Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.
Skolans dubbla uppdrag är fortfarande komplext och beständigt. Kanske är det där man stöter på patrull när man ska försöka göra skolpolitik och skola greppbart. Det blir för svårt och för komplext. För många parametrar ska in och mätbarheten den försvinner i livsloppsperspektivet. Det ända som kvarstår är då att beskära nyheten, det politiska förslaget eller verklighetsbeskrivningen.
Mitt i sommarens lunk när de flesta njuter av ledighet, dagar på stranden, en resas äventyr eller den ostörda vardagen i ett sommarhus. När, för att låna orden från Tomas Ledins sommar-antehm, ”Ljusblåa dagar seglar förbi” då knackar nyhetsredaktionernas rubrikmakare på dörren: ”Värmeböljan påväg, Extremhettan förvärrar den extrema torkan, Mäthistoriens hetaste vecka, Så förbereder du dig för värmeböljan, Det brinner i Europa”.
Bakom dessa rubriker finns säkerligen en genuin vilja att följa den journalistiska etiken och sakligt informera om världsläget. Men kanske, och enligt mig mer troligt, finns ett sug efter klick och att fånga läsarens uppmärksamhet med katastrofrubriker i syfte att vinna marknadsfördelar. Inget konstigt i sig, vi är vana vid den typen av journalistik vid det här laget. Kanske är syftet oskyldigt, i vart fall då det kommer till vardagliga ämnen. När det kommer till det viktiga och det samhällsbärande fungerar den sortens journalistik dock sämre. Vilken sorts nyhet värmeböljan i Europa är ligger utanför min expertis därför kan jag inte uttala mig i frågan. Vad jag kan uttala mig om är när denna typ av klickjournalistik riktas mot skolan och elevhälsan.
Vad händer i ivern att skapa klick och snabba besökare på nyhetssidorna? Jo, det förenklas och dramatiseras, ibland beskärs det och någon gång är det frågan om okunskap eller en ovilja att tillstå att frågan är för komplex att förklara i en artikel som tar fem minuter att läsa. När detta görs med ämnen som skola, utbildning och elevhälsa kan det visa sig vara farligare än vad man först kan ana.
Varför tar jag då upp detta mitt i den svenska sommaren? Gör jag det bara för att vara en pessimistisk bråkstake som ser konfliktperspektivet i allt och inte orkar med sommarledighetens ro? Nej, tvärtom! Jag tar upp det för att vi måste ha med det i beräkningen. När nästa läsår drar igång med ny läroplan, nya förhoppningar och nya elever måste vi redan från början ha med att skolan och elevhälsan är ett hett ämne i jakten på läsare. I sommarens nyhetsstiltje (om den nu existerar ett händelserikt år som detta) kan till exempel vädret ta den platsen, men till hösten när vardagen tar vid kan det mycket väl bli skolans tur. Inte bara för att det är nyhetsstiltje. Nej, tvärtom utbildning är ett ämne som berör och särkilt ett valår som detta. Skolan kommer med all sannolikhet till och med bli en het valfråga vilken kommer att lyftas och vridas i många och ibland oväntade vinklar. Att då komma ihåg att bilden som förmedlas aldrig kommer att bli lika komplex som den verklighet vilken tusentals skolanställda möter varje dag kan hjälpa att ta det hela med lite mer ro. Det går inte att fånga en av samhällets mest komplexa verksamheter i ett klickvänligt format. Istället blir det förenklingar och delar av verkligheten som kommer att presenteras. Självklart går det inte att kräva att gemene person ska ha samma kännedom om skolan som de vilka arbetar i dess verksamhet men det går att kräva tillit till professionerna och till att dem som arbetar med och i skola har kompetensen att lösa de utmaningar som skolan står inför. Lösningar ligger på så vis bortom snabblästa artiklar och vallöften. Istället återfinns lösningarna i kontinuitet, professionalitet och varsam tillit.
Runt den skolbyggnad som jag själv gick i under grundskolan fanns det ett flertalet häckar av Ölandstok. För den som inte minns Ölandstoken är det en ca. 70 cm högt växande buske vilken tål torka väl och som om sommaren får gula blommor inte helt olik smörblommans. När jag tänker tillbaka på min bardom fanns Ölandstoken på en hel massa ställen. I princip fanns den planterad kring varje kommunal byggnad, eller i vart fall är det så jag minns det. Denna sommar har jag försökt se om jag kan hitta någon Ölandstok när jag varit ute på promenader eller besökt någon annan stad. Min jakt efter Ölandstoken har visat sig lönlös. Jag har inte hittat en enda liten förtvinad buske. Förutom en på stadens plantskola och det tänker jag inte räknas.
Nu kanske ni undrar, och rättfärdigt så, varför jag skriver om Ölandstoken och minnet av den. Vad har den med skola eller elevhälsa att göra? Jo, det ska jag berätta för dig. Det är egentligen ingen märkvärdig anledning alls.
När jag uppmärksammade avsaknaden av Ölandstok runt de kommunala byggnaderna och skolhusen blev det, för mig, en liknelse för och påminnelse om utveckling. Saker och ting förändras. Vår egen barndoms och ungdoms skola finns inte längre, den har gått samma öde tillmötes som Ölandstoken. Den är utbytt och rabatterna har, liksom skolan, utvecklats. Kvar står dock styrdokumenten och skollagen. Skolans dubbla uppdrag är fortfarande komplext och beständigt. Kanske är det där man stöter på patrull när man ska försöka göra skolpolitik och skola greppbart. Det blir för svårt och för komplext. För många parametrar ska in och mätbarheten den försvinner i livsloppsperspektivet. Det ända som kvarstår är då att beskära nyheten, det politiska förslaget eller verklighetsbeskrivningen.
Ölandstoken kan beskäras när som helst på året. Det som varje odlare av Ölandstok dock vet är att beroende på när på året man beskär den händer olika saker. Min spaning är att det möjligen kan förhålla sig på samma vis med skolan. Varje gång skolan beskärs påverkar det riktningen för tusentals barn och inte bara där och då utan för hela deras framtid och med det samhällets kommande tillväxt. Så viktig är skolan, viktig och oåterkallelig. Därför måste det i den kommande rapporteringen om skolan, och den kommer att komma, göras utrymme för förståelsen att utveckling inte alltid innebär att beskära när som helst och göra helt om. Nej, det innebär att varsamt välja tillfälle väl medveten om vad det gör med elevernas och verksamhetens tillväxt. Ibland kan det kanske till och med innebära att implementera något gammalt och väl beprövat. Om du är intresserad av att återinföra något så pass gammalt och väl beprövat som Ölandstoken i en rabatt när dig kan jag informera om att de säljs för ca. 600 kronor på plantskolan i min stad. I vilket fall som innebär förändring och utveckling, eller anläggandet av en ny häck, alltid att det måste få ta tid. Tid att rota sig och växa sig starkt så att de verkliga resultatet ges möjlighet att visa sig.
Egentligen är det enkel matematik. Inom elevhälsan har man vetat det länge, om det fungerar gör mer av det och om det inte fungerar gör något annat. Att det sedan behöver göras systematiskt och med en fingertoppskänsla som bara professionaliteten medger är något som ibland glöms bort. I viljan att hjälpa, och jag tänker att det oftast finns en sådan vilja, prövar man ibland allt samtidigt och sedan står man utan svar på vad det var som verkligen hjälpte. Ibland hamnar man till och med i att prioritera bort de professionella för att hitta snabbare lösningar. Låt oss inte hamna i den fällan det kommande läsårets valår och låt oss inte luras att tro att vi som skola själva kan fixa allt direkt. Varje elevs rätt till utbildning är en resa som görs tillsammans; elev, personal och hem. Ingen oneman show, ingen quick fix och ingen klickbar femminuters nyhet.
En låt som går varm hos mig denna sommar är Paul McCartneys och Wings låt ”Silly Love Songs”. I den konstarter Paul en sak som jag ofta vill påminna mig själv om nämligen att världen aldrig kan få för mycket kärlek:
”You’d think that people would have had enough of silly love songs
But I look around me
And I see it isn’t so
Some people want to fill the world
With silly love songs
And what’s wrong with that?
I’d like to know
Cos here I go again
I love you, I love you
I love you, I love you”
Jag måste erkänna att jag ofta sjunger med högt i låten, även när jag är ute och går bland folk. Några förbipasserande kan nog bli överraskade och frågande till varför jag går och nynnar och brister ut i: I love you, I love you. Men sådan är jag. Det som tilltalar mig med låten är, förutom kärleksbudskapet, det konstaterande som Paul gör i den första strofens alla första rad: Man skulle tro att folk har fått nog av löjliga kärlekssånger men jag ser mig om och märker att så inte är fallet.
För mig blir det en påminnelse att världen i motsatts till den ibland konfliktfyllda och sensationsorienterade verkligheten behöver mer kärlek, inte mindre. Motgiftet mot den beskurna, förenklade och klickvänliga verkligheten är kanske fler löjliga kärlekssånger. För, som Paul säger, vad är det för fel med att vilja fylla världen med mer kärlek. Vi kommer alla behöva hjälpas åt att se och lyfta kärleken i vår vardag för att kompensera. Men är det något som skolan står tryggt i är det väl det kompensatoriska uppdraget?
När jag går på promenad i jakt på min bandoms Ölandstok, när vi med tillförsikt förbereder oss inför det kommande läsåret och valrörelsen, när det planeras för elevhälsans och skolans kommande verksamhet och när du i augusti möter eleverna på deras första skoldag efter sommarlovet då måste det göras med kärlek. För så löjligt viktig är skolan, viktigare än snabba klick och beskärda beskrivningar eller enkla vallöften. Lika viktig som löjliga kärlekssånger. Även om Ölandstoken hade klarat av att stå pall för en sommartorka likt årets, det är en av sakerna som gör den lämplig för publika miljöer, är den numera ett minne blott. Likaväl är kanske det för nu anlägger vi nya rabatter, med eller utan Ölandstok, och ser hur våra samlade ansträngningar ger näring till blomning i kunskapens träd. Eller inte riktigt än. Först tar vi Tomas Ledin på orden och tar en dag på stranden och ser ljusblåa dagar segla förbi.
