Till Aktuellt

12 februari, 2022

På spaning efter kärleken – Skolans post-pandemiska kompensatoriska uppdrag

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

Glädjescenerna var många i veckan när restriktionerna togs bort. Förändringen från pandemi till vanligt liv hände från en dag till en annan. Naturligtvis är det glada nyheter och i grunden något positivt. Äntligen kan vi förhålla oss till varandra med den direkthet och närhet som människans natur kräver. Samtidigt som vi återgå till vårt vanliga liv och våra övade sätt att vara är det viktigt att även ta med sig alla de lärdomar som vi gjort längst med den pandemiska vägen. 

I kölvattnet av pandemin har vi som samhälle lärt oss att mötas på ny vis. Det är många av oss som har fått lära att skapa möten över videolänkar och delta genom att sträcka upp små tecknade händer för att påkalla uppmärksamhet i ett digitalt möte. Många har även fått vänja sig vid att arbeta hemma. Att kontoret inte längre har varit den självklara platsen för att arbeta kommer säkert att påverka även post-pandemi. Redan nu går det att se en förändring i attitydundersökningar. Fler och fler vill arbeta hemifrån, när hem renoveras är det inte sällan på det viset att det innefattar ett arbetsrum och det platsospecifika har skapat nya möjligheter att bosätta sig mer fritt. I samhället i stort finns det alltså många lärdomar från pandemin som på kända och för oss okända vis kommer att påverka samhället under lång tid framåt. 

I skolans värld kanske pandemin har sina mest långtgående konsekvenser. Inte minst för att de restriktioner och rekommendationerna som har tillämpats i skolan påverkar unga människor som har en massa liv kvar att leva. Alla restriktioner och rekommendations har säkert gjorts med goda intentioner och de bästa av avsikter. På samma vis har säkerligen varje skolenhet försökt att implementera och vidmakthålla dessa på bästa sätt. Dock undrar jag om det inte nu i det post-pandemiska kölvattnet som det blir än viktigare hur skolan hanterar det sitt uppdrag. Min spaning är att det kompensatoriska uppdraget efter COVID-19 kommer bli än mer viktigt än det var under brinnande pandemi. 

Varför det då kanske någon läsare undrar. Jo, det ska jag berätta för er. Även om svensk skola har haft relativt få restriktioner och rekommendationer har de ändå funnits. Vi kommer ut ur en tid med distansundervisning, hög frånvaro på grund av karantän och sjukdom, hög sjukskrivning av legitimerad personal. Även om varje enskild skola och medarbetare har gjort sitt bästa för att uppfylla skolans uppdrag så måste det ha påverkat. Måste och måste föresten, mer sanningsenligt är att säga att det har påverkat. Kunskaperna som har kunnat förmedlas har inte blivit de samma som den ”vanliga” skolan kan förmedla, de elever med en sårbarhet kognitivt eller socialt har blivit än mer sårbara och de elever som behöver skolan andra mest har blivit de största förlorarna. Därför tror jag att kampen om framtiden avgörs i skolan och hur den lyckas möta alla de elever som har kunskapsluckor, sämre sociala färdigheter, ökad socioekonomisk utsatthet och bristande tilltro till samhället på grund av det, på grund av ett samhälle som tvingades ”stänga ner”.

Det finns många exempel på skolor och enskilda individer som har gått nya och oprövade vägar för att skapa så bra förutsättningar som möjligt under pandemin. Hatten av säger jag! Nu i post-pandemin kommer det behövas minst lika många skolor och individer som vågar trampa de oprövade vägarna och skapa nya sätt att kompensera för det som har gått förlorat. Det är inget litet uppdrag men ett uppdrag som ligger tydligt och klart i elevhälsans uppdrag. Kanske är det till och med så att det de kommande åren kommer bli avgörande att ge elevhälsan utökat mandat och resurser för att ställa till rätta det som har gått förlorat. Risken om det inte görs är att vi får en ”génération perdue”. Eller i vart fall en genration av utmaningar. Och det rimmar illa med skolans uppdrag, eller?

Om jag ska bli personlig för ett litet taget skulle jag vilja berätta om en sak som hände på min mormors tacksägelsemäss. I mässan ingick att några konfirmander skulle döpa sig. Som brukligt är ställde prästen några frågor till ungdomarna. Den första frågan var: Vad är duvan en symbol för? Konfirmanden svarade blixtsnabbt: Kärlek! Prästen log och sa att det var ett väldans bra svar. Varför det var bra? Jo, för att kärlek nästan alltid är svaret på allt. Församlingen skrattade till i igenkänning. 

Jag berättar inte denna anekdot för att lyfta religionen utan för att påtala kärleken. Kärleken som ledord. Kanske kan den hjälpa oss igenom den kommande post-pandemiska återuppbyggnaden. För är inte det kompensatorisk uppdraget en förlängning och manifesterande  av kärleksbudskapet så säg. När ens liv ställs inför det existentiella, som det gjorde för mig när jag förlorade min mormor, blir det ganska tydligt att kärleken blir det viktigaste. Det är den som övervinner och som gör att man fortsätter leva. Så kanske är det rimligt att tänka att den även kan hjälpa skolan i dess återuppbyggnad och vara en väg framåt. Det är en lockande tanke tänker jag att skolan med elevhälsan i spetsen ska stå för kärleksbudskapet i skolan. Att skolan vågar vara en plats där kärleken är för alla. Att våga det är att ta ansvar för sitt uppdrag och höja det kompensatoriska uppdraget och låta det ta palts på riktigt. Misstolka mig inte, det handlar inte om att skolan och att arbeta i den ska vara ett kall eller liknande. Nej, jag menar bara att kärleken till människan måste få vara vägledande i en verksamhet vars uppdrag är att kompensatoriskt forma framtidens medborgare. För en värld utan kärlek är det väl ingen som vill ha?

Efter helgen kommer alla hjärtans dag och knackar på dörren. Utan att säga något om den högtiden i sig kanske den kan fungera som ett avstamp för arbetet med att återinrätta skolans hela uppdrag nu post-pandemi. Möjligen kan detta uppdrag få lov att vara på riktigt kompensatoriskt och byggt på kärlek i sin vidaste och mest inkluderande definition. Är det kanske till och med så att skolan, dess ledning och personal kan mobilisera för att stå som galant för en skoverksamhet som vågar vara i lärandet inte bara utifrån kunskapsmål utan även utifrån det fostrande uppdraget ja då kan pandemin ha gett oss möjligheten att skapa en framtid långt från en ”génération perdue”. Istället finns kanske nu en möjlighet, en öppning i tiden, att tydligare än på länge skapa framtida generation som till syvende och sist vågar och vill vara människor fullt ut i alla den kärlek som det innebär. Är inte det en post-pandemisk vision som hette duga. En vision som gör att vi kan säga att vi är starkare tack vare pandemin inte torts pandemin. Kanske har kärleksbudskapet inte formulerats enklare än i Wet wet wet:s låt ”Love Is All Around”:

”I feel it in my fingers

I feel it in my toes

Love that’s all around me

And so the feeling grows”

För är det inte precis på det viset. Om vi får igång känslan då växer den sig starkare och sprider sig. DÅ ökar den i relevans och påverkan. Och är det inte detta som skola vill, både då det kommer till det kompensatoriska och fostrande uppdraget,  ja då vill inte jag vara med. För att denna spaning ska få relevans kommer det bli viktigt att elevhälsan ges och tar ansvar för att sprida den och kanske kan vi hjälpas åt att kickstarta skolan post-pandemi denna alla hjärtans dag.