Då har vi än en gång vridit fram klockan till så kallad sommartid. Att ställa om våra klockor är enkelt. De flesta ställer in rätt tid automatiskt medan vi mekaniskt får ställa om klockor av analogt och lite äldre snitt. Lite svårare är det dock för kroppsklockan. Kroppsklockan består egentligen av två delar. Dels den suprachiasmatiska kärnan, SCN, och dels de så kallade klockgenerna som finns i cellerna (perifera oscillatorerna). SCN kan ses som dirigenten, den som styr över klockgenerna. Klockgenerna har svårare att hålla tiden och behöver få styrning från SCN för att hålla kvar dygnet på 24 timmar. För klockgenerna spelar också intaget av mat en viktig roll. Att äta frukost på morgonen, lunch mitt på dagen och middag på kvällen är en tidgivare för klockgenerna. För att SCN ska hålla tiden behöver vi exponeras för dagsljus, det är ljuset som är tidgivaren för SCN.
Förr var detta enkelt. I dagens 24-timmarssamhälle kan vi utsättas för ljus dygnet runt och det skapar lätt kaos i kroppsklockan.
Om man vet vad kroppsklockan styr över är det lättare att förstå varför det är så viktigt att den håller tiden. Genom att exponeras för ljus på dagen kan SCN synkronisera kroppsklockan vilket därmed ger kroppen och hjärnan möjlighet att förutsäga regelbundna händelser i omgivningen, säkerställa att fysiologiska processer görs vid rätt tillfälle, synkronisera våra aktiviteter med omgivningen samt hushålla med våra resurser så att vävnader, celler och organ inte behöver belastas hela tiden eller vid oväntade tidpunkter.
När kroppsklockan inte är synkroniserad kan det liknas vid att ha ett hus med en klocka i varje rum men alla har olika tid. Ingen vet vad klockan är och därmed vet ingen heller när de ska jobba. Genom att hålla regelbundna sovtider och mattider kan vi hjälpa kroppsklockan att hålla tiden.
Klockgenerna är särskilt känsliga för blått ljus, det ljus som skärmarna avger. Det lurar klockgenerna att tro att det är dag och hormonet melatonin som ska signalera natt och minskad aktivitet kommer inte igång och man riskerar att sitta uppe för länge.
Människans genomsnittliga dygn är 24,18 timmar. Detta justeras när man utsätts för ljus på dagen. Ljusexponeringen gör att kan somna på kvällen och hålla tillbaka dygnet på 24 timmar. Håller man sig inne och undan dagsljuset är det lätt att skjuta på sömnen och låta dygnet dra sig framåt och inom någon vecka eller två har man vänt på dygnet. Något vi som jobbar med ungdomar ser mer och mer av. Det ger en försenad sömnfas med svårigheter att komma i säng i tid, komma upp i tid samt att hänga med i skolan.
En osynkad och störd kroppsklocka kan ställa till det för oss, både på kort och på lång sikt. I ett kort perspektiv kan man se kognitiva brister. Bland annat blir svårare att hänga med i skolan, minnas, förstå etc och reaktionsförmågan försämras. På längre sikt kan man se konsekvenser som t ex. ett försvagat immunförsvar, ämnesomsättningsstörningar som t ex diabetes, hjärt- kärlsjukdomar och depression. Man har också sett kopplingar mellan störd ämnesomsättning och ätstörningar i studier.
Att utsätta sig för dagsljus på förmiddagen ställer in SCN vilket ger förutsättningar för synkronisering av klockgenerna. Att äta på dagtid vid ungefär samma tid varje dag hjälper till att hålla klockgenerna. Att sova på natten vid regelbundna tider hjälper kroppsklockan att hålla tiden. Det är också en förutsättning för att fysiologiska processer som sker under nattetid kan genomföras och utföras på ett korrekt sätt.
Regelbundenhet i sömn och mat ökar chansen till fysisk och mental hälsa!
Fakta från artikel av Maria Lennernäs: Att äta är en fråga om tajmning Maria Lennernäs, Läkartidningen 2010:36
