I januari i år skrev jag ett blogginlägg på elevhälsan.se om popcornhjärnan. Det inlägget har haft över 100 000 läsare så intresset för hur hjärnan påverkas av skärmar verkar stort varför jag nu går lite djupare in i ämnet.
Vår hjärna är plastisk, dvs förändringsbar. För varje sak vi gör, varje minne vi tar fram, varje tanke vi tänker så utvecklas hjärnan och byggs om. Vi utvecklar vår förståelse för världen, oss själva och för andra. För att bygga kunskap krävs att man kan sätta saker i ett sammanhang, associera och knyta ihop trådarna till en väv. Ett bra exempel är att läsa en bok. Det ger oss bitar, sekvenser som leder vidare och det ger mening, ett sammanhang. Det är vad Susan Greenfield, hjärnforskare vid Oxford University, kallar movement of the brain. När man googlar eller använda appar får man brottstycken och bitar av information utan koppling till varandra och det ger liten eller ingen förståelse.
Detta hoppande och poppande som skärmar, googlande och appar ger är mer fragmenterad uppmärksamhet som bidrar till ett kortare fokusspann. Man kan också se en ökad risktagning hos barn och unga med mycket skärmtid. I tonåren har man en ökad utsöndring av dopamin vilket minskar aktiviteten i pannloben; den del av hjärnan som ska tänka klart, analysera och säga stopp när vi är på väg att göra något tokigt. Extra problematiskt blir detta då tonåringarnas pannlober ännu ej är fullt utvecklade (mogna).
Med en fragmenterad uppmärksamhet och kortare fokusspann är det svårt att sitta stilla i skolan och fokusera på en sak i taget, vilket är vad som förväntas av eleverna. När de inte kan uppfylla detta är risken inte bara att de missar utveckling och utbildning utan också att vuxenvärlden känner ett behov av att diagnostisera detta avvikande beteende och kanske till och med medicinera det. Det är inte möjligt att med säkerhet säga att den ökade förskrivningen av ADHD-medicin är kopplad till ett ökat antal unga med ADHD eller att man är bättre på att ställa diagnos idag. Kanske skulle en del av dessa barn ha ordinerats skärmfri tid istället för Ritalin?
Att mötas IRL eller AFK (in real life , away from keybord) istället för i t ex sociala medier eller via datorspel påverkar oss på olika sätt. I verkliga möten tolkar vi tillgänglig information från alla våra fem sinnen med medan vi får förlita oss till syn och eventuellt hörsel när vi umgås i den tvådimensionella världen. Det vi kommunicerar med ord är ca 10% av kommunikationen. Om vi bara använder tangentbordet missar vi kroppsspråket som står för ca 55% och rösten som är ca 35% av kommunikationen. Det som också går förlorat är information vi tar in via ögon och näsa; små förändringar i pupillerna och signaler vi får från feromoner. Vi missar också kroppskontakten, ett handslag, en hand på axeln eller en kram.
För att den unga hjärnan ska utvecklas behöver den uppleva och träna i verkliga livet. Att möta andra, se det sociala spelet, tolka människors beteenden och avsikter. Det ger kunskap om hur man ska bete sig, vilka konsekvenser olika beteenden kan få osv. Det är nödvändigt för att bli duktig på att umgås, att vara människa. Våra barn och unga är lite av en försöksgeneration. Vi vet att deras hjärnor förändras men vi vet inte ännu vad det kommer att innebära.
Den 23/9 har du möjlighet att få veta mer om hur hjärnan påverkas av skärmar samt hur det i sin tur påverkar inlärningsförmågan och känslolivet. Konferensen Popcornhjärnan kan vara den viktigaste och mest aktuella konferensen hösten 2019. Läs mer och boka din plats här.
Medlemmar i elevhalsan.se kan boka sin plats med boka-tidigt-rabatt till och med den 30/6. Är ni fler än tre personer från samma skola/arbetsplats kan ytterligare rabatt erhållas. Mejla för en prisuppgift. Ange elevhälsan.se vid bokning.
