Vi välkomnar vår nya expert Johan Olsson och låter Er även ta del av hans första spaning!
Hemma hos min farmor och farfar hängde en keramiktavla i brunt. Dess motiv var ett fantasifullt träd och i trädets grenar hängde kulörta frukter som utropstecken mot den bruna bakgrunden. Det är inte alltid lätt att vara en sådan kulört frukt. En sådan som avviker från normen eller en sådan som, kortvarigt eller långvarigt, behöver råd och stöd för att ta sig igenom en situation eller period i sitt liv. I skolan finns elevhälsan för att erbjuda ett sådant stöd och att bistå med råd.
Ibland finns det få eller inga hinder för att komma fram till de kulörta frukterna med råd och stöd. Andra gång kan det kännas som att keramiktavlans bruna bakgrundsfärg ska äta upp en innan man hinner komma till de kulörta frukterna. Ibland bjuds det räddning i form av, för stunden, populära metoder och begrepp. Dessa utlovar ofta effektiva lösningar, inte sällan mätbara och med liten eller ingen extra kostnad för verksamheten. I viljan att göra rätt och att hjälpa elever kan det vara lätt att gå vilse i en sådan modenyck; ett begrepp eller en metod som utlovar mer än vad som borde vara rimligt. Och vi vet om det eller i vart fall känner vi det på oss. Ingen blir förvånad över att en metod eller ett begrepp inte är lösningen på alla och envars problem. Ändå är det lockande, trots att vi vet att det är fel, är det ofantligt tillfredsställande att säga: I elevhälsan arbetar vi med (fyll i valfritt begrepp) genom (fyll i valfri metod). Det ger liksom svar på tal. Utan att behöva gå in på hur komplext det är får utomstående (och ibland vi själva) svar på vad det är vi gör.
Ett vanligt sätt att diskutera elevhälsa är att konstatera att skolan och elevhälsan måste samverka eftersom det är bra för elevernas lärande. Det är inget fel på intentionen i ett sådan konstaterande men om vi skådar innehållet i sömmarna kan vi se att det skaver. Redan i positioneringen blir det fel. Skolan v.s. Elevhälsan. Om det hade varit en boxningsmatch hade det kunnat ställas upp så. Två kombattanter som fightas om eleverna i en match om lärandet. Spetsar jag till det? Ja, visst gör jag det. Men jag gör det inte utan att ha en poäng. Poängen är att skolan är elevhälsan och elevhälsan är skolan. Så hur får vi det att inte bara framstå så utan även att upplevas så?
I ett initiativ från regeringen 2020 görs det gällande att elevhälsan ska bli mer tillgänglig för eleverna. Med insikten från boxningsmatchen kan vi då dra slutsatsen att detta bäst görs genom att skola och elevhälsa är ett och samma, med samma mål och samma vilja men med olika professioner och expertiser. Målet och viljan handlar dock om en tredje part; eleven. Eleven som ska lära sig i enlighet med skolans läroplan och skollag. Nu blir det svårt. Nej, nu blir det komplext. Nu ställs allting på sin spets. Nu måste vi nå de kulörta frukterna på trädets grenar och inte bara den bruna stammen som utan ansträngning smälter samman med keramiktavlans bruna bakgrund.
Nyanserna blir viktiga för att lösa detta uppdrag, för att nå regeringens initiativ om att elevhälsan ska bli mer tillgänglig. Pluraliteten blir kanske avgörande för att klara av det. För att möta både, röda, gröna, gula, bruna, rosa och blå elever. Den uppmärksamma läsaren har antagligen lagt märke till att det som krävs är något som händer bortom modebegreppen och dagsländemetoderna. Bortom detta-löser-alla-problem-lösningarna. Istället tar något annat vid. En uppsjö av metoder, begrepp och komplexa strukturer står på kö. Metoder och begrepp som möjliggörs först när skola och elevhälsa är ett och samma. När du och jag blir ett vi, när elev och personal skapar ett tillsammans. När trädets stam, dess grenar, rötter, kulörta frukter och bakgrund ser sig själva som olika delar av ett och samma träd, en och samma keramiktavla.
Så vad är slutsatsen av allt detta? Populärt är att lyfta reella satsningar, ekonomi, kompetensutveckling och mer och fler resurser. Inte minst brukar det vara ett vanligt mantra i de valtider som vi snart går in i. Min spaning är att vi, i valkampanjernas förenklade budskap, kommer att få höra om satsningar på skolan för att lösa specifika problem. På samma vis som vi har hört många andra valår. Och inget fel med fler och större satsningar på skola men om de ska ha effekt på riktigt måste det görs på grundval av det som möjliggör det bakomliggande. Det som gör att vi vet vilka färger frukterna på trädet är och som gör det möjligt att bygga kojor och genvägar i trädet, det som möjliggör att vi hänger upp lianer och repstegar, sätter upp drömfångare och bygger utkikstorn i trädets topp. Nämligen det relationella perspektivet.
Det relationella perspektivet kräver att vi på riktigt möts i en dialog om metoder och begrepp. Möjligen låter sig detta bara göras efter att du och jag har blivit ett vi, när skola och elevhälsa är ett och samma. Först då kan elev och personal på riktigt arbeta tillsammans mot ett ökat lärande och elevhälsan bli mer tillgänglig för alla. Det hänger på hoppet brukar man säga men i detta fall hänger det på relationen.
För mitt inre växer en ny keramiktavla fram, en keramiktavla 2.0. Den nya tavlans motiv har kompletterats med kojor och genvägar, lianer och repstegar, drömfångare och utkikstorn. Allt för att möta den riktiga människan bakom lärandet – den riktiga eleven. Så låt oss vidareutbilda oss, göra reella satsningar och, om möjligt, öka resurserna för det är inte lätt att vara en kulört frukt på ett brunt träd. Men låt oss göra det brett och låta det inkludera många metoder och begrepp och låt det alltid gå tillbaka till det ursprungliga, det som gjorde att vi gick in i keramiktavlan och dess träd, nämligen mötet med alla kulörta frukter, alla olika elever och relationerna som det kräver.
Läs mer om Johan här!
