Till Aktuellt

10 mars, 2022

På spaning efter samförstånd och kärlek  – att verka i mellanläget

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

Antingen är du med oss eller mot oss! Det finns inget mellanläge! Vinna eller försvinna är vad som gäller. Det skulle kunna liknas vid en fotbollsmatch. Två lag som är strikt uppdelade och i tävlan mot varandra. Och supportrar som, under matchen, högljutt förmedlar att de inte ser ett enda försonande drag hos motståndarlaget och dess anhängare. Utan omsvep är detta exempel på den klassiska uppdelningen mellan vi och dem eller än mer grundläggande mellan jag och du. Uppdelningen och kategorisering är i sig inget märkligt. Tvärtom är det en förutsättning för att vi som människor ska kunna hantera och processa världen och börja förstå den. 

Kulturen och litteraturen är inte heller oäven för att visa berättelser vilka tar sin utgångspunkt i vi-och-dem-dikotomin. Ett klassiskt och aktuellt exempel som kan ges är den nyligen omgjorda West Side Story. Även i leken går det att finna hur vi tränar oss i att definiera oss själva i motsatts till den andra; exempel på detta kan exempelvis vara röda och vita rosen, eller lagidrotter för den delen. Min poäng är nog tydlig; det är inte konstigt att vi människor har en uppdelning mellan jag och du, vi och dem, mitt och ditt och så vidare. Inte konstigt för att det dels tillhör det grundläggande mänskliga och dels för att vi tränas och socialiseras in i det. Nu kanske någon läsare undrar varför jag tar upp detta självklara resonemang? Ja, du varför gör jag det? Jag tar upp frågan om vi och dem för att min spaning är att vi nu mer än på mycket länge möte en retorik och ett samtalsklimat som inte nöjer sig med att förstå uppdelningen mellan vi och dem som en nödvändig socialiseringsstrategi utan tar det ett steg längre. Helt plötsligt står vi med kategorierna; ond och god, vän och fiende. Dessa kategorier är mycket farligare än vad någon av oss kan greppa. Varför? Jo, för att det i denna kategorisering dels bor ett förenklande och dels en extremism som oförlåtligt tillskriver den andra allt det negativa och farliga som finns i vår gemensamma. Som lök på laxen hamnar även ansvaret på den andre. Skönt för en själv men ett hårt och oresonligt ställningstagande som inte leder framåt.  

Låter det flummigt? Det är det inte! Tvärtom det är egentligen väldigt enkelt och vardagsnära. Jag lovar att alla som arbetar i en skola kan känna igen sig i retoriken. Det kan till exempel låta på detta vis: Han är fan inte min vän, han är min fiende. Eller: Jag gjorde inget det var dem. Alternativt: Alltså, jag fattar att hon inte tycker att hon har gjort nått fel men det har hon och jag hade inte kunnat göra något annorlunda, det är bara hennes fel. Alla dessa citat är hämtade från elever i som går på en högstadieskola i årskurs nio. Ni ser trenden i citaten? Det handlar om att dela in i fiender och vänner och att tillskriva den andra skulden. Det skiljer sig inte värst mycket från hur det ibland kan låta i världspolitiken eller medierapporteringen. Och med det rådande krigsläget i Europa är denna vi och dem mentalitet mer aktualiserad än på länga. Kanske blir det därför än viktigare att skolan kan fungerar som en motpol till denna dikotomi.

Dikotomi är föresten ett väldans bra ord tycker jag. Definitionen av ordet lyder som följer: 

 ”Dikotomi innebär en uppdelning av en helhet i två separata delar. Delarna är alltså: gemensamt uttömmande: allt måste höra till ena delen eller den andra, och ömsesidigt uteslutande: ingenting kan samtidigt tillhöra båda delarna.”

Dikotomin sätter fingret på den polariserade samtiden och den stundtals hårda och oförsonliga stämningen eller retoriken. Alla är separerade i olika kluster av vi:n som definierar sig mot den andra; och aldrig ska de två mötas. Det är precis nu som vän av ordning borde reagera. För även om dikotomin är bra på att beskriva polarisering vet vi även att den enda vägen framåt är genom att de två delarna mötas. Det sättet på vilket vi, som människor, vet att mötas vad är det? Jo, genom dialogen eller det goda samtalet i alla fall om det ska bli ett möte som överbryggar de murar som tudelning i vi och dem ger. Min spaning denna vecka är att, det i kölvattnet av det pågående kriget och all den rapportering om fel och illdåd, hjälteporträtt och moralisk överlägsenhet som hör till, kommer det bli en av skolans viktigaste uppgifter att lära eleverna att gå i dialog och värna det goda samtalet. Att träna eleverna att våga mötas trots att de inte tycker lika eller identifierar sig som del av samma lag eller hejarklack är en utmaning i ett polariserat samhälle. Saken görs inte lättare av de olika filterbubblor eller alternativa teoribildningar som är en del av vår samtida verklighet. Lösningen kräver att skolan är trygg i sin värdegrund och att den värdegrunden inte används för att föra fram politiska budskap eller åsikter som är á la mode. Nej, värdegrunden behöver vara mer tidlös än så och på riktigt fokusera på, individens rätt att känna sig inkluderad och respekterad oavsett. Eller som Skolverket formulera det:

”…skolans värdegrundsarbete ska skapa ett klimat där barn och elever känner sig trygga och respekterade. Det ska också främja likabehandling och barns och elevers rätt till delaktighet och inflytande.”

Det är en grannlaga uppgift och något som kräver konstant träning, inte bara inom det ämnesspecifika, utan kanske än mer i det som vi kan kalla för elevsyn och bemötande. Det finns ett ordspråk som säger: Egna barn och andras ungar. Någon kanske känner igen sig i att, vissa barn gillar man mer än andra. Det är i detta som skolans kompensatoriska uppdrag kommer in. Det handlar om att lyfta och se individer bortom det skenbara och träna den enskilda eleven att våga vara sig själva samtidigt som de vågar låta andra vara detsamma. Sanningen är enkel; bara för att jag tycker något är rätt behöver det inte alltid vara så och bara för att jag känner något behöver det inte vara så. Och detta skrivet utan att vilja befästa eller förespråka faktaförnektse eller relativisering. Tvärtom, då det kommer till värdegrund visar erfarenheten att det vanliga inte är att hänfalla till fakta utan till tyckande och kännande. Även om detta är viktiga aspekter så är det samma aspekter som kan skapa nämnda dikotomier: vi och dem, jag och du, rätt och fel, ond och god. Det blir alltså farligt att hänfalla till tyckande och kännande utan att ha data och fakta att komplettera med. Än farligare blir det om värdegrundsarbetet inte tar sin utgångspunkt i tolerans och kärleksbudskapet. 

Ja, just det kärleksbudskapet! 

Jag väljer den formuleringen för att provocera lite. Men samtidigt för att det är sant. Sociologen Zygmund Bauman, som för övrigt är den enda sociologen som har sålt ut Globen (Avicii Arena), myntade två begrepp för att förstå den mänskliga logiken. Det ena begreppet är rationalitetens logik och det andra kärlekens logik. Bauman hävdade att det i den samtida världen läggs för mycket fokus på och en missriktad tro till att människan endast består av rationalitetens logik. Att människan alltid är rationell i sitt tänkande, kännande, tyckande och då följaktligen sitt agerande. Det gör, menar Bauman, att det aldrig går att förstå den andre och ett vi-och-dem samhälle uppstår och vidmakthålls. Om vi istället kompletterar det rationella med kärlekens logik kan vi istället mötas bortom denna vi-och-dem-mentalitet och de skillnader vi har och istället förenas i de likheter vi har eller i yttersta nödfall den samhörighet vi delar utifrån det faktum att vi alla är människor.

Kanske är detta en öppen dörr som jag sparkar in men även om det är så tror jag att gångjärnen behöver smörjas för det har börjat att knaka och gnissla om dörren. Om vi ska våga vara fullt ut i den mänskliga erfarenheten, både den rationella och kärleksfulla, ja då krävs det kanske att skolan använder sin makt för att planera sina undervisning (vilket är merparten av skoltiden för eleverna) utifrån det. Det innebär all skoltid blir en övning i dialog och det goda samtalet för att skapa tolerans, rationalitet och, ja just det, kärlek. Allt annat är ett svek mot barnen och inte minst mot oss själva och lever inte upp till skolans uppdrag. Ja , ja kanske någon läsare tänker, det är ju lätt att sitta och skriva, men hur gör man det?

Jag skulle vilja svara på den frågan genom att ge ett enkelt och entydigt svar men som så ofta, då det kommer till elevhälsa, är det svårt för att inte säga omöjligt. Men några förslag kan jag ge: 

  • Låt elevsynen präglas av det relationella perspektivet
  • Utgå från förmågor inte egenskaper
  • Leta undantag som bekräftar det positiva
  • Öva jagbudskapet 
  • Öva aktivt lyssnande
  • Använd dig av ansvarsprincipen

(Och gör det i alla lärmiljö; den social, pedagogisk och fysiska.)

Om dessa sex punkter görs och tränas är min spaning att skolan kan motverka den dikotomi som samtiden erbjuder och på riktigt göra att värdegrunden står i centrum av skolans arbete istället för att skarvas in där det passar. Det kräver mer än det låter och är en utmaning som appellerar till hela människan, inte bara den rationella, och som tillåter oss att visa på att även om konfliktperspektivet finns så finns det något efter det; en dialog och ett samförstånd. Det låter kanske som ett mellanläge och sanningen är nog att det är precis vad det är; ett mellanläge vilket tillåter oss gå framåt tillsammans som vinnare var och en samt tillsammans. Thomas Stenström har, enligt mig, satt ord på det komplexa i att ha tilltro till samförståndet och att våga vara sig själv i en översatt text av Bruce Springsteen:

”Trodde att jag hade lurat alla vem jag va

Men jag är fortfarande han som sjunger om bättre dagar

Jag sjunger om bättre dagar

Hör du vinden

Snälla sig att du också hör vinden

Gå inte än

Väntar, väntar på en solig dag

Allt vi förlorar kommer komma tillbaks

Väntar på en solig dag.”

För egen del kommer jag stanna i mellanläget och fortsätta vara den som sjunger om bättre dagar, dagar då solen lyser likt Stenströms. Och utgår från att vi delar erfarenheten att vara människa vilket till exempel yttrar sig i att vi alla, var och en, kan höra vinden. I Stenströms väntan på den soliga dagen är det min förhoppning att kunna arbeta med att vara den förändring jag vill se. Det är inte svårare än så, ett enkelt modellerande i att vara den framtid vi vill se; full av relationer, förmågor, positiva undantag, jagbudskap, aktivt lyssnande och ansvarstagande.