Till Aktuellt

8 april, 2022

På spaning efter motivationen – att motverka en oförlöst vår

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

Våren har gjort halt! Den stannade i farstun och väntar i hallen. Kanske väntar den på bättre tider. I dagens geopolitiska läge är vi nog många som delar vårens tvivel och väntar på andra, förhoppningsvis, bättre tider. Men men, det är en annan sak. En sak som vi måste förhålla oss till. 

Om jag tänker efter väntar vi människor på både mångt och mycket. Ibland kan det till och med kännas som att leva är  konsten att väntan. På liknande vis väntar skolan ibland på en hel massa saker. Vänta på att att det önskade framtidsläget ska infinna sig. Att det plötsligt ska spricka upp och vårsolen ska komma fram. Väntan kan vara på olika nivåer. Ibland väntar man på organisatoriska förändringar, någon gång på gruppförändringar, vissa gånger (och kanske vanligast) väntar man på förändringar på individnivå. Om eleven bara gjorde så här då skulle den klara sig förbi kunskapskraven. Om eleven förstod att uppföra sig då kanske den skulle lära sig något. Om föräldrarna (eller socialtjänsten, Bup eller elevhälsan) tog sitt ansvar ja då skulle det inte finnas något problem. 

Känner ni igen er? Naturligtvis är det långt från alla inom skolan som resonerar på detta vis. Kanske någon person tillfället faller för att önska en sådan enkelsidig förändring men ganska snart kommer denna någon upp ur gropen, tar sitt professionella ansvar och försöker hitta lösningar som kan leda mot förändring. Förändringar på individnivå  som ofta nämns hänger många gånger samman med att elever ska passa in i normen eller formen. Den form som skolan har, de normer som undervisningen utgår från. Det finns fortfarande en föreställning om en standardiserad elevtyp. Och det är den elevtypen som mycket av undervisningen och annan skolverksamhet är byggd på även när det kommer till  grupp- och/eller organisationsnivå.

När jag satt i soffan härom kvällen och tittade på en film kom i pausen (ja, jag tittade på linjär tv) en reklam för panerad fisk. I reklamfilmen visades hur de perfekta panerade fiskfiléerna kommer åkande på ett löpande band. Helt plötsligt kommer en inte så perfekt fiskfilé. Utan pardon föser en metalarm bort den inte perfekta filén. Den får inte fortsätta sin resa på bandet med de övriga fiskfilé-kompisarna. Reklamens budskap är dock att nu är det ändring. Istället för att fösa bort de defekta filéerna och låta dessa bli till spill ska de nu, som sina filé-kompisar förpackas och säljas i butik. Om än för ett reducerat pris.

Denna vardagsreflektion från tv-soffan kanske verkar onödig eller utan poäng i en spaning om elevhälsa. Möjligen är det på det viset men för mig illustrerade reklamfilmen utmaningen som elevhälsan många gånger står inför. Utmaningen att få de inte perfekta fiskfiléerna att få ett eget värde. Att sprida det synsättet och med ett tydligt mandat modelera det i kollegier runt om i landet. Innan filmen började igen hann jag tänka, tänk om fler förstod att alla elever har ett värde och att olikheten inte är ett problem utan en resurs. Om man förstod att motivera alla till förändring utifrån dens egna behov. Ja, ja, filmen började igen och mord och intriger upptog åter mitt fokus och jag glömde bort vad jag hade tänkt. 

Som tur var fanns tanken kvar i bakhuvudet. Det var tur eftersom att den kom till nytta en vecka senare när jag var på en utbildning som handlade om motivation. På denna utbildning pratades bland annat om  MI (Motiverande Intervjuteknik). Många av er som läser denna text har säkert hört talas om eller själva arbetar enligt MI. Gott så! Socialstyrelsen beskriver syftet med MI på följande vis: Att främja motivation och beteendeförändring. Nice, öka motivationen och förändra beteenden. Det förändrar situationer och stoppar väntan. Våren är här, knopparna brister ut och solen glider fram och värmer på riktigt. Eller ja, kanske inte. Alla som har arbetat med MI eller andra metoder med för den delen vet att svaren aldrig fins i en enstaka metod. Istället finns svaren i något helt annat. Svaren finns i alliansen, den relation som skapas mellan samtalspart och, i skolans fall, eleven. Finns den kan man kosta på sig att inte ha en renodlad metod eller kanske rent av ha en hel massa olika metoder. Till och med finns det forskning som tyder på att det är mer effektfullt än det renodlade. Det ger hopp tänker jag, gör att alla kan hitta något vis att arbeta med mot förändring. För att återknyta till MI består motivationsprocessen där av fyra steg:

-Engagera

-Fokusera

-Framkalla

-Planera

Det som slog mig på utbildningen och som gjorde att jag kom att tänka på reklamen med de panerade fiskfiléerna var att på liknande sätt är det med motivation i skolan; någon måste göra det. Någon måste engagera, hjälpa att fokusera, bistå med att framkalla och stötta i att planera. Det går inte att passivt stå bredvid och invänta motivationen. Innan någon kom på att det gick att förpacka och sälja det som förr inom fiskindustrin ansågs som restavfall förblev det restavfall. Om skolan inte arbetar med motivation ja, då kommer skolan fortsätta att gå i väntas tider. Det kommer bli en oförlöst vår fylld av: om bara någon annan gjorde, om eleven, föräldrarna, socialtjänsten, Bup, elevhälsan, skolledningen, politikerna. Ja, ni ser… listan kan göras lång på olika aktörer som det går att skjuta över ansvaret på. Men till syvende och sist står skolan med motivationen, den vuxnas och elevens. Gissa vem som har det professionella ansvaret att agera? Du gissade rätt den vuxna. Och ansvaret är inte endast att agera för att väcka eller öka elevens motivation. Nej, tvärtom är det ett delat ansvar att även agera för sin egen motivation. Att bibehålla den, utveckla den och framförallt sprida den. Kanske slår jag med denna spaning in öppna dörrar men det är en risk jag är beredd att ta. Min spaning är att det blir mer och mer viktigt att våga stå för och utveckla motivationen i en tid när det auktoritära förhållningssätt i skolan inte längre biter. Det är inte bara viktigt för att skapa en gynnsam progression i lärande (allt lärande kan ses handla om motivationsprocesser, externa eller internaliserade) utan även för att lyckas uppnå skolans kompensatoriska uppdrag. Hur då uppnå det kompensatoriska uppdraget undrar kanske någon? Skoj att du frågar, nämligen genom en av motivationsprocessens bieffekter, det egna aktörskapet. Aktörskapet är en upplevelse och känsla av att jag som individ kan påverkar och förändra min egen livssituation. Sedan kan det handla om lärande, sociala faktorer, hälsa eller annat och oftast är det i kombination med varandra. Om skolan lyckas med det finns vinster att hämta för hela samhället under lång tid framöver och inte minst lever skolan upp till sitt fulla uppdrag. 

Vem är det då som borde gå i bräschen för att få till denna skiftning mot motivation i alla led. För motivationen måste genomsyra alla nivåer i skolan om den ska få full effekt, individ-, grupp-  och organisationsnivå. Rimligt är att tänka elevhälsan! Det är i vart falla de yrkesgrupper som formellt har störst expertis i ämnet. Det kan låta övermäktigt för en enskild anställd att ensam möta denna utmaning. Därför kan det vara skönt att påminna sig själv om att man inte är ensam. Elevhälsan är många och kan ta stöd i varandra för att motivera både sig själva och andra. Det är en uppåtspiral, en resa mot våren och att slippa vänta på bättre tider. Istället för att vänta kan vi agera för att skapa dessa tider. Kanske handlar det bara om tre små frågor: 

Vill du? 

Kan du? 

Är du redo? 

Om svaret är ja på samtliga av dessa frågor då är du påväg om svaret är nej eller nja, då behöver du arbeta på din motivation. Inte för din egen skulle utan för elevernas. Att det sedan även gynnar dig i slutändan är en bra bonus. För egen del tänker jag, trots den lite bitande vinden och den ljusgrå himlen stoppa ner solglasögonen i bröstfickan för vem vet om våren väntar runt kröken.