Till Aktuellt

24 februari, 2022

På spaning efter vad elevhälsan egentligen gör – en kortfattad simtur mot en port som har öppnats på glänt

Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.

Vad är det egentligen vi sysslar med inom elevhälsan frågade en kollega mig för några dagar sedan. Vi skrattade lite åt frågan eftersom att den kom från en plats av tillfällig uppgivenhet över att uppdraget kändes stort och övermäktigt. När jag tog min sedvanliga promenad hem kom jag att tänka på en annan fråga som jag hade fått på en middag någon vecka tidigare. Det var en sådan middag som var sammansatt av personer som inte hade mer gemensamt än att de kände värden. Som brukligt är på en sådan middag kom frågan vad man arbetar med upp. Den frågan är väll god och väl. Oftast utgör den inga större svårigheter att besvarar. Följdfrågan skulle dock visa sig vara lite klurigare. Vad är det egentligen ni gör?

Jag lovar, på heder och samvete, att jag gjorde mitt bästa för att besvara frågan. I mitt svar synliggjordes dock något intressant. Bilden av vad elevhälsan gör och vad den faktiskt gör skiljer sig åt. Kanske skiljer det sig så pass mycket åt att det kan vara värt att stanna upp vid detta ”förväntansgap”. För vad gör elevhälsan, egentligen?

Om man frågar gemene person på gatan kanske svaret blir att elevhälsan hjälper elever som har det svår. Kanske är det till och med så att begreppet elevhälsa är för internt och att den behöver specificeras med olika yrkestitlar. Till exempel: Vad gör en skolkurator? Den snackar med elever som mår dåligt. Vad gör en skolsköterska? Den sätter plåster på sår och väger och mäter. Vad gör en specialpedagog? Den är väl en extra bra pedagog. Tonen från mig kanske framstår som något raljerande. Det är inte min avsikt. Tvärtom är min avsikt att lyfta fram att det inte är självklart vad elevhälsan gör. Därför är den gemene personens definition lika viktig som någon annans. Om inget annat blir det viktigt att nå ut med vad elevhälsan gör för att öka förståelsen och då även förväntan. För om förväntan är att elevhälsan ”fixar” enskilda trasiga elever, ja, då blir besvikelsen när den inte gör detta desto större. 

En sak som jag har märkt påverkar denna förväntan är uppfattningen att elevhälsan arbetar med enskilda elever. I sig är antagandet inte felaktigt. Det blir dock felaktigt om tron är att det är det enda som elevhälsan gör. Mer än så blir det direkt missvisande. Kanske är det en fråga om det klassiska motsatsparet individ och grupp eller generellt och specifikt. Elevhälsans hela väsen andas en rörelse mellan dessa motsatsbegrepp. Individuella eller specifika utmaningar upptäcks och lösningarna går att hitta genom att gå från det individuella och specifika till den generella gruppnivån och tillbaka igen. Ibland går rörelsen åt det andra hållet; från det generella eller gruppnivån till det enskilda och specifika. Ett klassiskt exempel på detta är dåligt språkbruk. Det detekteras ofta på gruppnivå. ”Denna klassen har ett så grovt språk, man säger kränkande ord hela tiden.” Ungefär så kan problembeskrivningen låta. När beskrivningen nyanseras något visar det sig ofta att det är individer som har ett dåligt språkbruk. Språket har dock oftast okejats eller normaliserats av gruppen direkt eller indirekt. Vad blir då lösningarna för en sådan problembeskrivning? Jo, de bli individuella och på gruppnivå. Lösningarna måste bemöta både de specifika utmaningarna hos vissa individer och de generella utmaningarna och förutsättningarna i gruppen. Det gör saker och ting komplexa. Björn Ranelid har på ett föredömligt enkelt sätt beskrivit hur komplext det är att leva på följande vis:

”Att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi.”

På ett vis liknar elevhälsans arbete vad det är att leva. Skola och det som föregår där är att leva, verken mer eller mindre. Utmaningen ligger då i att simma från stranden jag till stranden du i havet vi inte bara en gång utan flertalet gånger. Om och om igen måste denna prestation genomföras för att skapa förutsättningar för lärande och progression för alla. Puh, jag blir trött bara av tanken på allt simmande. Samtidigt blir jag ändå lugn. Varför kanske någon läsare undrar? Jo, för bilden av de två individuella eller specifika stränderna som förenas av det hav som gruppen eller det generella utgör ger mig förtröstan. En förtröstan att elevhälsans uppdrag är möjligt om vi fortsätter att simma.  

Om man googlar på vad elevhälsan gör finns ledtrådar till varför personen på middagen jag var på frågade som den gjorde och varför den gemene personen har de bilder av elevhälsan som den har. Oftast förklaras elevhälsan utifrån det individuella. Det går att läsa att skolkuratorn har samtal, att skolsköterskan plåstrar om, mäter och väger samt vaccinerar och att specialpedagogen kan ge den enskilda eleven pedagogiskt stöd. Om man vill hitta vad elevhälsan egentligen gör får man googla lite mer och under längre tid samt läsa mindre tillgängliga artiklar. I dessa framkommer hur elevhälsan ska arbeta främjande och förebyggande på både grupp och individnivå. Men vem har tid att läsa det otillgänglig? 

Kanske har vi att göra med en tempofråga? Är det möjligen så att på likande vis som vi sällan har tid att googla tillräckligt länge för att hitta de mer utförliga svaren har skolan inte heller tid att invänta de långsiktiga lösningarna och effekterna. Är det kanske på det viset att skolan, likt många andra samhällsinstanser krävs på direkta lösningar på utmaningar som har långsiktiga? Oscar Wilde, vars vitterhet och förmåga till slagkraftiga citat i många fall är oöverträffad, lär ha sagt:

”Om du är kortfattat är jag redo att vänta på dig hela mitt liv.”

Kanske är det precis denna tempoparadox elevhälsan arbetar med oberoende av roll. Möjligen är utmaningen inte bara att förklara att arbetet går ut på att simma i havet vi mellan stränderna du och jag utan att en sådan simtur tar tid och kan vara motsatsen till kortfattad. Min spaning, denna vecka,  är att vi behöver hitta fler sätt att förklara vad elevhälsan faktiskt gör. Ibland börjar det med att få en gemensam bild på den skola eller i den förvaltning eller företag man arbetar på. Har man tur kanske bilden till och med kan vara kommunövergripande. Därefter kommer arbetet med att kommunicera den. Att om och om igen berätta om rörelsen mellan individ och grupp mellan det specifika och det generella och att den rörelsen sällan är kortfattat. Tvärtom är den en del av vad det är att leva. Om detta görs om och om igen kanske porten öppnas på glänt. Öppnas mot en ökad förståelse för det komplexa uppdrag som skola och elevhälsa är. Nu när jag tänker på det har kanske Lena Philipsson besjungit detta i sin låt ”Om igen” långt innan det var en aktuell fråga för skolan:

”Som en port som har öppnats på glänt

Släpper genom ljus som gryningen tänt

Så ser mina ögon en värld

Så börjar tanken sin färd

Som att vakna upp ur en evighetssömn

Stå mitt i livet och behålla sin dröm

Så växer en känsla i mig

Jag vet jag får den av dig

För du väcker nånting inom mig”

Om skolan och elevhälsan kommer lika långt som i den text som Lena sjunger då är vi framme. Då behöver jag inte förklara eller tveka kring vad elevhälsan egentligen gör när jag sitter på en middag och ”förväntansgapet” kommer vara obetydligt. Fram tills dess kommer jag ta hjälp av Ranelids metafor, Wildes sentens och Philipssons vision för att förklara vad elevhälsan egentligen gör.