Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.
”Aldrig har jag sett tommare glas, tommare glas på kalas.” Den snapsvisan sjöng min farfar och den snapsvisan sjunger min far och igår, när densamme fyllde 70 år, var det jag som stämde upp till samma visa vid festens sista skål. Orden i visan betyder inget i sig men att vi har sjungit dem i tre generationer gör. Utan att tänka på det, skänker det trygghet och en känsla av att vara sammanlänkade bortom tid och rum. Helt enkelt, det skänker mening och sammanhang att sjunga denna lilla trudelutt. På liknande vis fungerar traditioner, stora som små, som bärare av tröst, mening och sammanhang. Vissa av oss, mig inkluderad, som har en fallenhet för det sentimentala kanske hittar meningsbärande traditioner och berättelser i för många saker och sammanhang. Andra som inte har med sig denna fallenhet eller en egen bakgrund av mening och sammanhang kanske måste kämpa lite hårde för att skapa det själva. Möjligen är det som ABBA sjöng en gång i tiden:
”Standing calmly at the crossroads, no desire to run
There’s no hurry any more when all is said and done”.
När vi står vid vägskälen i våra liv finns kanske inte behovet att springa på. Allt jäkt har en förmåga att försvinna när allt är gjort och sagt och vi ska påbörja en ny stig i våra liv. Om det är så infinner sig, i vart fall hos mig, den tröstrika tanken; att det hela tiden erbjuds en nystart. Vid varje vägskäl kan vi omformulera oss själva och skänka oss själva mening och sammanhang.
I veckorna har det varit en debatt, inte minst på nyhetssidorna kommentarsfält, kring en lärare som skrek nedvärderande mot en grundskoleklass. Någon elev filmade händelseförloppet och någon förälder la ut det på sociala medier. Ett, tu, tre så hade vi en nyhet. Inte en nyhet som i första hand centrerade kring lärare som skriker på elever utan en nyhet som mer problematiserade och, ibland anklagade, målade ut barn som ouppfostrade och föräldrar som ansvariga för detta. I kommentarsfälten gick det att läsa påståenden om hur det har gått för långt med dagens ungdom då det kommer till hur ouppfostrade de är. Vidare gick det att scrolla sig igenom försvarstal för läraren och bitvis fanns det en hätsk kritik av agerandet att publicera videoklipp, liknande detta, på sociala medier. Allt verkar ha mynnat ut i en tillfällig diskussion om ungdomens förfall. Diskussionen skulle kunna sammanfattas med ett lånat citat: ”Våra dagars ungdom uppträder ohövligt, föraktar auktoriteter, har ingen respekt för äldre människor och pratar när den borde arbeta. De säger emot sina föräldrar, skryter på bjudningar, glufsar i sig maten och tyranniserar sina lärare.” Vem står bakom detta citat? Jo, Sokrates, död 399 f.Kr. Diskursen kan alltså verken sägas vara ny eller samtider.
Det finns ett begrepp som jag, ända sedan studietiden, har lockats av. Vilket begrepp? Jo, livsloppsperspektiv. Varje gång jag ska säga det snubblar jag på det långa ihopsatta ordet. Eller kanske jag snubblar för att begreppet innehåller så mycket; ett helt liv. Om begreppet skulle dekonstruerats hade det kanske skrivits om på följande vis: Allt vi gör sker inom det lopp som är vårt liv. Således måste allt som händer i vårt liv ses utifrån att det påverka oss från vagga till grav. Det ger inget carte blanche att fucka ur och bete sig hursomhelst, tvärtom, det förpliktar samtidigt som det ger ett ord för att placera saker och ting i sitt sammanhang. Om vi utgår från Sokrates citat verkar det, över tid, vara ställt bortom allt rimligt tvivel att trots och normbrytande beteende hör ungdomen till. Så om trots ska ske är det just under skolåren. Kvar står alla som arbetar i skolan med frågan hur ska man bemöta och förstå trots eller som, Sokrates utrycker det, ohövligt uppträdande.
Det finns föreställningar som gör gällande att det enda som spelar roll är här och nu, inte minst i ungdomen. I dessa föreställningar är nuet det viktigaste; Carpelan diem, var en populär sägning vid millennieskiftet som både tatuerades, skrevs på väggar och konst. Nu har sägningen mer blivit lite av ett ironiskt uttalande. Tanken på att fånga dagen och upphöja nuet är dock mycket äldre än så och något som präglar många delar av kulturen. Som så ofta vänder jag mig till barnbokslitteraturen när jag ska förstå riktigt komplexa saker. En återkommande favorit är Astrid Lindgren. I sin text till Luffarvisan skriver hon:
”Han vill va fri som en fågel,
fri som en fågel.
Och då är det som
nånting ropar; – Kom!,…”
Kan det kanske vara så enkelt att det handlar om frihet? Är det inte denna frihet som vi alla vill känna och som vi eftertraktar i nuet? I Rasmus på luffen, där texten är hämtad från, beskriver Astrid hur en föräldralös pojke slår sig i lag med en luffare och hur de tillsammans, under en sommar, vandra längst med vägarna för att se vad dagen och stunden har att erbjuda. De flyger lika obekymrade och fria som fåglarna. Det skulle kunna vara en lovsång till Carpe Diem och nuet. Men är det egentligen det? Om vi skrapar lite på ytan ser vi kanske istället två individer som båda försökte skapa mening och sammanhang under en begränsad period i sitt liv. Ser vi möjligen två personer som, i det långa perspektivet, tillsammans försöker finna ett sammanhang som tillåter de båda att känna mening? Om det är detta vi ser är det då inte ett bevis på vikten av att se en persons handlingar ur sagda livsloppsperspketiv? Och vidare är det till och med ett bevis på att frihet endast kan uppnås när en människa har ett sammanhang som skänker mening?
Hur kan skolan använda sig av livsloppsperspektivet, är en relevant fråga att ställa sig. Eller? Är frågan kanske rent av onödig? Livsloppsperpspektivet kanske istället ska ses som en grundsten i skolans uppdrag. Det blir i alla fall tydligt att det är det i skolans uppfostrande uppdrag; att skapa de demokratiska medborgarna. I läroplanens kunskapsmål blir det även en tydlig styrning av vilka kunskaper vi, som samhälle, vill att vår framtid ska innehålla. Kanske är det dock mer än så. Möjligen är det för den enskilda eleven, än viktigare med färdighetsträningen. Viktigare för att det blir avgörande för vilka färdighet vi som samhälle vill att vår framtid ska innehålla. Den logiska följdfrågan blir då; tränas eleverna i dess färdigheter i skolan? Vidare blir, om tanken är att allt vi gör har effekt på en persons hela liv, förmågor och färdigheter avgörande för om kunskapen ska få något egentligt värde. För hur ska kunskaperna annars kunna omsättas till praktik och komma en person eller ett samhälle till gagn i det långa loppet som är livet.
I arbetet med att upphöja färdighetsträningen och träningen av förmågor kanske elevhälsans roll kan bli än mer viktigt för att inte säga avgörande. För vem, om inte elevhälsan, kan utgöra väktarna för att färdigheter och förmågors tränas. Vem, om inte elevhälsan, finns som garanter för att elever med särskilda behov får rätten att träna sig för ett livslopp. Och vem, om inte elevhälsan, måste våga stå trygga i att skola är något som kräver att vi är i nuet men med siktet inställt på framtiden och med en förståelse för den dåtid som varje elev bär med sig. Självklart är det ett delat ansvar med hela skolan, samhället, elever och vårdnadshavare. Men likväl, elevhälsan måste vara väktaren och garanten för att detta inte glöms bort. Måst kanske till och med vara som en nagel i ögat ibland på de personer som tror att skolan endast har ett kunskapasuppdrag och inte ett fostrande. Och ibland även påtala vikten av att minnas livsloppsperspektivet när en hel generations degenerering påtalas i hätska kommentarsfält.
Nåväl, nu står vi här i våra liv. Året börjar gå mot sitt slut och ett nytt vägskäl tar plats med det nya året som är annalkande, eller som ABBA hade sagt ett nytt: crossroad. Så här årets sista veckor börjar förhoppningsvis ett lugn infinna sig. Ett lugn likt det ABBA beskriver i sin sångtext. I det lugnet kanske vi kan finna styrkan att möta det nya året med insikten att allt spelar roll i det lopp som är livet. Det kan handla om de små sakerna och de stora. I skolans värld kan det handla lika mycket om ett hej i korridoren som ett nationellt prov. Allt spelar roll: when all is said and done. Även om vi nu befinner oss i det lugn som infinner sig före stormen, före nystarten och före det annalkande året och kommande terminen kanske vi måste förbereda oss på att, när det nya kommer, möta det med huvudet först och kämpa för att varje elev har rätt till sitt eget livslopp. Och utifrån det perspektivet möta varje enskild elev med förståelsen att den, likt Rasmus på luffen, bara vill ha ett sammanhang för att känna mening som gör denna lika fri som en fågel.
Nu går skolorna snart på lov och tempot sänks. Det är midvinternattens köld som råder, och endast tomten som är vaken. Ulf Lundell har skrivit en låt som jag återkommer till under julveckorna. I texten beskriver Ulf hur barnen drömmer om framtiden:
”Nu faller snön uti den svarta natt
Nu sover barn i nattens ro
Fördrömda i sin egen tro
Om livet
Som en hägrande skatt…”
Det är i vart fall mitt nyårslöfte att fortsätta att kämpa för denna hägrande skatt och det är min tro att skolan gör detsamma och att elevhälsan, runt om i vårt avlånga land, är väktare och garanter för att så sker. Eller egentligen mer än så. Att vi ställer oss på barrikaderna och försvarar rätten att få drömma om den hägrande skatt som det framtida livet är. When all is said and done är det kanske det enda vi har och det ger både mening och en känsla av sammanhang som gör att vi kan möta både trots och normbrytande beteenden och förstå det. Förstå det som en del utav ett livslopp, som en luffande sommar och som ett rop på att vilja vara lika fri som en fågel. Vidare ger det möjligheten att erbjuda den hjälp som behövs för att varje elev ska få drömma om just sin hägrande skatt. För egen del kommer jag, i juletid, att fortsätta att besjunga de tomma glasen för det ger mig en känsla av sammanhang och en mening som sträcker sig bortom nuet.
