Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, salutogen lärmiljö och värdegrund ger sin andra spaning.
Jag gick tre trapper upp för att delta på ett möte med lärare i en årskurs åtta. En annan dag gick jag en trapp upp för att möta ett annat arbetslag. Jag har även gått rakt in och till vänster i en skolbyggnad och jag har fått gå tillbaka samma väg som jag kom för att jag har missuppfattat vart mötet skulle vara. Gemensamt för alla dessa möten har varit att deltagarna har kommit fram till en och samma sak, nämligen; vi måste arbeta mer språkutvecklande. Deltagarna nickar och håller med den som är först med att yttrar begreppet. Absolut tycks alla säga unisont. Vi måste arbeta språkutvecklande, hur ska vi annars nå dem, verkar den gemensamma undran lyda. På vissa möten går samtalet vidare till att handla om att alla ämnen är språkutvecklande. Deltagarna håller på samma vis med och nickar instämmande. Som kurator på dessa möten sitter jag mest på min kant och är tyst. Tyst eftersom jag sitter och tänker: språkutvecklande vad betyder det, egentligen? Att det har fallit sig på sådant vis att språkutvecklande är det gemensamma begreppet på dessa möten är egentligen inte viktigt, det hade likväl kunnat vara vilket annat begreppen som för tillfället är á la mode.
När jag gick i mellanstadiet var jag ett barn som var med vissa gånger och andra inte. Ofta stod jag sidan om och betraktade det som hände på rasten. Såg hur basketbollen kastades med större aggression allt eftersom rasten och matchen gick mot sitt slut. Jag såg tacklingarna och stegen. Borta vid planket såg jag fotbollskillarna slå bollen om och om igen och hur deras ansikte förändrades med varje ny spark. Invid skjulet stod ett gäng tjejer och pratade; jag såg hur dem turades om att tala och lyssna. Längst med nyponbuskarna som var planterade invid skolbyggnaden gick rastvakten och jag såg i hennes blick att hon inte var där. Jag hörde det farliga gänget komma tillbaka från sitt besök i affären, trots att vi inte fick lämna skolgården. Om jag vände mig om kunde jag se hur de gick i hierarkisk ordning och hur deras steg skilde sig från mina egna och hur deras röster, ord och tystnad skilde sig från gänget som stod och lekte invid ett kombinerat set av bänkar och bord.
Med tiden blev mina iakttagelser på skolgården lika mycket en karta som de trappor jag gått i, de vägar till höger eller vänster som jag valt och de gånger jag fått gå tillbaka i mina egna fotspår på väg till ett möte i en skolbyggnad. Genom den kartan började jag förstå vad ord betyder i sin konkreta form. Så ser en tackling i en basketmatch ut och så är en fotboll som sparkas mot ett plank. När en grupp talar med varandra görs det på detta vis och när de farliga kommer ser det ut och låter så här. När någon vaktar utan att vara närvarande är det den blicken som visar det. Och om någon nämner nyponbuskar är det dessa nyponbuskar jag ser.
Kanske var det detta som var språkutveckling tänkte jag. Att stå och betrakta och förstå vad saker är, till exempel på en mellanstadieskolgård. Istället för att chansa frågade jag en specialpedagog som var med på ett utav dessa möten. Jag berättade min erfarenhet från mellanstadiet och hon lyssnade. Det var nog språkutvecklande men hon menade att språkutvecklande mer var att träna eleverna i begrepp och bygga på ämnesspecifika ordförråd. På ett annat möte frågade jag en deltagare på samma vis. Jag berättade om mitt minne från mellanstadiet. Han mötte mig vänligt och sa att det nog kunde vara utvecklande men att språkutvecklande var när man fick eleverna till att skaffa sig fler ord, till exempel genom läsning. Det sägs ju att alla goda ting är tre så för säkerhets skull frågade jag ytterligare en deltagare på ett av alla dessa möten. Denna var väldigt krass och drastisk i sin kommentar; språkutvecklande är att eleverna måste fatta vad som menas med olika ord. Inga av dessa förklaringar gjorde mig säkrare. Jag fick fortsätta att vara kuratorn på kanten av dessa möten. Ingen av deltagarna hade svarat samma på vad språkutvecklande var. Kanske var det för att begreppet språkutvecklande kunde vara många olika saker? Eller så var det kanske för att jag inte förstod.
Jag bidade min tid, både efter mötena och mellanstadiet. För mig själv gick jag, vid lediga stunder, och finurlade på vad det där begreppet språkutvecklande kunde betyda. Inte efter mellanstadiet då. Efter mellanstadiet försökt jag bli vuxen, lära mig vara självständig, komma på vem och hur jag var. Puh! Ja, ni förstår hur utmattande det var. Men så i en tanke möttes spåren som vid en järnvägskorsning. Det var minnet från mellanstadiet och känslan av att inte förstå från mötena som möttes vid en kärleksrelation. Personen för min kärlek hade, på en middag, delat med sig av ett citat. Och banne mig om svaret på min undran inte fanns att finna i det citatet. ”Orden är mer konkreta än livet… Det var ordens konkretion som var min motståndare i livet, inte som jag tidigare trott deras abstraktion. Det abstrakta förstår vi på ungefär samma sätt eller inte alls” (Theodor Kallifatides).
Där var det svart på vitt. Vi förstår lättare det stora än vi förstår det lilla, det abstrakta är gemensamt medan det konkreta är enskilt. Med den vetskapen gick jag till det möte som jag gick fel till och fick gå tillbaka samma väg som jag hade kommit för att hitta. Jag hade inte förstått instruktionerna och gick således fel. Eller stopp och belägg, jag hade visst förstått. Jag hade hört vartenda ord om vilken plats vi skulle vara på och gått dit men inget möte. Det konkreta i språket utmanade. Jag och den som hade kallat till mötet förstod språkets konkretion olika. Mötet, som skulle handla om en årskurs utveckling och behov av sociala och pedagogiska insatser för att utvecklas mot läroplanens mål, förstod vi båda vad det var men inte instruktionen om vart mötet skulle hållas.
Okej, nu förstod jag vad som menades, jag hade levt det. Och plötsligt blev det klart för mig att det var just detta som hade hänt i alla de möten som mynnat ut i svaret språkutveckling. Vi hade stannat vid språkets abstraktion. Alla höll ju med. Vi behövde arbeta språkutvecklande. I detta fanns inget annat än goda intentionen men även tre olika svar på vad det innebar. Men hur gör vi det, eller än hellre, hur gör du det? Konkret, vad betyder det? Tanken blev nu större, det handlar naturligtvis inte om språkutveckling, utan om att ha förståelsen att språkets konkreta delar är vår största utmaning. Inte minst när det kommer till att skapa elevhälsa. Vad förstår den andra när jag säger ett ord? Vad betyder det för den som lyssnar?
För elevhälsan, som är tvärprofessionell, blir den frågan extra viktig för att nå ut och veta vad som behöver göras samt hur. Kanske vill vi ibland så gärna visa att vi förstår att vi inte vågar fråga: Vad menar du med det? Hur tänker du? Eller möter den andra med: När du säger detta tolkar jag det så här. Sedan om det beror på god vilja, bristande tid, ointresse eller något annat ska jag låta vara osagt. Däremot ska det förtydligas att det är betydelsefullt inte minst för den enskilda eleven. I värsta fall blir resultatet av vår rädsla för att fråga att vi ger svar och kommer med lösningar baserat på vår egen förståelse inte den andras, pedagog som elev. Förstå mig rätt jag har inget emot språkutvecklande undervisning, jag har till och med ingen åsikt alls i frågan. Språkutveckling hade i denna text kunnat bytas ut mot vilken enskild lösning för lärande som helst.
För att komma fram till det lärande som vi anser nödvändigt för våra elever måste vi som personal våga lära om och nytt och utveckla oss själva, inte minst språkligt. Det kan vara läskigt, det kräver att vi vågar står där med vår tolkning och vår definition av orden och lägga dessa framför våra kollegor. I de stunderna krävs en tillitsfull organisation som har byggts upp av ett relationellt perspektiv. En organisation som inte förhastat tror att bara för att vi förstår det abstrakta på samma vis (eller inte alls) så förstår vi även det konkreta, huret, på liknande vis.
Kanske kräver det att vi vågar stanna kvar på mellanstadiets skolgård och fortsätta leken med att betrakta, vända och vrida. Förstår att det som är runt för mig kan vara kantigt för någon annan och att det som är ett fönster för någon kan vara en dörr för en tredje. Lennart Helsing är en mästare på att beskriva paradoxen i detta:
I Annorlunda
där är fyrkanter runda
där har ringar fyra kanter
där är glasbitar diamanter
där har de flintskalliga lockar
där niger pojkar, flickor bockar
men annars är det mesta bara
som det brukar vara.
Så kan det också vara, det annorlunda kan vara både någorlunda och sammalunda. Det betyder verken att det är fel eller rätt utan att vi förstår det på mer eller mindre samma sätt. Vidare betyder det att vi, för att nå skolans mål tillsammans, oavsett roll, måste våga förstå varandras hur. Låt oss träna på det istället för det abstrakta. Låt oss fråga; hur gör du, du och du för att skapa ett så här gör vi. Om den frågan även kan innehålla modet att likt Hellsing vrida och vända på det vedertagna och inte stanna vid den första gemensamma förståelsen av något abstrakt då är vi modiga på riktigt. Det kommer kosta på, det kommer kräva att vi ibland vågar gå tre trapper upp, någon gång en trapp och vid vissa tillfällen, svänga vänster när det var menat att vi skulle svänga höger samt gå fel och våga gå tillbaka för att hitta rätt. Om vi ska lyckas kommer det kräva att vi är ärliga med vad det är som har format vår förståelse; en skolgård från mellanstadiet, en kärleksrelation eller något annat. På frågeställningen: Hur menar du? Kommer det krävas att vi vågar möta svaret med nyfikenhet och respekt.
Min spaning är att vi kommer att landa i Hellsings slutsats ”men annars är det mesta bara som det brukar vara.” Inte för att inget ändras utan, för att vi, när vi har ändrat kommer att förstå att det inte var så farligt; det ledde oss inte bort utan hem, det förde oss inte på irrvägar utan framåt och att förståelsen istället blev större inte mindre och precis så som den var menad att bruka vara. Vad i består skillnaden, kanske någon frågar sig? Jo, skillnaden består i att lyssna på vad någon säger och undrar vad den menar istället för att lyssna på vad någon säger och redan bestämt vad den menar.
