Johan Olsson expert på Elevhälsan.se med fokus på psykosocial hälsa, prosociala klassrum, ger ännu en spaning.
Från början hade jag tänkt att veckans spaning skulle handla om hur de psykosociala och de specialpedagogiska uppdragen är två sidor av samma mynt. Sedan inträffade den tragiska händelsen på Malmö Latinskola där två lärare förlorade livet. Plötsligt kändes den spaningen inte relevant. Inte på långa vägar. Istället kändes den isolerad och avskild från vad som verkligt är viktigt.
I filmen ”Fyra bröllop och en begravning” läser pojkvännen till den avlidna mannen en dikt på dennas begravning. När jag satt och försökte samla mina tankar efter det inträffade kom den scenen och den dikten till mig. Dikten är skriven av W.H Auden och i översättning är den som följer:
”Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.
Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: “Han är Död”,
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.
Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.
Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.”
Precis på det viset kände jag. Nu måste alla och allt stanna. Det som har hänt är ju på riktigt. Två personer har förlorat sina liv och gärningsman, en elev, har förstört sitt eget. Nu måste bruset och allt det vi tror är relevant omprioriteras till stillhet och vad som på riktigt är relevant. Om inte nu så när? Att känna att allt det triviala känns meningslöst när det mäts mot det existentiell är både mänskligt och förståeligt. Jag sköt undan datorn den kvällen och tänkte att veckans spaning fick vänta.
Dagen efter det inträffade hade jag ett samtal med en skolledare. Egentligen skulle vi prata om andra saker men det gick inte att värja sig från att prata om det inträffade. Att dela sorgen och oron inför det som skett var för oss, på samma sätt som för så många andra, viktigt. I samtalet sa han en sak som har stannat hos mig; ”Nu om någonsin är det läge för att lära känna våra elever än bättre.” Jag bara nickade och höll med. Det är vad man förväntas göra i artiga samtal. När jag senare på mitt kontor tänkte på vad han hade sagt fann jag det plötsligt som en avgörande formulering. Inte avgörande för honom eller för mig utan för skolan och i förlängningen samhället. Skolan måste våga lära känna sina elever än mer. Måste se dem fullt ut, inte bara som kunskapsmaskiner utan som hela människor. Vi måste på allvar se elevernas hela livsmiljö, dess förutsättning, dess styrkor och utmaningar. Och vi måste…. Ja just det, det är nu det blir utmanade. Skolan måste även våga ta kampen. En kamp som innebär att stå på sig i varje enskild elevs fall för barnets bästa. Om någon grupp inom skola som vill och borde vilja gå i först i detta kamp-led är det elevhälsan. Ibland kommer det att betyda att skolan måste brottas med andra myndigheter och vissa gånger kommer det att innebära att skolan måste möta vårdnadshavare eller familjesystem som inte ser barnets bästa. Någon gång kan det även innebära omprioriteringar intern på skolan. Om det finns någon lärdom efter det inträffade är det kanske den, att vi har inte råd att inte ta det relationsskapande uppdraget på allvar och kampen för varje elevs rätt och varje barns bästa.
Alla elever har rätt att få det stöd och den hjälp som den behöver. Den meningen är inte anmärkningsvärd i sig. Meningen blir först anmärkningsvärd när den synas i sömmarna. För vad betyder det? Det kan, i skolans värld, till exempel betyda extra anpassningar, åtgärdsprogram, kurativa samtal, ledning och stimulans, handlingsplaner… Ja, listan med insatser kan göras lång. Hur lång vi än gör listan missar insatserna tyvärr ibland målet. Tyvärr eftersom att det är den enskilda eleven som får ta smällen. Den enskilda eleven och i extrema fall, som på Malmö Latinskola, två lärare som förlorade sina liv. Att målet missas har, som så ofta, mängder av förklaringar och svaret är därför inte bara ett på hur det åtgärdas. Istället är den en kör av svar som behövs.
Kanske är det detta som är min veckans spaning om en sådan ska formuleras; I efterdyningarna av det inträffade i Malmö kommer det att komma en mängd intiativ om hur händelser som dessa ska undvikas. Från den kören av förslag gäller det att lyssna uppmärksamt så att de förslag som blir verklighet handlar om, som min vän skolledaren sa, ”… att lära känna våra elever än bättre.”
Nu är det dock inte läge för något av detta. Det är faktiskt inte läge för någonting alls. Eller jo, föresten det är läge att låte de sörjande sörja och som dikten säger; stanna alla klockor. Sedan kan vi spana framåt, inte var och en för sig, inte utifrån vi och dem, utan tillsammans. För även om Audens dikt slutar med strofen att inget spelar någon roll. Så gör det faktiskt det, i nästa steg, efter att vi har sörjt, då när vi ska gå vidare och bygga oss starkare.
