Till Aktuellt

1 april, 2022

På spaning efter ”hemmasittarna” – en vandring mellan rutiner och flexibilitet

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

På morgonen går jag upp, sätter på kaffet, gör en portion gröt, tar upp mat till hunden och därefter dricker jag ett stort glas vatten innan jag sätter mig för att äta frukost. Jo just det, ungefär samtidigt sätter jag igång Ekot i P1på köksradion samt scrollar igenom mobilen. Varje morgon. Alltid samma ordning och samma rutin. Rutinen skapar den trygghet som jag behöver för att morgonen ska starta rätt för mig. Kanske är det till och med på det viset att denna rutin gör att jag får en bättre dag än vad jag annars skulle få. Om det är så kommer jag aldrig få reda på för rutinen är den samma måndag till fredag. Helgen är ju naturligtvis något annat, det tror jag ni känner igen. 

Förhoppningsvis känner några läsare även igen sig i hur viktigt det kan vara med rutiner för att skapa den trygga inramning som behövs för att ta sig ann de utmaningar som dagen kommer med. Om det inte rör sig om morgonrutiner är det kanske någon annan rutin. Och kanske är det inte tidpunkten utan just rutinen som är nyckeln. Vi människor är sådan, brukar det hete. Samtidigt som det är en svepande förenkling och generalisering är det samtidigt sant, i alla fall då det det kommer till vikten av och strävan efter rutiner. Sedan vad dessa rutiner benämns som är mindre viktigt; checklistor, att-göra-listor, KASAM. Ja, listan kan göras lång. Alla har det samma funktion; att skapa ordning och ett sammanhang som tillåter oss att må bra och klara de utmaningar som vi ställs inför. 

Även inom skolan lyfts gärna rutin som något bra, en framgångsfaktor. Rutinen är grunden från vilken det sedan går att träna till exempel flexibiliteten eller andra förmågor. Att skolan lyfter rutin som en viktig del är på goda grunder. Forskningen är relativt entydig kring att en fungerande rutin är gynnsamt både för en hälsosam livsstil och en progression i lärande. Naturligtvis finns det undantag. Dessa består av när rutinerna blir för dominanta och bristen på förmåga till flexibilitet eller avsteg från rutinerna påverkar en persons vardagsliv negativt. 

Jaha, tänker ni. Vad vill han komma med detta? Kanske någon tänker vad trevligt att få en inblick i hans morgonrutin. Mest troligt är att de flesta sitter och undrar vad kommer härnäst. Jo, härnäst kommer en spaning som jag inte vet om ni också har gjort i mötet med vissa pedagoger, skolpersonal eller organisationer. För mig har den växt fram och blivit ett brutalt faktum, inte minst i arbetet och samtalen kring en av skolans mest utmanade grupper. Nämligen de elever som lite slarvigt kallas för hemmasittare

Oftast är det garvade pedagoger och representanter för elevhälsan som rycker ut för att möta dessa elever. Oftast ja, eller vissa skulle nog hävda i bästa fall. För likvärdigheten i hur dessa elever bemöts är skiftande i Sveriges kommun. En sak är dock säkert likvärdighet kan i mötet med hemmasittare aldrig betyda att möta lika. 

De garvade pedagogerna och elevhälsopersonalen vill oftast väl. Från denna plats av välvilja skapas rutiner för eleven som är tänkta att hjälpa denna tillbaka till skolan. I arbetet med detta, och det är nu min spaning kommer,  är det lätt att låta föreställningen av rutinerna, vad de behöver vara, ta överhanden. Så här måste vi göra, så har vi alltid gjort. Hur ska jag kunna undervisa eleven om den bara kommer var tredje dag, kan någon säga. Vad är meningen med att jag planerar för undervisning om eleven inte respekterar tiderna och kommer, kan en annan säga. Hur ska jag kunna bedöma en elev som inte visar nått. Dessa uttalanden och tankar är, till viss del, förståeliga eftersom den svenska skolan (och med det dess organisation) är utvecklade för att passa en genomsnittlig ”normal-elev”. Även om denna elev inte finns.  

Det kan i värsta fall bli en påtaglig kamp att vinna över både enskilda lärare, elevhälsopersonal, skolledare och organisationer. En kamp att få de att förstå att de rutiner som måste till för att möta en elev som står långt från skolan inte är normativa. Tvärtom de är flexibla och utmanar både den egna professionen och organisationen. Ibland hör jag kraxande kommentarer som gör gällande att: det minsann inte är mitt jobb att få ungen till skolan det är föräldrarnas, jag undervisar bara. Att få en pedagog som tänker och pratar om elever på det viset att vända är en grannlaga utmaning. En utmaning som elevhälsans personal både måste ha mandat och modet att ta. För någonstans behöver synsättet hos en sådan person (eller organisation) ändras om den ska ha en plats i grundskolan. Den personen (eller organisationen) måste lämna tanken om att dennas rutiner är viktigare än elevens och förstå att flexibilitet inte endast är något som elever ska träna. Tvärtom att vara professionell är, bland annat, att vandra mellan rutiner och flexibilitet för att nå resultat i sitt uppdrag. 

Lam spaning kanske någon sitter och tänker. Kanske är den lam, och ärligt talat är nog spaningen inte så statisk och konstaterande som den låter. Egentligen menar jag tvärtom, menar att skolan måste vara uppmärksam och möta den personal, de ledare och de organisationer som sätter sina egna rutiner före elevernas eller som luras till att tro att deras egna rutiner nödvändigtvis måste vara elevens. Ibland samstämmer rutiner, de gångerna är arbetat oftast friktionsfritt och enkelt. De andrar gångerna är de gånger då det gnisslar, när det inte med lätthet löser sig. Det är dessa tillfällen min spaning rör. Spaningen är att vi måste våga möta dessa tillfällen som utmaningar och, som det heter i modern företagssvenska, Think outside the box. Eller kanske mer riktigt tryggt våga varandra mellan de egna rutinerna och flexibilitet för att hitta lösningar som möter varje enskild elev. Låter det jobbigt? Jo, ibland. Är det samtidigt givande och lustfyllt, ja. Kan det vara en upptäcktsfärd som skolan och eleven gör tillsammans? Absolut!

Vi vet att antalet elever som står långt ifrån skolan i fråga om närvaro har ökat sedan pandemin och med anledningen av det tror jag att denna spaning kommer bli mer och mer aktuell. Varje huvudman eller enskild skola kommer att behöva hitta strategier för att möta de elever som av olika anledningar har kommit långt från de gängse skolformerna. Det är att erbjuda likvärdig utbildning, differentierad för att nå progression hos varje enskild elev. 

Att nå varje enskild elev är en stor utmaning och ibland kan den kännas övermäktig. Då handlar det om att vara trygg i att sätta den ena foten framför den andra för att nå de olika lägren på vägen mot toppen. Och toppen ja, den är turligt nog inte samma för alla. Håkan Hellström har, även om det inte vara hans avsikt, sjungit om detta i sin låt Din tid kommer.

”Stig till toppen av världen där änglar leker

Res dig efter varje smäll, 

du har en ängel på din axel

Din tid kommer, din tid kommer”

Har en process om att övervinna utmaningar och hinder uttryckts mer kärnfullt än så? Nej, ja, kanske, det är inte det viktiga. För mig blir i vart fall Håkans låt en påminnelse om vad skola kan och bör arbeta mot; en stigning eller progression mot toppen och den belöning som finns där för varje elev. För att ta sig dit krävs modet att göra, falla och göra igen, det är vad lärande innebär. Och under hela vägs gång behöver eleverna den vägledning, som Håkans ängel erbjuder i texten. En skola som arbetar med att varsamt stötta eleven mot toppen och som ger var och en hoppet att dennas tid kommer. Lyckas skolan med det ja då kan den vara stolt, då kan den säga att den går mellan rutiner och flexibilitet och att den lyckas nå de elever som står längst ifrån skolnärvaron. För egen del behåller jag min morgonrutin tills dess behovet hos någon annan där hemma skulle kräva en annan flexibilitet.