten av att se och benämna progressionen istället för att fastna i problembeskrivningen. Problemet finns eller inte men lösningarna de kommer i små förändring som är till nytta och som leder åt det motsatta hållet. Det är även i denna synvända som forskningen visar att skolan har mest att vinna.

I skolan pratas det ibland om dynamiskt mindes som ett sätt att beskriva hur man kan ta sig bort från att konstatera problem och istället hitta lösningar i den process som leder fram till förändring. Eller för att välja ett mer skolanpassat ord; progression. För det är väl det vi vill se, progression, eller? Lockelsen i att konstatera att något är som det är och inte kommer att förändras gör det väldigt svårt för den professionella att påverka och dess jobb blir till och med i värsta fall rätt meningslöst. Samtidigt står eleven själv med allt ansvar och skolan med inget. Skrivet svart på vitt låter det kanske absurt men om vi granskar oss själva kan vi nog alla hitta tillfällen då vi önskat att vi varit mer i lösningen och i det dynamiska mindset som understödjer detta än i det statiska som understödjer konstateranden av problem. 

I en sparsam månad som januari är det kanske ett utmärkt tillfälle att investera för framtiden. Min spaning är att det relationella kapital som sätts in på kontot idag kommer att behövas under terminens kommande månader. För oavsett vem vi är kommer det att komma tillfällen när vi behöver komma vidare i progressionen och då är det bättre att ha kapital att plocka ut än att behöva låna till hög ränta. 

Under en skoldag sker hundratals möten mellan elever och vuxna. I varje ett utav dessa möten finns möjligheten att sätt in på kontot och stärka det dynamiska mindsetet hos eleverna. Carol Dweck, som har forskat mycket kring mindset, säger följande:

“I don’t mind losing as long as I see improvement or I feel I’ve done as well as I possibly could.” 

Finns det möjligen ett utav de svar på hur skolan uppnår progression och framgång som skolan behöver i detta citat. Att inte bry sig om att förlora (vad det nu är?) så länge som man ser förbättring och det finns en känsla av att ha gjort så gott som man kan. Det låter enkelt men kan vara utmanade. 

Emil lyckades bringa festen till de fattiga och Emils mamma lyckades, i den mest klassiska av busungar, se progression mot ett önskat beteenden och belysa de lärdomar som han hade gjort. Båda gjorde detta genom att ta ansvar för relationen. Om inte det är ett föredöme så vet jag inte vad som är det. 

Det händer i de lilla. I alla de otaliga möten som sker varje dag i alla landets skolor. Utan omsvep är den en fråga om bemötande, om att lyfta det positiva, inte förneka det svåra men skapa möjligheter för eleven att ta sig bort från det svåra och få med sig verktyg att använda nästa gång det blir svårt. På samma vis som berättelsen om fattigjonen var läskig, både för ett barn som mig själv men även för Emil, är det läskigt när något är svårt och oprövat. Men balansräkningen säger att det kommer att löna sig att ta klivet, och trots läskighet, möta det svåra och okända genom relationer.